[under uppförande]

Jag är en såndär som inte kan hålla käft. Åtminstone inte när jag är i ett klassrum. Eller när jag sitter vid ett bord ämnat för diskussion. Orden bara bubblar ur mig och sen sitter jag där och skäms. För att jag är så bekäftig. För att jag är så osammanhängande. För att jag suger på att formulera mig. För att jag är tjej. Och jag ångrar mig djupt.

Men jag har börjat acceptera denna del av mig själv. Ett tag försökte jag få mig själv till att hålla käft, men det gick inte, så nu jobbar jag med att acceptera. Och efter en mycket tveksam start har det faktiskt börjat gå. Jag har nästan helt kommit ifrån den där fleradagarsångesten som jag brukade drabbas av efter ett uttalande, som i min mening var alldeles jättepinsam. Nu vill jag bara gömma mig i någon timme efteråt.

Men något jag inte lyckats komma över än är ilskan mot andras ... vad är det? ... feghet? Låt mig ta ett exempel. För ett tag sen, under en diskussion på engelskan, tyckte jag att huvudkaraktären i/författaren till en novell vi läst moraliserade över sitt ämne på andra författares bekostnad. Han uttryckte sig som att den som hävdar att han har den sanna historien, ljuger och så vidare, och jag tyckte det kändes som att han menade att alla författare som skrivit om sina egna erfarenheter var lurendrejare som förtjänade att föraktas. Och det tycker jag är fel. Jag tycker att det är fegt att beskylla andra på ett så vagt sätt som drar alla över en kam. Det sa jag. Och det visade sig att jag var ensam om att ha uppfattat novellen så. Både läraren och flera av klassens debattgladaste argumenterade emot mig och jag kände mig helt nermejad, jag blev inte övertygad om att tycka motsatsen men gud vad jag kände mig dum.
Efteråt, med en känsla av att ha blivit överkörd, gick jag förbi en liten klunga av tjejer från klassen utanför klassrummet, och råkade höra en av dem säga: "Jag höll med Katja..."

Och jag undrar varför det blir så? Det har hänt flera gånger, folk som efter en katjaslaktdiskussion kommit fram till mig och sagt att de höll med mig, eller visat det på något annat sätt. Vad bryr jag mig om det då, efteråt, när kriget redan är förlorat? Jag menar inte att jag vill vinna någon diskussion, men i ett sånt läge, när man lägger ut sina åsikter på bordet och får dem massakerade av flera ångvältar med knivskarpa argument, då känner man sig så otroligt sårbar och helt söndersliten. Åtminstone jag. Varför kan inte folk höja sin röst mot ångvältarna, när de märker att någon som uttryckt deras åsikt blir helt tillplattad? Inte för att komma den nermejade till undsättning, utan för att föra sin ståndpunkts talan? Varför säger folk så sällan vad de tycker? Den stora massan som genom sin tystnad håller med vinnaren, oavsett om hon/han har rätt eller fel (vilket självklart är relativt, men ni förstår vad jag menar, det som varje enskild individ i den tysta massan anser är rätt). Som ensam röst i en kör av motståndare ger man ganska snart upp. Oavsett hur många tysta medhåll man är omedveten om.
Sen kanske man inte ska ta diskussioner i skolan på så stort allvar. Men vänd på det. Om man inte kan säga vad man tycker i en larvig låtsasdebatt i skolan som inte kommer göra varken från eller till för ens livssituation, hur blir det då med de stora, viktiga frågorna i ens liv? Där ens handlande kan få både enorma och oväntade konsekvenser? Kommer man klara av att höja rösten då?

Jag har för mig att Albert Einstein ska ha sagt: Världen är alldeles för farlig att leva i - inte på grund av de människor som gör det onda, men på grund av de människor som står brevid och låter dem göra det. Han var en ganska insiktsfull människa, Einstein.