[under uppförande]

Igår hade jag återträff med min gamla högstadieklass. Jag trodde att det bara kunde gå åt pipsvängen. Men det gjorde det inte. Till en början var det stelt, men alltmedan kvällen fortskred och vi gick vidare från Rålis till ett kvartershak och drack öl, så blev stämningen alltmer uppspluppen och till slut satt vi och skrattade oavbrutet åt alla gamla låg- och mellanstadieminnen, Greklandsresan och alla sjuka lärare vi haft genom åren. När vi skildes åt, hade vi redan bestämt att vi skulle ha en riktig grillkväll à la finlandaise i sommar. Om den blir av vet jag inte, men att vi tyckt om att träffas så mycket att vi ansåg det värt att träffas igen, det kändes bra.
Och jag tänkte att det finns ett värde i sånadär vänner. Gamla, som man egentligen inte känner så väl längre, kanske aldrig har känt, men som man delat så mycket med. Av de tio som var där (elva med mig), är det fem som jag delat näst intill varje dag tillsammans med från att jag var sju och ett halvt till sexton och några månader (bortsett från året i Tanzania, då). Det är otroligt mycket liv. Så otroligt många minnen. Det skulle vara mycket sorgligt att förlora allt det. Jag ska försöka hålla kontakten, det ska jag.

Jag vet inte vad jag håller på med. Jag kan inte säga nej. Varken åt mig själv eller andra. Under den gångna veckan har jag splittrat min tid på ännu ett par internethål. I tidernas begynnelse (alltså när jag var tolv) skaffade jag Lunarstorm. Den användaren finns antagligen inte längre. Sen många år har jag istället Helgon för att hålla kontakt med folk och skriva lite sporadiskt i dagboken. Ungefär samtidigt som i Helgon, gick jag med i Sockerdricka för att lägga upp mina texter. Numera är jag inte så aktiv där längre, men jag loggar in ibland för att läsa bekantas texter. Numera lägger jag upp mina texter på Salka och Färdlektyr. Sen är det ju alla fotografier som ska läggas upp - till det använder jag Bilddagboken och så Flickr. Musiken - Last.fm. Och så bloggen förstås...
Som om inte alla dessa redan vore nog, så fick jag efter Siesta! för mig att jag skulle gå med i MySpace för att kunna tacka alla underbara artister som spelade där, skicka gästboksinlägg och grejer. Men sen kändes det lite pinsamt, för min sida är ju helt tom och om de skulle gå in där och nej, för pinsamt. Så jag kom av mig. Och så nu i förrgår, Rikke och Jennifer hade för länge sen skickat inbjudningar åt mig och sen när Sandra sa att jag MÅSTE gå med, så gjorde jag till slut det. I Facebook alltså. Och det är faktiskt kul. Jag tror att jag hittat lite folk från Tanzania. Människor splittrade över hela världen.
Men hur ska jag kunna ha koll på allt det här? Jag är galen. Det blir ... tio ställen att kolla in mer eller mindre regelbundet. Varför gör jag såhär mot mig själv?

Nu börjar min sista lektion i gymnasiet. Jag är inte där. Jag sitter hemma hos Sandra och är täckt av katthår. Borde jag inte vara där? Det är betygssnack, jag hade mitt igår och ingen annan skulle dit. Men det är något med den där sista lektionen. Det är en punkt. Ett avslut. Inga fler lektioner. Inget mer tvång. Från och med nu är det jag som bestämmer. Tryggheten är borta, möjligheterna till spänning och överraskningar plötsligt enorm.

Och det enda jag kan tänka på är allt gratis umgänge jag kommer förlora. Alla människor att bara slöprata med, bara dumheter, ingen orkar något annat på lunchen mellan samhällskunskap och religion. Från och med nu är det en medveten handling att umgås med folk, det blir en ansträngning och jag vet inte hur jag kommer kunna hantera det. Jag är så dålig på att ringa folk. Jag klarar mig så bra själv. Det är en förbannelse.

Jag kommer sakna rasterna. Luncherna, håltimmarna, grupparbetena. Jag kommer att sakna självklarheten i att träffa människor varje dag, oavsett om jag har lust att umgås eller inte. Jag kommer att sakna att behöva vara glad och trevlig fastän jag inte känner för det, för när man gått runt och låtsats ett tag märker man att man blivit glad på riktigt. Oftast. Jag kommer sakna skolan.

Jag förstår inte riktigt vad som är grejen med mig. Jag har knappt hunnit bli klar med hela paniken kring skivan, stressen med skolan, jag har en mottagning att arrangera och mina klasskassörsuppgifter har visat sig vara mycket jobbigare än vad man kunnat tro - och så ska jag direkt börja organisera något nytt! Som om jag inte hade nog med det jag redan har. Jag har allvarliga problem. Jag kan inte slappna av.
Nu är det en återträff med min gamla grundskoleklass som jag fixar. Jag gick i samma klass från ettan till nian, och vi hade faktiskt riktigt bra sammanhållning fram till sista halvåret. Vi kom iväg på en klassresa till Grekland, det är det inte många som lyckas med. Och nu ska vi alltså träffas igen. Orsaken är att Paulina kommit på kortvisit till Stockholm.

Paulina gick i vår klass från ettan till femman. Paulina var klassens solstråle, alla älskade Paulina, Paulina brukade busa med högstadieeleverna, Paulina älskade att spela bandy och sjunga. Och jag och Paulina var bästisar. Paulina hälsade på mig när jag bodde i Tanzania - vi välkomnade det nya milenniet tillsammans på en skitig parkeringsplats. Sen flyttade hon till Italien. Jag har hälsat på henne där ett par gånger, och vi har träffats nån gång varje år när hon kommit till Stockholm om somrarna. Men i år kommer hon hit tidigare, hon är här nu och hon bad mig om att kanske försöka fixa ett möte med gamla klasskamrater. Och självklart ställer jag upp. Jag kan inte säga nej.
Jag har gått igenom msn-listan och telefonboken och lyckats samla halva klassen ungefär - dem man vill träffa. Vikke och Samuel, Oskari såklart, Markus och Vuori, Jennifer, Vanessa. Och förvånande nog har alla varit positivt inställda, antagligen på grund av Paulina. I eftermiddag i Rålambshovsparken smäller det - varning för hög nostalgifaktor (både på grund av människorna och platsen, vår skola ligger precis i närheten) och regn. Jag bakade tre satser cookies i måndags för detta tillfälle. Men det lär ju gå åt helvete...

Jag läser Montecore av Jonas Hassen Khemiri nu. Jag läste Ett öga rött när den kom ut men tyckte inte om den. Jag kunde inte relatera. Sen, något år senare, kom han till Södra och hade boksnack och plötsligt fick boken helt nya djup. Plötsligt blev boken bra. I retroperspektiv. Efter det har jag läst intervjuer med honom. Jag har sett honom på tv. Han är så intellektuell. Urbilden av den svåra poeten. Men jag undrar vad meningen med en bok är som kräver att författaren ska förklara den för att man ska förstå syftet med den.
Och nu läser jag alltså hans andra bok, Montecore, den som kunde ha fått augustpriset förra året. Och med den är det lite samma grej, fast ändå annorlunda. Han tar på sig ett språk. Igen. I Ett öga rött var det en sorts bruten svenska, i Montecore är det en annan. Och den är bra. Jag tycker om den. Men den gör Jonas Hassen Khemiri bara ännu svårare för mig att förstå. Vem är han? Vad vill han? Är han verkligen så intellektuell och djup och svår och pretentiös som han verkar, eller driver han med oss? Sitter han egentligen och skrattar åt oss allihop? Jag förstår verkligen inte! Han skriver böcker där han byter språk som en kameleont och jag kan inte sätta fingret på honom.
Annars är det jag som brukar driva med folk. Det är jag som ser igenom dem. Det är jag som spelar överdrivet pretentiös och djup och sen skruvar till det så att det snurrar i folks huvuden. Är Jonas Hassen Khemiri min överman? Är det kanske därför jag blir så irriterad på honom? Alldeles otroligt irriterad, jag vet inte hur många gånger jag irriterat mig över honom i diskussioner tillsammans med vänner, upprörd på ett sätt som jag annars sällan blir på sånadär triviala saker som kan betecknas skvaller. Jonas Hassen Khemiri väcker något starkt i mig, en irrationell irritation som jag inte riktigt förstår var den kommer ifrån.

En av fördelarna med att ha en journalist till far (om det finns några nackdelar kan jag inte riktigt komma på) är att han får gratisprylar av företag som vill att han ska skriva snällt om dem i sin tidning. Det gör han såklart inte, det skulle ju vara att bli mutad, men han kan ju inte gärna skicka tillbaka alla prylar. Så de blir liggande på kontoret. Eller så tar han med sig dem hem. Jag har fått otaliga recensionsex av olika böcker för att nämna något.
Men inget kan slå det han kom hem med i fredags, och jag hittade på mitt skrivbord inatt när jag kom hem. En riktig fisheye-kamera! Det kallas lomography. Den är simplare än min allra första kompaktkamera som jag fick när jag var sex. På paketet står det: The brand new version of the world's first, best, and only 35mm compact fisheye camera. Den har en bildvinkel på 170 grader. Bilderna man tar med den blir runda. Vad jag ska ha kul i sommar!

Något jag insett under helgens festivaleskapader är vikten av bra skor. Mina skor visade sig inte vara bra. De är snygga och sköna att gå i till en början, men tolv timmars konsertstående står de inte pall för. Jag fick inte bara ont i fötterna, jag fick ont i vaderna och ryggen också.
Alltså ska jag investera i ett par ergonomiska skor. Skor att gå och springa i som är schyssta mot fötter, knän och rygg. Kosta vad de kosta vill. Jag har ett förhoppningsvis långt liv framför mig och jag vill inte att det ska sluta med onödiga rygg- och knäproblem. När jag blir av med klasskassöruggifterna och får ha mitt konto helt för mig själv igen, bär det alltså av till närmaste sportaffär!

27:e maj, 20:53
Jag tycker bättre om att åka Inter City-tåg än X2000. Det åker såpass långsamt att jag inte blir yr av att se ut genom fönstret. Jag har fönsterplats, i tågets färdriktning, och med ett riktigt fönster att se ut genom den här gången. Brevid mig sitter en tjej som snorat och hållt tillbaka nysningar ända från Hässleholm, och hon har sneglat irriterat på mig när jag ätit mina karelska piroger med rökt ren på, när jag sms:at med Lisa och pratat i telefon med mamma och Kirke, när jag skriver. Hon ska till Södertälje. Snart går hon av.
Jag har lyssnat på Damien Rice. Damein passar på tåg. (Och nu åkte vi precis förbi Gnesta. Herregud. Jag vill åka till Hundby!) Sen lyssnade jag på Josh Ritter. Det var mer än ett år sen jag såg honom på Popaganda, och fortfarande ger minnet av hans glädje på scenen mig pirr i magen. Nu lyssnar jag på Moneybrother.
Och ganska snart, om en halvtimme sådär, är jag hemma...

Hemma, c:a 22:10
Det sägs att Stockholm är stort, att det bor många människor här. Men ibland är det svårt att tro på. Jag har bara hunnit gå på stockholmsk mark i tio minuter, när jag stöter ihop med Nina, mammas vän. Hon bor också i Skarpnäck, så vi slår följe. Hon har varit i Härjedalen och hälsat på sin gamla pappa. Och när vi sitter där, mitt inne i ett koncentrerat samtal, på T-Centralen och väntar på vårt tåg, utbrister någon "Katja!" och där står Ellie, min alldeles underbara engelskalärare, i klackskor och klänning och det måste vara första gången som jag ser henne med smink. Som alltid verkar hon vara helt överlycklig över att träffa en. Jag får en puss på kinden och en kram, jag säger att min resa gått bra (jag var ju tvungen att be henne om ledighet på dubbeltimmen i engelska i torsdags) men att jag var trött, och hon säger att jag ska "go home and get a good nights sleep", ler så hjärtligt och så går hon vidare.
Kan man få ett bättre välkomnande?

24:e maj, 12:38
Jag åker tåg. Jag har fönsterplats, men min utsikt består av panelen mellan två fönster. Bakom min axel har jag en decimeter glas, men det är rätt värdelöst. X2000's fart kombinerat med att titta bakåt gör mig illamående. Ja, jag åker åtminstone åt rätt håll.
Jag lyckades somna. Jag satt med benen i en knut och lyssnade på spellistan april 07 och slumrade till. Men så vaknade jag med ett ryck. Spellistan hade tagit slut och övergått till att spela aprilnatt 06. Hey bulldog med Beatles och Så skimrande var aldrig havet med Freddie Wadling. Det var länge sen. Och det är underligt hur mycket tid som kan få plats i en låt. Det är nästan läskigt.
Jag tycker om att åka tåg. Jag är flygrädd och att åka buss gör mig alltid lite på spänn, voltningen med jeepen mitt på den tanzanska stäppen har fått mig att inte kunna lita helt på motordrivna fordon som kör snabbt på vägar. Men tåg tycker jag om. Och bara för det ska jag skryta lite nu. Jag har åkt tåg i Tanzania. Jag har åkt tåg i Vietnam. Jag har åkt tåg i Italien, Danmark, Finland. Och om regionaltåg och tunnelbana också räknas, så kan jag lägga till Spanien, Frankrike, Grekland, Tyskland, New York och Sydafrika. Och en gång åkte jag buss till Berlin. Jag tycker om kollektivtrafik. Om jag får bestämma, ska jag aldrig köpa bil.

14:06
Tjejen brevid mig spelar pasians på sin iPod. Den är pytteliten, med plats för hundratals skivor, och så kan man spela pasians på den! Vart är världen påväg?

Det kommer att vara tyst ifrån mig här ett tag. Jag ska nämligen åka till Hässleholm. Jag tycker om att åka tåg. Och jag tycker om att gå på festival ... om jag slipper sova i tält. Vilket jag gör. Så jag är glad.
Och om jag inte kommer tillbaks, så vet ni att jag blivit uppäten av det fruktade Hässleholmlejonet. Jag har hört att det tycker speciellt mycket om söta små flickor från Skarpnäck.

Albert Einstein skrev:
Vad är vårt livs mening, vilken mening har överhuvudtaget de levande varelsernas tillvaro? Att kunna ge ett svar på dessa frågor är att vara religiös. Du frågar: Är det då någon mening i att ställa frågan? Jag svarar: Den som uppfattar sitt eget och sina medmänniskors liv som meningslöst är inte blott olycklig, han är knappast livsduglig.

Jag tycker fortfarande att han var insiktsfull.

Daniel säger:
jag gillar den här nya sidan av dig, Katja. du har god potential till att bli en skrupelfri despot nånstans i tredje världen. "man får inte vara blödig" - förmodligen världens bästa motto

Jag är en såndär som inte kan hålla käft. Åtminstone inte när jag är i ett klassrum. Eller när jag sitter vid ett bord ämnat för diskussion. Orden bara bubblar ur mig och sen sitter jag där och skäms. För att jag är så bekäftig. För att jag är så osammanhängande. För att jag suger på att formulera mig. För att jag är tjej. Och jag ångrar mig djupt.

Men jag har börjat acceptera denna del av mig själv. Ett tag försökte jag få mig själv till att hålla käft, men det gick inte, så nu jobbar jag med att acceptera. Och efter en mycket tveksam start har det faktiskt börjat gå. Jag har nästan helt kommit ifrån den där fleradagarsångesten som jag brukade drabbas av efter ett uttalande, som i min mening var alldeles jättepinsam. Nu vill jag bara gömma mig i någon timme efteråt.

Men något jag inte lyckats komma över än är ilskan mot andras ... vad är det? ... feghet? Låt mig ta ett exempel. För ett tag sen, under en diskussion på engelskan, tyckte jag att huvudkaraktären i/författaren till en novell vi läst moraliserade över sitt ämne på andra författares bekostnad. Han uttryckte sig som att den som hävdar att han har den sanna historien, ljuger och så vidare, och jag tyckte det kändes som att han menade att alla författare som skrivit om sina egna erfarenheter var lurendrejare som förtjänade att föraktas. Och det tycker jag är fel. Jag tycker att det är fegt att beskylla andra på ett så vagt sätt som drar alla över en kam. Det sa jag. Och det visade sig att jag var ensam om att ha uppfattat novellen så. Både läraren och flera av klassens debattgladaste argumenterade emot mig och jag kände mig helt nermejad, jag blev inte övertygad om att tycka motsatsen men gud vad jag kände mig dum.
Efteråt, med en känsla av att ha blivit överkörd, gick jag förbi en liten klunga av tjejer från klassen utanför klassrummet, och råkade höra en av dem säga: "Jag höll med Katja..."

Och jag undrar varför det blir så? Det har hänt flera gånger, folk som efter en katjaslaktdiskussion kommit fram till mig och sagt att de höll med mig, eller visat det på något annat sätt. Vad bryr jag mig om det då, efteråt, när kriget redan är förlorat? Jag menar inte att jag vill vinna någon diskussion, men i ett sånt läge, när man lägger ut sina åsikter på bordet och får dem massakerade av flera ångvältar med knivskarpa argument, då känner man sig så otroligt sårbar och helt söndersliten. Åtminstone jag. Varför kan inte folk höja sin röst mot ångvältarna, när de märker att någon som uttryckt deras åsikt blir helt tillplattad? Inte för att komma den nermejade till undsättning, utan för att föra sin ståndpunkts talan? Varför säger folk så sällan vad de tycker? Den stora massan som genom sin tystnad håller med vinnaren, oavsett om hon/han har rätt eller fel (vilket självklart är relativt, men ni förstår vad jag menar, det som varje enskild individ i den tysta massan anser är rätt). Som ensam röst i en kör av motståndare ger man ganska snart upp. Oavsett hur många tysta medhåll man är omedveten om.
Sen kanske man inte ska ta diskussioner i skolan på så stort allvar. Men vänd på det. Om man inte kan säga vad man tycker i en larvig låtsasdebatt i skolan som inte kommer göra varken från eller till för ens livssituation, hur blir det då med de stora, viktiga frågorna i ens liv? Där ens handlande kan få både enorma och oväntade konsekvenser? Kommer man klara av att höja rösten då?

Jag har för mig att Albert Einstein ska ha sagt: Världen är alldeles för farlig att leva i - inte på grund av de människor som gör det onda, men på grund av de människor som står brevid och låter dem göra det. Han var en ganska insiktsfull människa, Einstein.

Det här vädret är rent av förskräckligt. Det fyller mitt huvud med gröt.

Det slog mig just - idag när jag lämnade in mina sista fotografier, lämnade jag också in mitt sista skolarbete i gymnasiet. Inget mer plugg. Inga mer läxor. Inget dåligt samvete för att jag slösurfar istället för att plugga. Ingen mer stress (på tre månader åtminstone). Det känns alldeles konstigt. Det här känns inte rätt. Kan jag sitta här, helt utan måsten som jag förtränger? Det kommer ta många dagar att vänja sig.

Jag lämnade in mitt sista fotoarbete idag, jag kommer ju inte vara i Stockholm på torsdag (hjälp!) och Rikard ville att jag skulle skriva en liten lapp om mina bilder eftersom jag inte kommer kunna göra det muntligt. Jag hade ingen tanke alls bakom mina bilder, det var bara några random porträtt, men jag kände att jag var tvungen att hitta på något. Och herregud vad jag blivit slipad på det där alltså. Jag hittade på värsta grejen om ljus och fick alla sju porträtten att ingå i ett sammanhang. Om det är något jag lärt mig under gymnasietiden, så är det att smöra, att hitta på djupa och flummiga saker som lärarna tycker om att höra. Jag kan kasta ihop ett djupt och genomtänkt arbetsbeskrivning på fem minuter. Väldigt praktiskt. Rätt hemskt, om man tänker efter. Jag har blivit mästare på att luras.

Idag har jag städat mitt rum. Eller snarare ... mitt skrivbord. Jag hittade mitt prov från natur- och miljötemat i ettan, alldeles i början, oktober 2004 typ. Så välstrukturerat är mitt skrivbord. Annars är jag faktiskt ganska bra på att hålla ordning och städat. Det är bara skrivbord... Provet hamnade i pappersinsamlingen. Här är vi inte sentimentala.

Jag bakade brownies också. Jag tycker inte om kakor egentligen, det är för sött och hårt, men Sandra tyckte att kladdkaka var för alldagligt. Och de blev faktiskt goda. Jag ska tvinga i Sandra och Anna minst två var imorgon på statsvandingen i Mörby.

Annars så ... har jag 4443 låtar på min mp3-spelare. Jag har försökt lyssna igenom lite, det finns så mycket musik där som jag aldrig lyssnar på. Björk tillexempel. Jag förstår inte i vilka sammanhan man ska lyssna på henne. Det är inte riktigt söndagskvällsmusik, inte heller promenadmusik eller skrivmusik. Eller partymusik. Eller typ Belle & Sebastian. Mysigt, men när går lågmäldheten en inte på nerverna utan att få en att somna? Big Star ska jag lyssna mer på i alla fall.

Igår natt runt två när jag var ute och promenerade, gick en igelkott över vägen. Betyder det tur eller otur, tro?

Jag skulle köpa pizza. Klockan var halv tre. Efter tre slutade lunchpriserna gälla och pizzan jag skulle köpa skulle bli tio kronor billigare. Killen i kassan konstaterade detta, och fortsatte sen med:
"Men du kan få den billigare ändå. För att du är tjej. Om du varit kille, nej, men nu..."
Sa han och de där bruna ögonen talade för sig själv. Och jag log så sött jag kunde, sådär som jag alltid gör mot män i kassor, i bussar, på klubbar. La två tjugor i hans hand, fick en femma tillbaka. Fick min pizza och gick ut i solgasset. Och kände mig bedrövlig. Vadå, "för att jag är tjej"? Jag borde ha insisterat på att få betala en extra tia, för att dra en gräns. Men nej. Det där förbannade leendet. Den där förbannade sötheten. Jag föll i fällan igen. Det är svårt att vara feminist när till och med jag själv envisas med att ständigt göra mig till ett objekt.

Jag skulle vilja se Notting Hill nu. Det slog mig när jag borstade tänderna. Jag kom att tänka på den klockrena rumskomplisen. Jag mindes plötsligt när Hugh Grant, någonstans i mitten, säger: "It's like opening Pandora's box", och rumskompisen svarar: "Who's Pandora? I knew a Pandora in school once. Never got to open her box, though".
Och så mindes jag plötsligt en annan Pandora - tjejen Andrian Mole var så förskräckligt förälskad i. Adrian Moles underbara dagbok. SÅ rolig. Den läste jag när jag var tretton.
Då, när jag var tretton och läste Adrian Mole och skrattade så att tårarna rann, fick Hannes låna en av de där böckerna under en resa till Zanzibar (det var när jag hälsade på mamma i Tanzania). Hannes familj var våra grannar i Dar es Salaam. De var svenska och sånt får plötsligt ett högt värde när man bor utomlands. En kväll på Slipway, överklassens och diplomaternas shoppingcenter och restaurangkvarter, när jag hängde med alla de där människorna som jag aldrig riktigt vågade prata med, kom Ben fram till mig och frågade om jag dejtade Hannes. Jag förstod ingenting. Senare under kvällen kom Steve, en annan såndär cool, äldre kille som var kompis med Hannes, och frågade vad jag tyckte om honom. Det gick tydligen rykten om mig och honom på den internationella skolan. Jag blev alldeles yr. Inte för vad ryktena handlade om i sig, utan snarare för att jag blivit ämne åt prat över huvud taget.
Jag undrar lite vad Hannes gör nu, medan jag släpper ner persienner och drar för gardiner. Jag vet att de flyttade hem något år efter mamma, och att han antagligen gick på någon internationell skola med IB. Hur skulle det vara att stöta på honom på stan? Skulle jag ens känna igen honom? Alla dessa människor som jag mött, så många av dem som försvunnit, så många som lämnat spår och minnen som jag plockar fram och ställer undan efter behov, eller när jag minst vill det.

Fascinerande vart associationer kan föra en.

Jag tror jag är förkyld.

Jag åkte till stallet för att jobba. När jag kom dit var det helt tomt, Hanna och Beata höll på att stänga och det var tydligen inga lektioner idag. "Det är ju en röd dag", sa Hanna, men det har aldrig hindrat dem tidigare. De hade lektioner fram till dagen före julafton, och i mellandagarna, och på påsk. Hästarna måste ju ridas oavsett. Fast inte idag, tydligen. Så jag fick åka hem igen. På tunnelbanan kändes det som att febern kröp runt innanför ansiktshuden, ögonen röda och jag kände inte mitt hår. Jag är nog lite hypokondrisk. Jag har ingen feber.

Jag vill ha en bok att svälja hel. Priset på vatten i Finistère är slut. De enda böckerna jag har här hemma hos mamma är på finska. Finska böcker kan jag inte svälja hela. Det kräver för stor koncentration. Jag borde väl läsa finska böcker mer, men inte nu. Nu är jag sjuk. Nu får jag läsa precis vad jag vill. Nu vill jag läsa en bok att svälja hel. Men jag har ingen tillgänglig. Det får mig att rinna ut på golvet.

Jag är en såndär människa som alltid envisas med att ha många bollar i luften. Datorn är så praktisk, för där kan jag göra fem saker samtidigt och inte hinna bli klar med någonting alls. Mitt skrivbod är överbelamrat med högar av diverse saker, papper, fotografier, böcker, som jag på ett eller annat sätt tänkt använda i något av alla mina projekt. Jag har påbörjat projektet, det är därför prylarna ligger där, men jag har inte på långa vägar avslutat det, därför blir prylarna liggande i månader och samlar damm, och retar gallfeber på pappa när han ska vattna mina blommor.
Jag får idéer, blir alldeles upp i varv och måste börja med en gång, det är alldeles fantastiskt, jag är inne i ett rus. Men en bit in i projektet börjar jag långsamt tappa intresset, inte som att jag tycker att det är tråkigt, det är bara det att jag då redan fått tre nya idéer som måste testas och de gamla projekten kan inte på långa vägar tävla med spänningen som de nya projekten ger. Alltså blir allting liggande.
Nu har jag bestämt att jag i sommar ska använda en del av all min lediga tid åt att avsluta åtminstone ett par av dessa projekt. Jag ska skriva klart bildtexter till fotona i alla mina femton album à 300 bilder. Jag ska bli klar med den där handskrivna antologin av mina egna texter som jag nästan blivit klar med. Jag ska göra något av alla dessa anteckningar till ett längre skrivprojekt som jag samlat på mig under flera års tid. Jag ska få saker gjorda. För nu har jag tid.

Just nu är min gård så fantastiskt vacker. Häggen blommar och det doftar så underbart. Och precis utanför mitt fönster blommar låtsasäppelträdet i rosa, på ett sätt som jag inte kan minnas att det någonsin blommat förut. Det är fascinerande och, o, så vackert.

Det är så mycket med den här studentskivan. Just nu känns det nästan som att det inte kommer vara värt besväret. Det kommer att gå åt helvete ändå. Men något gott har det åtminstone kommit ur det. Något mycket positivt. Något som faktiskt kompenserar för det mesta, både med skivan och skit runtomkring. Det förde ihop mig med Anna och Sandra. Vem hade kunnat tro det, i början av ettan? Några så olika personer är svårt att tänka sig. Men just därför går det. Vi konkurrerar liksom inte ut varandra. Vi har våra egna grejer. Men vi kan kommunicera. Vårt vertikala och horrisontella möte går bra ihop, som Sandras projektarbete hade uttryckt det.

Alltså. Jag är spritt språngande galen. Bara så ni vet.
Jag sov inte en blund inatt. Jag kunde inte. Jag skrev ett tal istället.
Imorse kände jag mig sådär lagom fräsch. Det skulle självklart Sandra dokumentera, med min kamera. (Och det var ju länge sen jag la upp en bild på mig själv, det kan vara lite kuligt egocentrerat ibland, sånt är roligt när man inte sovit, allt är roligt när man inte sovit. Förutom det som inte är roligt. För det är inte alls roligt.)

Ibland läser jag medan jag går. Jag tycker att det är så tråkigt att gå när promenaden bara är en död transportsträcka. Om jag har en sida kvar av kapitlet när tunnelbanan rullar in på Skarpnäcks perrong, så packar jag inte ner boken i väskan innan jag stiger av. Jag fortsätter läsa, allmedan jag går upp för de första trapporna, när jag köar till rulltrappan, näsan i boken när jag går igenom spärren och en hastig blick upp från orden innan jag går över Allén. Likadant gör jag när jag bor i Bagarmossen. Tillochmed på mornarna, upp för Götgatsbacken, kan man se mig kryssandes mellan de mötande fotgängarna med boken framför ansiktet. Endera dagen lär jag väl krocka med någon.

I Priset på vatten i Finistère berättar Bodil Malmsten om snigelproblemet i sin trädgård. Det får mig att minnas snigelproblemen i mormors trädgård. Jag minns att jag skrev en text om det för ett par somrar sen. Jag tror mig minnas att den var lite skojig. Jag ska leta fram den...

---

I anteckningsboken 23 juli 2005:
Tankar om sniglar
Mormors trädgård har blivit invaderat av sniglar. Små bruna saker som äter hål i allt och bara förökar sig och förökar sig. Vi har döpt dem till Bush-sniglar, och Rasmus sa bara för någon halvtimme sen att han visste var sniglarna kom från. Bush-sniglarna. De kom från USA, från Bush' hjärna. Så ingrott är vårt Bush-hat att till och med en liten nioårig pojke drar paralleller mellan USA:s imperialistiske president och en till synes outplånlig rabattätarsnigel.
Själv drar jag mina snigelparalleller med lite vidare perspektiv, till en annan djurart på jorden. En art, som precis som rabattslukarna, bara roffar åt sig, äter och förstör utan tanke på konsekvenser. En art som föder barn med dessa plågosniglars egen förökningshastighet. En art, som liksom de salladsätande slemmonstren, inte verkar ha någon enda naturlig fiende utan kan fortsätta leva så i oändlighet, och när något bekämpningsmedel eller en käpp i hjulet för artens framfart tros ha hittats på, så slingrar sig arten förbi eller finner bot, bara för sin egen fortlevnad. Till skillnad från dessa husbärande känselsprötklägg, tål den andra djurarten salt. Till skillnad från sniglarna, är den andra arten intelligent nog att inse sina skadedjurstendenser. I sitt högmod och egenkärlek blundar den.
Artens latinska namn är homo sapiens sapiens.

Jag äter hela äpplet eller päronet. Verkligen HELA. Allting förutom skaftet, om något sådant finns. Och jag äter mycket äpplen och päron, alla mina byxor och jackor har åtminstone en liten skaftstump i fickan, hur ofta jag än försöker rensa mina fickor.
Jag börjar alltid nerifrån och arbetar mig uppåt, kärnhus och sist uppepåskalet. Äppelkärnor är mycket goda. De smakar nästan mandel.

Jag springer runt i Marilyn Monroe-blåsan på parketten, lägenheten är tom och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av allting. Det får plats så mycket i huvudet. Vad ska jag göra av alla känslor, orden, dessa snygga människor, vad ska jag göra av dem?

Förra sommaren kände jag en kille, eller kände och kände, vi hade en gemensam vän och umgicks en hel del under sommarens ljumma kvällar i parker och föräldrafria kök. Han älskade Ed Harcourt. Verkligen älskade. Han var underbar att prata musik med, för det visade sig att vi hade nästan exakt samma musiksmak, något jag inte alls är van vid. Vi kunde sitta i evigheter och prata olika band. Och mest tyckte han om att prata om Ed Harcourt. En kväll råkade jag stöta på honom på en klubb och han berättade alldeles strålande av lycka att han precis köpt en turochreturbiljett till Borlänge och ett endagarspass till Peace & Love-festivalen, för där skulle Ed Harcourt spela. Nästa dag skulle han stiga på tåget, göra ett snabbt festivalbesök och sen klockan sex nästa morgon åka hem igen. Helt själv. Bara för att få se Ed Harcourt. Jag tyckte han var smått galen. Men det var så han var, en skruv lös. Men extremt charmig.

Och nu är jag beredd att göra samma sak. För samma artist. Ed Harcourt ska spela på Siesta! i Hässleholm om två veckor, och jag känner ända ner i fotsulorna att jag vill åka dit. Det är den enda festivalspelningen Ed Harcourt gör i Sverige i sommar. Han tycks göra så, en spelning per sommar. 2005 var det Arvika, då alla mina vänner var där men inte jag. Förra sommaren Peace & Love. Nu Siesta!.
Jag vill se Ed. Jag vill se något nytt. Jag vill göra något oplanerat och galet. Jag behöver åka till Siesta!. Och det är inte bara Ed Harcourt som ska spela där som jag vill se, inte alls, Tingsek kommer också och Asha Ali och Laakso. Och flera andra som jag kanske inte lyssnat sådär mycket på men som är jättebra ändå. Men jag vet inte om jag har någon att åka med. Jag har inte riktigt några vänner som lyssnar på den musiken jag lyssnar på. Jag ska inventera lite, men jag tror inte att jag kommer hitta någon att åka med. Kan man åka på festival ensam? Eller snarare, kan jag, med självaktningen i behåll? Att Ed Harcourt-killen kunde var uppenbart, men han var sån, han var en såndär översocial människa som självklart träffade någon han kände det första han gjorde när han anlände i Borlänge. Den är inte jag.
Och jag vill inte bli som vår läskiga granne på Arvika förra sommaren - killen hade kommit dit helt själv, hade tinnitus så han kunde inte se några konsterter och han var inte såvärst party heller, drack inte ens alkohol. Varsomhelst annars hade han varit en såndär söt töntkille som man rent automatiskt tycker om, åtminstone jag, men med en hel festivalcamping med fulla, skränande, dräggiga ungdomar runt oss kändes hans ständiga närvaro i vårt camp lite väl olustig. Varför var han här? Vad var han för en människa? Om jag åkte till Siesta! helt själv, skulle jag bli som han. Bortsett från att jag skulle gå på alla konserter. Och antagligen inte skulle våga prata med någon alls - därnere skulle de nog hata mig bara jag öppnade munnen, stockholmare som jag är.

Så vad ska jag göra?

---

Ikväll är jag typ världens modigaste.

Jag förstår inte vad det är jag tycker om med stympade träd. Det är helt sjukt egentligen. Men jag kan inte sluta fascineras.

Jag är inte det minsta intresserad av den sortens sport man tittar på på tv, och nästan minst intresserad är jag av ishockey. Men vore det inte kul om Finland kunde möta Sverige i VM-finalen? Det blir så seriöst då, på liv och död. Åtminstone för finnarna. Jag håller tummarna för Sverige i eftermiddag.

När vissa kända personer ska få biografier skrivna om sig, blir det ibland lite problematiskt. Vissa människor lämnar inte efter sig så många förstahandskällor, som dagböcker eller memoarer. Berättelserna om dem har snarare blivit som skrönor som berättats från mun till mun och kanske inte nedtecknats förrän långt efter själva personens död. En sån person är Jesus, tillexempel. Vad tänkte han om sin roll, vad såg han för framtidsutsikter åt sin filosofi? Svårt att veta. Kunde Jesus ens skriva? En annan såndär person är Sappho. Hon anses vara en av litteraturens tidigaste och viktigaste aktörer. En av de största kvinnliga poeterna någonsin. Och ändå vet vi med säkerhet ingenting om hennes liv, mer än att hon föddes på ön Lesbos i Grekland och att Platon likande henne vid en gudinna - så skicklig ansåg han att hon var med orden. Inte ens hennes diktsamlingar finns bevarade. Antagligen brände de tidiga kristna upp dem, eftersom dikterna ansågs hedniska. Endast en hel dikt och spridda strofer finns bevarade. Och ändå är hon så enorm. Man kan fråga sig om det verkligen var hon som person som var denna gudomliga poet, eller om eftervärldens behov av hjältar har gjort henne till det.

Ja, alltså, det jag egentligen ville få fram genom dessa kringelkrokar är ett konstaterande om mig själv. Som vanligt. Att om någon skulle få för sig att skriva en biografi om mig, skulle denne snarare få motsatt problem. Varför någon ens skulle komma på tanken att göra en biografi om mig vet jag inte, men om vi bortser från denna lilla insignifikanta detalj så ska ni få läsa ännu en av mina fina navelskåderier. Jag har producerat så mycket text, att det skulle ta år att bara läsa igenom. Herregud, jag kopierar ju kontinueligt hela min blogg, och alla dagboksanteckningar på helgon, och alla journals på last.fm, in i ett worddokumet, skriver ut och sätter in i en pärm. Den andra pärmen har redan börjat bli knökfull. Och alla noveller och dikter och små betraktelser. De fyller en tredje pärm. Och de fem handskrivna dagböckerna. För att inte tala om det tiotal antecknigsböcker som jag kluddrat fulla med allt mellan himmel och jord.
Tar orden aldrig slut? Tar självbetraktelserna aldrig slut? När ska jag sluta förundras över världen? När har jag sett ALLT, så att jag kan lämna dessa påträngande ord åt sitt eget öde och börja leva lite också?

För en halv minut sen såg jag årets första svala flyga över den blommande häggen på min gård. Jag minns en finsk barnramsa, Kuu kiurusta kesään, puolikuuta peipposesta, västäräkistä vähäsen, pääskysestä ei päivääkään. Jag kan inga fågelnamn på svenska, men den handlar om hur långt det är kvar till sommaren när de olika flyttfåglarna kommit. När svalan kommit är det inte en enda dag kvar. Men å andra sidan finns det svenska ordspråket, En svala gör ingen sommar. Ska jag vara finsk eller svensk idag?

Jag kom inte in på bildjournalistutbildningen på Biskops-Arnö. Jag ringde dit idag och de sa att de som kommit vidare till antagningshelgen har blivit kallade. Jag har inte blivit kallad. Lite tråkigt är det väl, men jag hade nog inte förväntat mig något annat heller. Nu väntar jag på svar från författarlinjen. Det ska komma i slutet av juni. Och jag har märkt att jag verkligen vill komma in. När jag sökte, gjorde jag det mest för att söka något. Nu känns det som att den kommande hösten hänger på ifall jag kommer in. Högskolan kommer jag in på, inga problem, betygen räcker nästan för långt. Globaliseringskursen jag sökt till kommer jag alltid kunna gå. Men här är det arbetsprover som gäller. Det är något helt annat.
Vad ska jag göra i höst? Vad ska jag göra i sommar? Jag har inte orkat tänka, mina planer slutar den åttonde juni, studenten, sen är det tomt. Kan jag lita på att kunna driva på vinden, klarar jag av att göra det som faller mig in?

Det är underligt hur jag, nu när både mormor och farmor är döda, har börjat känna av likheterna. Försent liksom. Om det har med släktskap att göra eller bara råkar bli så vet jag inte, men det känns nästan lite för påtagligt för att bara vara ren slump. Grejen med att jag stickar - mormor var känd för sina raggsockor och farmor stickade underbart färggranna koftor. Det var av farmor jag lärde mig att virka, och när finmotoriken var upptränad fick jag lära mig att sticka av mormor. Men det är ju inte förrän på senare år som jag börjat göra det till en riktig hobby. Böcker läser jag på rullande band, och farmor var bibliotikarie. Mitt matlagningsintresse, kanske mest inriktat på konstiga tårtor iförsej, men tänk vad mycket jag hade kunnat lära mig av mormor, som var kock, om jag kommit på det lite tidigare. Jag har börjat titta på hus. Det känns så olikt mig, verkligen, men jag går runt och tittar på arkitekturen och det är ju nästan bara det som jag fotat under mina stockholmsutflykter. Och det var precis vad farmor brukade göra. Hon borde ha blivit arkitekt, hon skulle ha blivit det om hon varit född i en annan familj eller en senare tid. Och nu senast växterna. Det kan vara en kombination av Maries fina plantbilder på sin blogg och att jag läser om Bodil Malmstens lilla trädgård i Frankrike, jag har plötsligt blivit så sugen på att plantera växter. Gräva i jorden och se allt bli grönt. Äta egna potatisar. Mormor hade en alldeles fantastisk trädgård. Jag minns den från när jag var liten. Rabatterna bokstavligt svämmade över av blommor och vi kunde äta egen potatis, lök och morötter nästan varje dag, och plocka jordgubbar och svartvinbär till efterrätt. Sen blev hon äldre och orkade inte ta hand om grönsakerna längre och nu står det vita huset på kullen tomt. Jag vet inte om jag vågar åka dit i sommar.
Jag var för liten för att ta vara på allt de hade att berätta, visa när de fortfarande kunde. När jag började öppna ögonen för annat än lego, lekkamrater och hästar, så hade farmor blivit så vimsig och mormor fått så ont. Och det känns så bortkastat på något sätt. Jag hade kunnat bli så rik. Nu får jag bara höra spridda minnen om dem och vet inte riktigt vad jag ska göra av det.

Jag tror att mina föräldrar kommer att vara bra morföräldrar. Pappa som har så mycket att berätta, och mamma som är så bra på att lyssna. Det skulle vara så synd om mina barn gick miste om att få lära känna dem. Därför tror jag att jag ska försöka få dem tidigt, barnen. Eller åtminstone inte alltför sent. Så nu är det bara att börja leta...

På tisdag har vi vår studentskiva. Jag vet att jag borde se fram emot det, att det borde bli typ årets kväll. Men jag har börjat känna avsmak för allt var studentskiva heter. Det är jag, Anna och Sandra som fixat allt, vi har slitit med bokningar och tjatat på klasskamrater för att få dem att betala i tid. Alltmedan responsen från klassen varit övervägande negativ. Vi frågar om vi ska ha något tema på skivan - och tillbringar en halvtimmes livlig diskussion åt hur jobbigt det skulle vara med ett tema. Det känns helt meningslöst att föreslå något sorts sammanhållningskrävande över huvud taget. Det känns som att vi gjort våra klasskamrater en otjänst genom att försöka arrangera allt, att vi ligger högst upp på deras jobbiga-personer-lista. Men efteråt har flera kommit fram och sagt hur duktiga de tycker att vi varit, och tappra, och att det ju faktiskt skulle vara kul med ett tema... Varför är det så svårt att uttrycka något sånt som en klass? Är det bara i vår klass? Det är som att alla går i baklås i klassrummet.

Och sen är det hela det här konceptet med skivor. Jag har börjat tycka att det är motbjudande. Ett kapitalistiskt jippo. Det handlar inte om att ha kul med sin klass, det är klubbägare som hittat på ett sätt att tjäna pengar på sina lokaler mitt i veckan. Och det gör oss alla till små Kalle Ankor med dollartecken i ögonen. Jag drar mig för att fråga mina vänner om de vill komma, för jag vet ärligt talat inte om jag gör det för att jag tycker om deras sällskap så mycket att jag vill att de ska vara där och fira min kommande stundent med mig, eller om det är för att jag vill få tillbaka pengarna jag lagt ut. Självklart vill jag ha mina vänner där, självklart är mitt motiv att de skulle bidra till att göra min kväll fantastisk, men jag känner mig ändå så ... smutsig ... girig när jag frågar. Smutsig, för att jag vet att pengarna kanske gömmer sig i bakhuvudet. Att jag har dolda motiv. Jag hade mycket hellre hyrt en vanlig lokal och haft klassfest för att fira studenten. Det hade känts mycket ärligare, på något sätt, utan baktankar. Bättre för psyket, trots att det antagligen inte hade varit lika kul, i alla fall inte med den klass som jag går i.

Men för all del, dyk gärna upp på Moatjé på tisdag. Det blir säkert jättekul, trots allt.

Jag känner mig så liten ibland. Så liten och ensam. Nätterna när jag inte orkar kontrollera tankarna, fem ord i ett brev som får mig att gråta. Och så ser jag upp, möter Sandras blick på pianot. Över henne hänger Kirke och Jonatan, pappa. Jag är inte ensam. Som i den där sången av Marit Bergman, jag borde skämmas, för här är alla människor som älskar mig. Som vill mig väl. Logiken, var finns den? Alla människor som inte vill mig någonting, varför får de mig att krympa? Varför fortsätter jag försöka få dem att vilja, varför har jag fastnat? När människorna som vill mig så mycket, som vill ha mig, nära, dela tankar och värme, när deras ord inte kan hindra. När vissa av dem inte ens önskas. Varför blir jag en sån själv, som förminskar andra? Var slutar spiralen? När upphör den att snurra? När ska människorna sluta tillåtas riva upp det som jag med möda lyckats bygga? Min tråd är tunn som spunnen av en spindel och går av om fel ord slår mig vid fel tidpunkt. Eller om orden uteblir. Tystnaden är värst.
Jag tror jag behöver något nytt. En vänding. Något att lägga tankarna på utan att få klaustrofobi.

Jag skulle vilja leva som Bodil Malmsten. Jag vet i och för sig inte så mycket om henne, men jag kan tänka mig. Jag tänker mig att hon försörjer sig på sina ord, mer eller mindre, att hon läser och ser sin trädgård växa. Att hon bor i sitt hus i Finistère och att många av hennes dagar är upplagda efter hennes behov, inte efter andras. Jag vill också leva så. För att kunna leva med mig själv måste jag få uppfylla mina egna krav, och ibland är de totala motsatsen från vad andra kräver. Just nu känns det så. Just nu tänker jag mycket. Just nu formulerar jag meningar i huvudet, min förvirring är inte dimmig, den är glasklar och jag vill beskriva den för att göra den ännu lättare för mig att förstå. Men jag hinner inte. Jag måste sova, gå upp sju och åka till Tensta för att se en redovisning, sen fortsätta till Sundbyberg för nästa och sen är det bokrecensioner som ska lämnas in och studentskivor som ska planeras, mottagningsinbjudningar som ska skickas iväg. Det är inte jobbiga saker, jag gör dem gärna, men de hindrar mig. Jag går runt som handikappad för just nu vill tankarna inte styras av måsten, om än hur roliga, nu vill de få bestämma själva. Just nu behöver jag få lära känna mig själv igen, det var ett tag sen sist och mycket har hänt sen dess. Men jag får inte. Det är det som håller mig vaken om nätterna, det är det som får mig att skrika i panik när worddokumenten inte beter sig som jag vill, det har inte med att må dåligt att göra, det handlar om tidsbrist. Tidsbrist, som leder till att jag mår dåligt. Skänk mig tiden och jag klarar resten själv. Per automatik.

Så jag skulle vilja leva som Bodil Malmsten. Men så får man inte tänka. Vem vill inte det? Och alla med niotillfemjobb, vad är det som får mig att tro att jag har mer rätt till tid åt mig själv än dem? Att jag är mer värd? Mer begåvad? Man ska bidra till samhället. Jag måste dra mitt strå till stacken. Jag måste skaffa en utbildning och betala min skatt. Men var ska jag hitta något som inte kväver mig med sina måsten? Det kanske bara är en fas jag går igenom nu. Jag kanske kommer hitta tillbaka till tjusningen med scheman igen, till strukturer och regler. Men just nu läser jag Priset på vatten i Finistère och känner ända ner i tårna att så vill jag också ha det. Låta orden och inspirationen bestämma, gräva i jorden och kanske ha en katt.

Jag har börjat läsa Priset på vatten i Finistère av Bodil Malmsten. Det var Bodil Malmsten som fick mig att börja skriva blogg med sin Hör bara hur mitt hjärta bultar i dig. Det var Bodil Malmsten som gjorde mig medveten om Wislawa Szymborskas dikter. Jag besökte skolbiblioteket igår och tänkte att det kanske skulle passa sig om jag läste något mer av henne, ett skönlitterärt verk kanske. Men så blev det inte. Priset på vatten i Finistère är svår att kategorisera. Men jag tycker om det. Bodil Malmsten har vackra tankar. Hon skriver:

Jag bor i Finistère för att jag har flyttat hit. Det är ingen slump, det finns ingen slump för en erfaren kvinna.
Den som finner sover med öppna ögon.
Ett par månader, längre tid tar det inte. Jag lämnade landet där jag levt i femtiofem år, det var dags. Berusad av frihet körde jag, sökte inte men fann Finistère. Inte långt från Brest började det brännas och sen dröjde det inte länge innan jag stod inför den bit av paradiset som är min.
På samma sätt som det finns en partner för varje människa, finns det en plats. Det gäller bara att hitta sin bland de miljarder som är någon annans, det gäller att vara vaken, det gäller att välja.
Min plats ligger där jorden tar slut i Europa - fin des terres, finis terrae - Finistère.

Och jag, jag tror att jag kanske funnit min den där förebilden och inspirationskällan att ösa ur.

Det här är helt galet. Jag har aldrig skrivit så mycket som jag gör nu. Inläggen står på kö. Listan med ej publicerade utkast är lång. De är långa. Jag vill inte vara elak mot er som läser. Jag vill bli läst. Jag vill inte vara för mycket. Snart måste orden ta slut, för annars kommer jag inte hinna ikapp. Jag måste försöka begränsa mig till en text om dagen.

Mikael, huvudkaraktären, står på en strand. Edwar al-Kharrat skriver:

"Jag sade till mig själv: 'Evigt, oföränderligt är allt inför vår undergång, vårt slut.'
Och jag sade: 'Är detta en paus inför vad som ser ut som spridda ruiner, utan barmhärtighet eller tårar? Vad tjänar det hela till? Vad är det grundat på?'
Och jag sade: 'Finns det tvärtom något vi kan vara säkra på utom spåren av det som utplånats?'
Stranden är lång och bräcklig. Den sträcker sig mellan tomheten och fullheten. Det är som en slät, mager höft, nära att brytas sönder i vilket ögonblick som helst, på vilken punkt som helst. Det finns ingen vallgrav som den kan samla krafter bakom och som kan skydda den med ring på ring av hinder. Det är en böljande skälvande linje längs en bottenlös avgrunds rand. Den befinner sig i uppror och, när den inte gör det, i bedrägligt lugn, därför att den alltid hotas av stormar, vilkas berg av vatten väller över den. Den äger en fascinerande, oemotståndlig magi. Dess skönhet kan aldrig fattas och dess trollmakt aldrig brytas. /.../
Det är som det var dödens egen strand, som jag måste passera utan återvändo och utan att någonsin nå fram. Vatten kan inte släcka min kärlekstörst. Inte heller kan flodvågor dränka den.
Du är en slät klippa ute i vattnet, vars sluttande sidor är gröna av liljor och fläder, vars bördiga och levande jord är saffran. Över det högt uppe svävar en svart duva med vingar utsträckta i oändligheten, som för alltid slår i mitt hjärta."

Och jag tycker att det är så vackert. Men nu är den slut.

Dagens utflykt blev till Hemköp i Sköndal. Från min dörr till Hemköps dörr är det 1029 steg, för att vara exakt. Och nej, jag har inte någon stegräknare...
Men det gör det inte lättare att komma på vad man ska äta till middag imorgon bara för att utbudet är större. Det gör en snarare bara ännu mer velig. Det slutade med att jag gick därifrån med lite fryst spenat, haricot vertes, humus och glass. Inget vidare middagsmaterial, va? När det kommer till vardagsmat, har jag noll fantasi.
Det var ju egentligen glassen jag gått till Hemköp för att köpa. Jag bara kände alldeles förskräckligt mycket för att äta finglass rätt ur ett såntdär runt, avlångt paket. Sådär som de gör i amerikanska serier när pojkvännen gjort slut. Ja, jag har ju ingen pojkvän som kunnat göra slut, men ändå. Och Coop Nära är faktiskt rätt pissigt, när det gäller glassutbud. I glassdisken föll mina ögon direkt på ett rosa litet paket. Ingman Tofuline gold Mansikka. En finsk glass! Den var jag ju bara tvungen att köpa. Det var först på vägen hem som jag fattade att den var maidoton, 100% kasviperäinen & kolesteroliton. (För er  vars finska är lite svag, betyder det att den inte innehåller varken mjölk eller kolesterol, och att den är 100% vegetabilisk.) Det fettsnåla, kolesterolfria motverkar iförsej syftet lite, vilket var att svulla, men det gör inte så mycket. Tofuglass kan faktiskt vara riktigt god. Speciellt om den innehåller finska jordgubbar.

Jag har ett par jeans. Jag har använt dem mycket och de åtskilliga tvättarna har gjort dem mjuka och alldeles lösa. De är så utnötta att de inte är blå längre - de har någon sorts mittemellanfärg som inte går att definiera. De har fläckar som inte går bort, hur mycket jag än dränker dem i fläckborttagningsmedel. De är för långa, så jag har trampat dem alldeles fransiga i hälen. Och jag har gått ner i vikt sen jag köpte dem - jag kan dra av dem utan att knäppa upp i midjan.
Jag köpte dessa jeans samma dag som jag träffade Robin för första gången. Det var sommaren jag var femton. Robin är en historia i sig. En historia som jag nog inte borde berätta. Men jag tycker fortfarande om Robin, trots alla turer - till månen och tillbaka, minst. Det var Robin som lärde mig att stänga av mobilen innan jag går och lägger mig, jag vaknar mycket lätt och Robin sover inte alls.
Den speciella historien dessa jeans bär på gör dem bara ännu mer laddade. Jag tycker mycket om mina jeans. Jag har börjat begränsa mig så att jag bara använder dem när jag inte behöver vara så representativ, men jag kan bara inte slänga dem. Jag kommer antagligen ha dem i min garderob och plocka fram dem ibland till och med när hålen i dem är större än tygbitarna som finns kvar.

Precis när jag slutat för dagen ringde Kirke. Hon ville träffas, lät smått desperat, så vi bestämde träff. Och vilka frustrationer! Kirke sa: "Jag är så trött på indiegrejen! Dessa killar som svälter sig själva och gömmer sig bakom fyrkantiga brillor och raggar genom att mjölka sympati. Och alldeles för stora byxor har de också, som visar halva arslet. 'Tjena, såhär ser mina kallingar ut'. Vad är grejen? Det vill väl inte jag veta!". Hon är rätt skön, min vän Kirke.

Dethär är ju helt värdelöst. Jag var helt spidad igår kväll, det bara sprutade ord och jag lydde blint, skrev och skrev och sen kunde jag inte sova. Jag var alldeles för upp i varv. När väckarklockan ringde klockan åtta drog jag mig tappert upp ur sängen och satte på radion för att vakna. Och när jag kom till skolan, så var det ingen lektion! Engelskan var inställd för att ettorna hade nationellt prov i matte. Det bestämdes förra veckan, men då hade jag inga lektioner. Well well, jag var åtminstone inte ensam. Minst halva klassen delade mitt öde.
Okej, tänkte jag, vi har i alla fall religion snart, och jag blev sittande utanför klassrummet. Men NEJ, vid elva när lektionerna egentligen borde ha börjat igen efter det nationella provet, kom Siri med hälsningar från Krister att religionen är helt inställd, den också. Jahapp. Najs. Jag hade kunnat sova till elva, minst. Det hade jag verkligen behövt. Istället har jag gått runt på skolan, lånat två nya böcker i biblioteket, ätit lång lunch med Jenny och inte gjort något skolarbete alls. Vilket förmiddag...

Om det inte var så att jag bott i Skarpnäck hela mitt liv, skulle jag skriva att jag tycker att det är helt grymt galet och alldeles fantastiskt. Rent arkitektoniskt. Men nu räknas nog inte min åsikt riktigt.

Jag har ont i magen. Jag drack för mycket te hemma hos Anna. Jag kanske har fått magsår. Det var väl påtiden. Får jag sjukskriva mig nu?

Imorse när jag vaknade hade mamma glömt stänga vardagsrumsfönstret och ute regnade det. Jag åkte ut till Vällingby och planerade, något ineffektivt, vår stadsplaneringsredovisning med Anna och Sandra i Annas hemtrevliga vardagsrum. Vi drack alldeles för mycket te och åt vaniljlängd och jag tryckte i mig Ballerina-kex. Egentligen tycker jag inte om kex, det är så torrt och obehagligt, men idag var en konstig dag. Ballerina-reklamen på tv hade gjort mig sugen, mot min vilja. Obehagligt vilken makt reklam har över oss.
Inne på Söder igen gick jag från vattenpöl till vattenpöl och skvätte vatten. Jag var glad och bekymmerslös. Det är underligt vilken guldkant ett par knallgula gummistövlar och den milda lukten av våt alsfalt kan ge åt tillvaron. Jag lyssnade på musik och kände mig som fem.

Jag läser Stad av saffran av Edwar al-Kharrat nu. Ett infall under ett panikbesök i skolans bibliotek när jag kände ett starkt behov av att komma bort. Den är mycket sporadisk. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att det värsta jag vet är barndomsskildringar. Det som gör det möjligt att stå ut är miljöerna, Alexandria under 30- och 40-tal. Jag har drabbats av en längtan till denna stad av saffran.
Det hoppas fram och tillbaka i tiden. I en tidigt beskriven period när författaren/hans huvudkaraktär är i 20-årsåldern, drabbats han av en stor hopplöshet och sitter på ett kafé vid havet varje kväll, för han klarar inte av instängdheten inom sina fyra väggar. En kväll utspelar sig följande scenario:

"Jag blickade ut genom det höga öppna kaféfönstret mot horisonten, där den mötte den lysande, darrande havslinjen, när jag såg henne.
Hon simmade nedanför fönstret i en ljusblå baddräkt /.../ Hennes kortklippta hår var vått och alldeles svart. Jag kände dess dofts berusande fränhet, hennes honungskinder och deras glänsande fullhet, mjuka och runda under vattnet, medan hon avlägsnade sig. Hennes mjuka, fylliga konformade ben rörde sig knappast. Hennes armar slog mot vattenytan med oavbrutet regelbundna rörelser, och den mjuka rytmen förde henne bort.
Jag visste att jag skulle älska henne så länge jag levde, en kärlek lik döden, och att mitt hjärta var hennes omätliga stormande havs skådeplats, i evigt svallande vågor som aldrig kom till ro."

Hur kan man veta något sånt? Är det inte bara konstiga, romantiska fantasier? Inte är väl världen så determinerad? Jag har inga svar. Jag söker dem fortfarande. Kanske är det därför jag ibland känner mig så vilsen? För att jag inte funnit mitt hjärtas skådeplats, kärleken lik döden än.

Om du har tillgång till dagens DN, plocka fram resebilagan och öppna första uppslaget. Bilden på sida två är mitt första publicerade foto som jag får betalt för. Lite fickpengar bara, men ändå. Det gäller att njuta fullt ut, för man vet aldrig om det kommer hända igen. Pappa sa att han bad bildredaktören helt själv avgöra om den dög, för han ville inte att det skulle vara jäv. Men jäv är det väl oavsett - alla har inte turen att ha en pappa som man delar dator med och som i Mina bilder råkar se ett foto som skulle passa perfekt till en artikel om flygutsläpp i bilagan han basar över i Sveriges största morgontidning.

Jag äter glass. Det finns dom som säger att det inte är nyttigt. Min tandläkare tillexempel, hon tycker inte att jag ska äta glass. Inte choklad heller. Men vad ska jag då äta? Allting som är gott är onyttigt. Det vet varenda treåring (förutom min lillebror, han är fem och tror att han kan bli rymdbrandman och uppfinnare genom att äta bara falukorv, glass och godis, han är så körd).

Jag har börjat sticka igen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Skönt är det i alla fall. Avslappnande. Tankeavledande. Kirke tror att det ger mig hjärnstress, men jag lyssnar bara med ena örat. Ibland ska man inte lyssna. Ibland ska man göra det som inte är bra för en, bara för att förstå.

I onsdags var det studentskiva. Kirkes. Säsongens första för min del. Jag tog nattbussen vid tre från Centralen. Det är lite skojigt, faktiskt, det går snabbare att åka den än att ta tunnelbanan. Men så måste man ju vara en riktig nattuggla för att kunna ta den...
Och igår vaknade jag halv fyra. Vem fan sover till halv fyra? Jag hann inte göra något annat än att slänga i mig lite rester och åka till stallet för att jobba - och jag som hade tänkt plugga lite, åtminston försöka. När jag kom hem, slängde jag ihop nåt med spenat och kollade på Scrubs och Sex and the City. Carrie Bradshaw är helt dum i huvudet. Jag förstår inte att jag någonsin kunnat tycka att Sex and the City var lite småkul. Jag gick och la mig lite över midnatt.
Och imorse vaknade jag halv ett. Jag förstår inte hur jag orkar. Två dagar i rad med drygt tolv timmars sömn. Det kan inte vara nyttigt.

När jag var elva och bodde i Tanzania, och precis hade börjat på internationella skolan, åkte vi på en skolresa till Zanzibar. Jag kunde knappt någon engelska (på den tiden hade jag inte blivit en pluggis än, jag hade fått underkänt på de få engelskaprov jag haft hemma i Sverige. Det var internationella skolan som gjorde mig till pluggnarkoman, those bastards...). Jag ville inte åka med på den här resan, men min käcka klasslärare Ms. Silva sa att det skulle bli ett bra sätt att få kompisar. Visst, jag förstod knappt vad folk sa, än mindre vågade jag öppna munnen själv. Men jag blev övertalad (gud, jag är så förbaskat lättövertalad, alltid, och sen kommer skulden...).

Men det visade sig faktiskt vara riktigt kul. De hade ett helt annat sätt gentemot varandra. En helt annan nyfikenhet mot nykomlingar. Antagligen en kombination av den amerikanska andan och att omsättningen på elever var mycket hög, alla diplomatungar (däribland jag) som stannade i ett par år och sen åkte vidare. Jag blev välkomnad med öppna armar. Och deras envisa sätt att hela tiden börja prata med mig, trots att de antagligen redan efter andra gången förstått att det enda svar de på sin höjd skulle kunna förvänta sig från mig var leenden, yes eller no.
Ja, det var ju en skolresa. Såna innehåller studiebesök. Vi hade ett späckat schema. En av besöken gick till en mangroveskog. När jag gick på den skraltiga bryggan som gick igenom en liten del av skogen, över grumligt vatten och trädens rotstumpar som stack upp över ytan, kom någon springande bakifrån, tog tag i mina axlar och ruskade till mig som om han först tänkt putta i mig i vattnet men i sista stunden ångrade sig. Ett såntdär varmhjärtat sätt att retas på som mina äldre kusiner alltid utsatte mig för. Med en leende röst sa han: "Katja, who's gotta catch ya if you fall off the boardwalk?" (säg Katja så amerikanskt du kan, så förstår du).
Det var Ben. Tänk dig en typisk amerikansk highschoolfilm. Tänk dig den coola killen som alla andra killar ser upp till, som alla tjejer är hemligt förälskade i, som är bra på fotboll och drama, men som innerst inne också är en mycket känslig och klok människa. Det är Ben. Från Virginia och med en aning fler finnar bara. Och av någon anledning hade han bestämt sig för att jag var en tjej värd uppmärksamheten.
Genom den här fyndiga frasen hade alla översociala, övertrevliga människor på skolan ännu en öppningsfras att närma sig mig med och det gick knappt en dag utan att jag hörde Katja, who's gonna catch ya de första veckorna efter Zanzibarresan. Till slut kände jag mig tvungen att svara med mer än enstaviga ord. Och där började personlighetsförändringen som gjorde att jag kände mig helt malplacerad när jag kom tillbaka till min gamla klass i Stockholm igen. Jag har väl inte riktigt lyckats anpassa mig än, intill denna dag.

Antagligen har jag dragit den här historien förut. Jag tjatar alltid om Tanzania. Jag går nog folk på nerverna. Men Ben var inte ensam. Helt oberoende har andra kommit på detta lustiga sammanträffande med mitt namn. Jim&Viktor&Julius tillexempel. Katja, who's gotta catch ya? Ja, det undrar jag också...