[under uppförande]

Det är inte bra att vara såhär ambitiös som jag är. När jag kommer till fotot och tror att det bara ska vara redovisning, kort lektion och sen ut i solskenet, visar det sig att jag är DEN ENDA som redigerat klart och skrivit ut min reportageplansch. Vissa har inte ens redigerat klart sina bilder. Så här går jag runt i skolan utan något att göra, medan slappasen i min fotogrupp redigerar på presentationstid. Lite trevligt iförsej, att gå runt på skolan och titta på människor, gå till cafét och köpa en av deras berömda/ökända ufobullar (de är alltså ENORMA, kostar bara en femma och knappt ens jag pallar äta upp en, för de är så stora och degigt nybakade och fulla med kanelsmörsockergegga). När jag gick runt i dessa samma lokaler, entréhallen, korridorerna, under Öppet Hus i nian tyckte jag att allting verkade så häftigt. Det var nästan bara själva byggnaden och atmosfären som till slut fick mig att ha Södra Latin som förstahandsval. Och nu har jag bara drygt två månader kvar i det här huset, och jag vet inte om jag gått blind för skolans trappor och stora fönster alldeles för mycket. Oftast har jag ju bara haft något prov i huvudet eller en uppsats som ska lämnas in eller bara varit trött för att jag inte kunnat sova under natten, jag kan ju aldrig sova när det händer mer än två saker i mitt liv samtidigt. Jag har helt enkelt varit för ambitiös för att glädjas över det jag har. Nu, dessa sista två månader, ska jag bli en riktig södralatinare, jag måste ju ha något gott att berätta om den här skolan när jag berättar för barnbarnen om min ungdom. Om det nu blir några. Barnbarn, alltså.

Jag tänkte lite på det här med musiken. När jag var liten hade jag feta komplex över min musiksmak. Jag var rädd att den inte var riktigt rätt. Jag försökte alltid undvika att avslöja mig själv. Om jag gick på stan och lyssnade på musik och stötte på någon bekant som frågade vad jag lyssnade på, svarade jag bara vagt "Äh, det är ett blandband. Lite olika artister och så...". Jag var rädd för att det jag lyssnade på inte var tillräckligt coolt, tillräckligt originellt, representativt för mig. Senare började jag dra till med säkra kort som Beatles eller Bob Dylan, de funkar för de flesta tänkte jag. Men någon gång i samband med gymnasiestarten och mötet med nya människor, bestämde jag mig för sluta vara så jävla rädd. Jag började kampanjen Vara stolt över min musiksmak. Och nu tror jag att jag kan stå för vad jag lyssnar på, för det mesta. Jag trivs i allmänhet mycket bättre med mig själv i mötet med andra människor än vad jag gjorde för bara två år sen.

Ja, nog om mig. Häromdagen pratade jag med en klasskamrat. Det började med att vi diskuterade drömflick-/pojkvännen men ganska snabbt gled det in i ämnet bra musiksmak. Klasskamraten i fråga hade mycket bestämda uppfattningar om vad man får lyssna på för att vara musikintresserad på riktgt. Han sa att om man lyssnar på något som tiotusentals andra lyssnar på så är man inte originell, då gillar man egentligen inte musiken utan man lyssnar bara på den för att andra gör det. Jag kontrade med att antalet lyssnare snarare är en sorts kvalitetsgaranti - om många lyssnar på ett band betyder det väl att de är bra. Han menade att ju större publik, desto plattare och mer intetsägande var musiken. Han sa att han inte kunde respektera ett band som har en stor publik, och inte heller den som lyssnar på bandet.

Och jag har tänkt lite på det där. Med vissa artister kan det stämma, det där med plattheten, men långt ifrån alla. Ta Beatles tillexempel. De är enorma, varenda jävel som har lyssnat det allra minsta på pop har hört något av dem. Men när jag lyssnar på dem tänker jag inte på alla andra som har lyssnat, lyssnar och kommer att lyssna på dem. När jag sitter på mitt rum med Abbey Road i högtalarna, sjunger John och Paul alltid bara åt mig. Mig personligen. Inga andra människor är med i bilden. Texterna tilltalar alltid mig, musiken manar fram känslor i mig som inte kan vara annat än personliga. Just där, i lyssningsögonblicket, är det bara jag som kan älskar dessa toner så mycket som jag gör. I min värld, just då, skulle det inte kunna vara på något annat sätt. Sen, efteråt, är jag självklart medveten om att det finns miljontals andra som älskar dem. Men min relation till Beatles är högst personlig. Och jag har inget behov av att skylta med det, för mig räcker det att jag vet vad deras musik får mig att känna. Jag skäms inte över det, men jag har det inte som ett sätt att hävda mig inför andra.
Jag tycker inte att måttet på bra musiksmak ska avgöras av hur stor publik ett band har. Jag tycker att det ska avgöras av vilket sorts förhållande lyssnaren i fråga har till musiken. Om man har ett genuint musikintresse och verkligen kan relatera till, känna för ett bands låtar, då har man bra musiksmak. Om bandet sen knappt kan fylla en unken källarlokal i Rågsved eller lyckas få hela Ullevi knökfullt kan kvitta.

På promenaden mellan Skarpnäck och Bagarmossen stötte jag ihop med två pojkar idag. De satt på sina cyklar, kan inte ha varit mer än tio och en av dem hade en svart t-tröja på sig med den handskrivna texten Fuck my family, I'll move to the Osbournes. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag har skrivit en novell. Och mer än någonsin funderar jag på vad som är okej att skriva om. Hur mycket man får skriva om människor som verkligen finns. Eller kanske hur mycket man får ljuga om verkligheten. Jag har liksom ingen distans till det jag skriver, jag blandar in mig själv helt okontrollerat och människor i min omgivning åker med av bara farten. Självklart hittar jag på saker, självklart är det fiktion. Det är inte helt självbiografiskt. Men det är känslor som får mig att skriva, och eftersom jag inte med säkerhet kan veta något om någons känslor förutom mina egna, om ens det, så blir jaget i berättelsen alltid mer eller mindre jag. Och känslorna jag vill beskriva uppstår oftast i mötet med någon annan. Alltså hamnar människor i min omgivning i det jag skriver. För egen del bryr jag mig inte, jag har ingen integritet, jag vränger med glädje ut och in på mig själv för att få ur mig ett par snyggt sammansatta ord, men jag tror inte att så många andra känner så. Och någonstans vill jag inte att folk ska feltolka mig heller. Jag vill inte att de ska bilda sig en bild av mig som personen i mina texter, inte bara. För jag ser ett mönster. En obotlig romantiker. Melankolisk och nostalgisk. Sentimental. Alltid den där distansen till omvärlden, betraktarögonen, inte delaktig. Jag vill inte vara den personen. Jag är inte den personen, inte bara.

Så nu undrar jag om jag ska våga lägga upp den här novellen någonstans. Om den kommer att förstöra något. Den kanske bara är menad för mina ögon, terapi för mig.
Men jag vill ju bli läst. Jag vill avslöja mig själv. Jag vill inte sitta på mitt rum och fylla sida efter sida med känslor som jag sen ställer undan, låser in tills känslorna ändå blivit skrumpna höstlöv. Att skriva dagbok är bland det mest värdelösa som finns. Dagböcker är till för att tjuvläsas. En gång tjuvläste jag min mammas dagbok, jag var tolv och städade och hittade en anteckningsbok och förstod inte att det var mammas dagbok förrän jag läst en sida och blev så generad att jag trodde att jag aldrig skulle kunna se mamma i ögonen igen. Men det kunde jag. Och det gjorde mamma mänskligare.

Kan man göra sönder något med en prosatext? Kan jag skada en person genom att beskriva mina egna känslor? Jag har alltid funderat över hur det kan vara att vara någons musa, vad kände Shakespeares kvinnor? Karin Boyes? Åsa Ericsdotters män? Just den här gången är det inte riktigt frågan om samma sorts känslor, men det är inspiration jag hämtat från verkligheten och jag kan inte avgöra vad som skulle kunna skada. Var gränsen går. Jag vet verkligen inte.

På torsdagar jobbar jag som stallvärdinna på ridskolan. Förutom att mocka och fodra i hela stallet, ska jag hjälpa eleverna att göra iordning sina hästar och finnas till hands om ridlärarna behöver mig. Det är ganska skönt att jobba med kroppen, göra något fysiskt som omväxling till all stillasittande hjärnverksamhet jag ägnar mig åt resten av dagarna. Jag är alltid alldeles slut när jag vid halv tio åker hem.
Men av någon outgrundlig anledning är det alltid på torsdagkvällar mellan nio och tio som tunnelbanan kryllar av snyggingar. Jag går in genom dörrarna och möts av ögonkontakt och känner hur det ilar till i mig och tänker att det här kan bli en riktigt spännande hemresa. Meningslösa tunnelbaneflörter kan få en dag att vända från slentrian till ett äventyr. Men så kommer jag på mig själv. Här sitter jag i leriga stallskor och ridbyxor, med hö i håret och antagligen fläckar i ansiktet. Jag lyckas alltid få skit i ansiktet av att vara i stallet. Jag är väl för närgången med hästarna, typ. På torsdagkvällar är jag ingen vidare attraktiv kvinna. Inget tunnelbaneflörtmaterial. Smått irriterad får jag breda ut mig i all min stallskitighet och gräva ner mig i en bok.

Inatt drömde jag att jag och Hannah var sams, allting glömt och förlåtet. Det var som förut igen. Det var det vackraste jag drömt på länge.


Ibland överväldigas jag av en känsla av äventyr. Jag sitter, en till synes helt vanlig kväll, framför TV:n med min stickning i knät och plötsligt känns livet så otroligt spännande. En känsla av oövervinnerlighet. Jag har ingen speciell anledning att känna så, skolan är i sin jobbigaste period, mitt i slutspurten, och dagen har varit mulen och förälskelserna skjuter iväg i alldeles fel riktningar. Jag ska söka till två utbildningar jag inte kommer komma in på och stickningen har gett mig någon sorts tennisarmbåge, fast i tummen. Och ändå ter sig livet som ett enda stort äventyr.

På tunnelbanan idag, påväg hem från skolan, såg jag Lina. Lina var min bästa vän på dagis, det finns bilder från när vi är två och äter sand tillsammans. Jag älskade att gå hem till henne och leka, för hon hade många fler barbiedockor än mig och när min mamma envisades med sina biodynamiska grönsaker, linser och tofu, lagade Linas mamma riktig svensk husmanskost. Vi umgicks intensivt när jag gick på dagis och i lågstadiet, sen började det bli mer sällan, och efter att jag kom tillbaka från Tanzania när jag var tolv träffade jag nog henne bara en gång. Jag har hört ryktesvägen att hon går någon musikallinje, tror jag, och jag har sett henne på avstånd med sin rhodesian ridgeback. Nu satt hon på tunnelbanan, hennes raka nötbruna hår locktångat och gömt under en massa röda och lila färg. Hon var lång, inte alls lika spinkig som när hon var tio, och såg så otroligt hård ut i sin svarta sminkning. Jag såg henne precis när jag gått av vid Bagarmossen, så jag kunde inte gå fram och hälsa. Men jag vet inte om jag velat det heller. Det brukar alltid bli så konstigt att prata med barndomsvänner man inte träffat på länge. Och hennes hårdhet. Inte alls den söta lilla Lina som ville vara Esmeralda och ljög ihop osannolika historier. Och jag är inte blyga lilla Katja längre som avgudade mina vänner och aldrig vågade säga emot. Jag är väl för feg för att ta reda på vem hon är nu.

Anna förklarade ett och annat för mig idag. Hon är van vid höga klackar. Hon sa att man inte alls har några muskler där jag trodde mig ha träningsvärk igår. Det var senan jag hade ont i. Jahapp. Vad dum jag känner mig.

I fredags började bläcket i min favoritpenna blekna. Förskräckt slutade jag skriva och förträngde hela grejen. Men när jag alldeles nyss plockade fram anteckningsboken för att skriva ner ett litet diktalster jag påtat på medan jag stickade, så räckte bläcket inte ens till att skriva dagens datum. Detta är en sorgens dag. Den här pennan har varit mig trogen så länge att jag inte längre minns när jag först tog den i min hand. Den har suttit på mina anteckningsböcker, snällt hoppat över till en ny när den gamla blivit full. Jag har fyllt minst fyra stycken med dess bläck. Den har varit skön i handen, stabil och sval oavsett om jag precis börjat skriva eller redan vräkt ur mig flera sidor. Ett pålitligt, jämt flöde med bläck som aldrig kladdade, aldrig trilskades med att lämna tomma luckor. Så mycket som jag skriver, och jag skriver fortfarande helst mina texter för hand först, så har den här pennan blivit som en kär vän. Och nu är bläcket slut. Det blir en brytpunkt i mitt skrivande. Jag kommer känna mig vilsen, jag måste finna en ny penna att lita på, det kommer att kräva mycket energi och eftertanke. Jag kommer sakna min gamla penna. Det är alltid svårt att förlora en vän. Detta är en söndagkväll med sorglig efterklang.

Förövrigt så har jag träningsvärk. Igår fick jag ett infall och tog på mig mina pumps med åtta centimeter höga stilettklackar när jag skulle dra till puben. Ridningen har gett mig en schysst balans, så att gå med dem var inget problem, och jag fick inte heller ont i fötterna. Men när jag gick runt en fjärdedel av Södermalm utmed vattnet med Kirke och Zorro idag, i mina gula gummistövlar, drog det i smalbenen. Jag visste inte ens att man hade muskler framme på smalbenen, men dem hade jag träningsvärk i. Då vet jag det. En kväll i åtta centimeter höga stilettklackar ger träningsvärk i smalbenen. Alltid lär man sig nåt nytt. Livet är fullt av överraskningar. Och en massa andra sånadär klyschor.

Jag satt och stickade på min säng, efter att ha krälat runt på golvet med dammsugaren, och försökte komma på vad jag gjorde för ett år sen. Jag kunde verkligen inte komma på det. Januari och februari kommer jag ihåg, Indien-utredningen och min artonårsdag. Och Hannahs födelsedag minns jag, första maj och studentskivorna. Men mars - borta ur minnet. Vad gör man då? Jo, kollar in helgon-dagboken. Jag har skrivit läskigt mycket i den. Där har jag detaljerat redogjort för hela mars. Den tjugoandra mars 2006 skrev jag tillexempel såhär:

"jag och Maria gör ju ett arbete i psykologin om eventuella skillnader i kvinnlig och manlig kognition. alltså om det finns några skillnader i hur kvinnor respektive män tänker. rätt stört, men vi har material och jag har läst flera timmar sammanlagt nu, så det blir inte till att byta. ikväll läste jag lite om psykologins historia. jag hittade ett intressant stycke: 'Kvinnor var helt enkelt tvugna att förlägga så mycket energi på fortplantning och på fortplantningsorganen, att det inte blev mycket över till intellektuella kapplöpningar med männen. För de flickor och kvinnor som ändå tog risken att utbilda sig förutspåddes en dyster framtid, eftersom forskarna ansåg att intellektuellt krävande utbildning för flickor skadade fortplantningsorganen och hjärnan och ledde till mentalsjukdom. För pojkar ansågs konkurrensen i utbildningssituationen vara nyttig och fostrande, men för flickor skulle den få permanenta katastrofala följder som oregelbunden eller uteblivien menstruation, huvudvärk, sömnsvårigheter, 'mental slöhet', kramper eller epilepsi. Forskarna förutsåg också att fortplantningsförmågan skulle degenerera hos kvinnor som utbildade sig, och deras längtan efter utbildning och oberoende hotade därför artens (eller i varje fall medelklassens) överlevnad.' där har jag mitt svar till vad det är jag lider av! jag är helt enkelt inte biologiskt kapabel till den intellektuella kapplöpningen med pojkarna. det är därför jag inte kan sova, det är därför jag lider av en sån mental slöhet. jag borde acceptera mitt köns begränsningar. tack, 1800-talets evolutionspsykologer!"

Så det kan gå.

En myra går på solskenspromenad på en gren precis utanför mitt fönster. Dagisbarnens cyklar får grusen att prata med asfalten. Nu är det vår.

Jag har ju som sagt ett reportage att göra till fotot. Min tanke var att jag skulle välja mellan antingen Annas tävling eller i tunnelbanan. Jag var med Anna på tävlingen i söndags och jag fick ett par riktigt fina bilder. Men alltså, jag är fortfarande förtjut i tunnelbanan. Jag vill fortfarande...

När väckarklockan slutade tjuta imorse och jag öppnade ögonen, sken solen in genom mitt fönster och en fågel sjöng i körsbärsträdet. Det var en vacker morgon. Jag premiäranvände mina vårskor och fötterna känns så fantastiskt lätta.

Jag saknar Kirke. Men Daniel är bra. Mycket bra. Det är konstigt hur jag växt ihop med så bra människor, på så udda sätt.

Och häromnatten kom jag att tänka på att jag nog borde åka och hälsa på kusin Ellen i Göteborg. Innan hennes biologiutbildning tar slut. För det är så pinsamt - jag har egentligen inte varit i några fler städer i Sverige än i Stockholm och Strömstad, av alla ställen. Annars har jag bara varit på Koster (det är därför jag varit i Strömstad), diverse skidorter och sommarhus i Värmland, Halland, Bohuslän, på Gotland, Öland och Österlen. Och på genomresa i Göteborg, jag har varit på Liseberg och så, men det räknas inte. Samtidigt som jag varit i de flesta stora städer i Europa. DET är galet. Alltså ska jag börja resa mer i Sverige. Och börja med Göteborg, Ellen har faktiskt bjudit dit mig med jämna mellanrum i två år nu. Det är dags.

Det är såna saker, som det strandade forumspelet, som får mig att tro att mitt kall kanske inte är fotografering ändå, inte ens att skriva. Egentligen hör jag hemma just bland de stora problemen, med att minska orättvisorna. Göra något jag verkligen brinner för. Men jag tror också att det skulle kunna bränna ut hela mig. Jag lägger hela hjärtat i det jag gör, och att lägga hjärtat i världens och mänsklighetens händer är ett riskabelt företag. Jag kanske aldrig får tillbaka det.

Vi hade poetry slam idag på litterär gestaltning. Alla fick läsa upp en av sina dikter. Det spädde bara på min frustration från tidigare då våra forumspelsförhandlingar strandat för att "Indien är ena riktiga åsnor" (=EU och USA vägrar inse att det faktiskt är upp till dem att få till ett världssamarbete. De har lite pengar att förlora, Indien och resten av världen en redan undernärd befolkning som kommer få det ännu värre med patenter, jordbrukssubventioner, investeringsavtal... jag skulle kunna hålla på i evigheter, men nu är förhandlingarna strandsatta och vår geografilärare Eva kom fram till mig och Sandra efteråt och sa att det var starkt av oss att vägra skriva under, och att det var självklart att vi gjorde som vi gjorde för Indien skulle inte tjäna ett piss på avtalet. Ja, ehrm, som sagt, tjata på i evigheter... Det var bara en lek, på låtsas, men vi gick verkligen in i det, hela klassen, och jag måste säga att det åtminstone inte lämnade mig oberörd). Trots att flera av dikterna var riktigt bra och Amandas uppläsning verkligen hade passat på en riktig poetry slam, så var formen så äcklig och bara ... nej. Nog. Låt bilden säga mer än tusen ord. Dethär gör måndagseftermiddagar 14:30-16:00 med mig:

Jag läser foto va. Och vi får sånadära hemuppgifter liksom. Nu senast skulle vi göra ett såntdära bildreportage. Och jag tänkte att bah, jag kan väl göra om typ Anna som hoppar höga hinder med sin häst. Alltså hängde jag hela söndagen på Botkyrka ridskolas ryttartävlingar, 110-130cm. Fattarni, det är höga hinder. Det högsta jag tagit mig över tillhäst är 110cm. Men jag var där som fotograf. Det blev ett gäng på cirkum 500 bilder. Och minneskortet räckte! Det var batteriet som tog slut istället. Men ja, en del bilder hann det bli innan det dog...

Jag var på bio med mamma igen. Fur - ett fiktivt porträtt av Diane Arbus. En underlig kärlekshistoria. Till en början gick det alldeles för långsamt och jag började känna av min sömnbrist. Men i slutet var jag helt indragen, borta, behövde sitta kvar och se hela eftertexten för att inte göra sönder något. Efter bio blir jag alltid så, om det gjort intryck. Det är som att jag känner varje rörelse jag gör, överväger dem i minsta detalj, känner på de små skiftningarna av narighet på min ena handrygg, att bre en skorpa blir ett helt äventyr. Kanske speciellt efter denhär filmen, den koncentrerade sig på små detaljer, hårstrån, läten. Det är som att jag går runt ett stycke ovanför verkligheten och bestraktar den. Jag kan plötsligt lägga märke till, se detaljerna. Det är ett mycket asocialt tillstånd, ibland tror jag att jag egentligen alltid borde gå på bio ensam. Så slipper mitt sällskap grubbla över min tysthet och flackande blick.
Det är något med Nicole Kidman. Hennes sätt att spela neurotiska kvinnor. Hon får dem att verka så sköra, men ger dem en skärpa som man inte lägger märke till med en gång. Modet och hon lyckas gestalta hela den värld som finns i dessa människor, utan att för det ge den till känna. I Dogville, i Timmarna, i Porträtt av en dam. De tycks så lätta att bräcka men det är som att de egentligen bara använder sparsamt av det som många andra frossar i. Och så är hon ju så vacker. Det gjorde att det gick att stå ut med alla närbilder på henne som den första halvtimmen av filmen bestod av.

Filmen handlade mycket om mod. Diane Arbus var fotograf, så mycket var modet att se människor, fotografera dem utan att generas. Jag gick själv runt i såna tankar idag. Kanske inte lika extremt som Arbus, hon fotograferade ju "människor i samhällets utkanter", men ändå. Jag försökte hitta motiv till mina arbetsprover till fotoutbildningen, bilder på Min gata, men det gick inte, så jag åkte ner i tunnelbanan och tog lite kort till ett eventuellt reportage som vi ska lämna in i fotot om ett par veckor. Jag har inga problem med att fotografera när människor ser på, jag kan leta vinklar och trixa utan obehag av folks nyfikna blickar. Men jag vågar inte ta kort på människor. Plötsligt blir det så hemskt pinsamt, något skamligt som jag håller på med. Jag borde kunna fråga någon om jag får ta ett porträtt, det borde jag kunna. Men hittills har jag inte lyckats. Jag är långsam, precis som Sandra säger, och ofta har jag redan gått förbi motivet när jag inser vad jag precis såg, och då känns det alldeles för pinsamt att gå tillbaka och fråga. Jag ska jobba på det. Jag ska ner i tunnelbanan och fotografera. (Och jag ska plocka på mig stativet och gå ut och göra natt-Stockholm osäkert. Jag ska leka mer. Jag ska börja ha roligt på mitt sätt.)

Jaa, så länge lyckades jag hålla mig borta. Men jag kände att jag behövde skriva några rader. Jag gick i Ta natten tillbaka-tåget idag, skrek mig hes med Kirke och Hannah och Anna och Ellen och Fiona och alla hennes vänner och Stockholm är så vackert om natten, jag tror jag ska gå ut mer om nätterna, med stativ och långa slutartider. Det ska jag göra. Och det är en känsla att gå i demonstrationståg. Man är glad baraföratt. Fast jag måste erkänna att det inte alls kändes som när jag var femton och skrek ut min frustration över patriarkatet - det var ju verkligen männens fel, allting. Jag vill tro att jag är äldre nu, ser fler nyanser, kan inte sjunga "kastrering!" för det skulle ändå inte lösa någonting. Det är bara att göra det lätt för sig. Och jag kan inte påstå att jag känner mig hotad om nätterna, jag går vart jag vill ändå. Men det är en grej. Att gå där och skrika ihop. En masspsykos. Två nynazister ställde sig och glodde på tåget och började svara på våra slagord, och halva tåget vände sig mot dem. Ett tag trodde jag att de skulle få en hög arga anarkafeminister på sig och då blev jag rädd. Det kan ändå inte vara helt sunt med alldeles för stora, skrikande folkhoper. Man tappar omdömet helt, allt handlar bara om att skrika och röra sig som en enda enorm varelse. Men nynazisterna fick vara ifred, vi gick vidare. Och det är skönt så länge det går fredligt till. Det är en tradition som sitter alldeles för hårt i för att kunna glömmas bort. Det är jag och det är Kirke och Hannah, på åttonde mars, skrika så att rösten är oanvändbar på en vecka efteråt och frysa om tårna och fingertopparna. Och för ett par timmar glömma att jag är gammal och egentligen inte tror att det löser någonting, att det är att fokusera fel problem. Men det är verkligen en kick att dansa till Sånger om kvinnor med Fiona och Kirke och sen driva med äckelkillarna i min litterärgestaltningsgrupp med Amanda. Man behöver inte vara nyanserad och avvaktande kritisk hela tiden. En kväll om året kan man göra det lätt för sig.

Så. Nu har jag skrivit några rader. Nu ska jag gå och sova i min nygamla Skarpnäckssäng och bli väckt av dagisbarnen imorgonbitti. Ah.

Govänner, nu pyser jag. Eller snarare: jag flyttar ner till mamma och hennes dator är från 1998 och bryter regelbundet ut i strejk för att få gå i pension, vilket brukar leda till att jag i ren frustration drar på mig gympadojorna och springer tills jag inte får någon luft, fram och tillbaka på Horrisontvägen. Alltså kommer jag antagligen tillbringa mina kvällar med min stickning och hjärndöda amerikanska serier (Grey's Anatomy börjar tillexempel på onsdag igen) istället. Alltså kommer jag inte skriva såvärst mycket här heller under de kommande veckorna. Jag tror det kan vara bra med en paus. Om inte annat, så för min stela stackar nacke. Så, på återseende!

---

Det ska bli skönt att flytta till mamma. Det är ett helt annat tempo där. Stilla, på något sätt. Mycket mindre att göra. Ingen press. Jag lever två olika liv hos mina föräldrar. Hos pappa är det hela familjegrejen, hos mamma är det mer jag. Och ibland hon. Men mest jag. Och ändå, Skarpnäck känns mer som hemma. Jag har bott i den trean sen jag var tre. Det är sexton år. Det är ganska länge. Sovit under samma tak, suttit i samma rum, väggarna har hört mig hoppa i sängen med Agnes och sjunga till Carola när jag var fyra och pryds nu av mina egna fotografier. Om något, så känns det åtminstone tryggt.

Det var sådär hemskt att vakna imorse också. Jag sover inte bra. Jag drömmer och vaknar och kan inte somna om. När väckarklockan ringde övervägde jag seriöst att fortsätta sova. Jag gör aldrig så. Jag låg kvar i sängen i fem minuter, sen släpade jag mig ändå upp. Och ställde mig i duschen. Stod länge, alldeles för varmt. När jag till slut lyckats stiga ur och klä på mig, hade jag inte tid att äta frukost. Men precis när jag skulle gå ut genom dörren kom Aron springande och gav mig en puss. Han har stenhårt vägrat att ens vinka åt mig de senaste månaderna - när han var mindre fick jag alltid pusskramovink. Så att han nu helt överlycklig kom springande och pussade mig rakt på munnen var stort. Och sen delade jag perrong med min gamla mattelärare, Olof, den snygga disträe jag hade i matte A. Jag kände att det här blir nog en bra dag ändå.

Men nej. Vi har ett forumspel på samhällskunskapen och geografin nu. Vi är uppdelade i olika grupper, länder och organisationer, och vi ska försöka få till ett jordbruksavtal, ett patentavtal och ett investeringsavtal. Och folk tar det verkligen seriöst. Jag är i Indiengruppen. USA och EU är bara maktkåta och vägrar ge vika på något. Det här är ett spel! Skulle vi inte kunna leka fram vårt drömscenario istället? Verkligheten är piss, men måste vi överdriva den till det sämre i spelet? Ett tag höll det nästan på att bli krig. Det var likadant när vi var på Armémuseum och gjorde ett spel om utrikespolitik. Då var vi också olika länder, påhittade den här gången, och det gick helt överstyr. Upprustning, utpressning, investeringar utan minsta tanke på miljön. Bara för att få makten.
Om det blir så när det bara är på lek, att vissa blir så förblindade av makten att de glömmer all rättvisa och moral, då är det verkligen inte svårt att förstå varför det blir så i verkligheten också. Människan är en girig, egoistisk och inskränkt varelse. Vi kommer att förgöra oss själva till slut. Hemskt nog lär vi nog hinna förstöra allt annat också innan vi dör ut. Jag tror jag ger upp.

Jag tror att jag klamrar mig fast i saker. Jag tror egentligen att Sandra känner mig bättre än vad både hon och jag tror. Sandra säger att jag ältar för mycket. Och Sandra säger att jag är långsam. "Inte på något negativt sätt, bara långsam". Mitt ältande och min långsamhet i kombination gör att jag håller kvar i saker i evigheter och vägrar släppa taget. Jag vägrar tro att någon av alternativen är rätt och när något väl är gjort, vägrar jag tro att det var det bästa som kunde hända. Jag vägrar så mycket. Jag är kanske rädd för det nya.

När jag kom till stationen hade klockan hunnit bli 08:49 och tunnelbanan hade precis kommit in på perrongen. När jag började springa ner för den evighetslånga rulltrappan öppnade tåget dörrarna och när jag precis kom ner stängdes de. Diskmedel också, tänkte jag och började gå mot bänkarna. Men så öppnades dörrarna igen. En ängel till kusk! Jag vände mig snabbt om, brände av ett solskensleende och hoppade in.
Bättre början på dagen kunde jag inte fått. Jag känner det på mig, det här kommer bli en bra dag. Jag känner det.

Jag ville inte vakna när klockan ringde. Jag ville verkligen inte. Jag ville fortsätta sova och ha lov igen. Jag är så trött. Jag borde börja gå och lägga mig i tid igen. Det här håller inte. Och jag fryser också. Och Aron är irriterad på mig för att jag snodde datorn - ungjäveln sitter vid datorn nästan mer än jag, och spelar Donald Duck Action Game, Vintergatan och Knatte-Matte. Vad ska det bli av oss?

För att vänja mig, går jag runt hemma i mina nya klackskor som ekar i parketten och Barcelona-klänningen som pappa kallar för Marilyn Monroe-blåsan. Med rätta, antagligen. Förhoppningsvis. Idag känner jag för att bli förknippad med förra århundradets amerikanska sexsymbol, kanske en av tidernas mest missförstådda stjärna. Jag tänker att det här med fysik nog inte är så avskyvärt ändå. Jag borde nog utnyttja det så länge jag har det. Och jag har alltid tyckt att timmarna till häst gett mig sexiga vader. Jag borde nog bli lite mer kvinnlig.

Jag pratade med tre lärare idag om mina planer att söka till folkhögskola till i höst och frågade om de ville vara mina referenser. Alla tyckte det lät så bra. En av lärarna jag pratade med var Richard, min fotolärare. Han började prata om hur bra Nordens fotoskola ska vara och att han gärna hjälper mig att välja foton till fotoprover. Och så sa han att han tror att jag har en chans att komma in. ÅH! Det gjorde mig så glad, jag gick som på moln resten av eftermiddagen (eller åtminstone tills litterär gestaltning fick mig att sega ihop helt, som vanligt). Då gjorde det inget att Hans sagt att det är kört med att få MVG i projektarbete för mig och att jag knappt fått en blund på hela natten. Jag tycker om Richard. Han är lite sådär disträ och går in alldeles för mycket i saker, precis som jag ibland. Jag tror jag förstår honom. Och han är precis lika nördigt fascinerad av vinklar och utsnitt som jag. Foto A är det bästa i hela trean.

Efter skolan fick jag ett infall och drog med mig Sandra på en skoaffärsrunda. Det slutade med att vi köpte ett par skor var. Mina var svarta högklackade med rosett - perfekt till vår skiva. Det känns konstigt, men den närmar sig verkligen med stormsteg. Det är stört. Jag ska ta studenten. Helt stört.

Vissa söndagar är som att de inte hör till det vanliga livet. Som att de är något helt annat. Plötsligt är luften helt kristallklar och tankarna ställer sig snällt på rad och förvirrar inte det minsta. Jag går runt i lägenheten och gör tusen små saker och känner mig bara tillfreds.

Jag tänker på mig själv som en tråd ibland. Att jag genom erfarenheter och kärlek spinner tråden starkare och starkare. När något jobbigt händer, livets törnar, så går fibrerna av och tråden försvagas. Jag känner tråden i mig och bedömer hur hårt jag kan driva mig själv så att jag inte ska riskera att tråden går av.
Vissa dagar är tråden som ett av mina garn, luddig och mjuk och inte så stark egentligen, men det gör ingenting för det krävs inte så mycket av den heller. Andra dagar hänger jag på en tunn tunn strimla till sytråd, fiber efter fiber har gått av och vajar olycksbådande i luftdraget. Den kan gå av när som helst.

Ibland ser jag på mig själv som i ett rum. Det kan vara från tiden som korist, då körledaren sa att jag skulle tänka mig att hela kyrkan fick plats i mitt huvud och sången komma ut ur mina ögon. För att rösten skulle få rätt klang.
Ibland är rummet så litet att jag får klaustrofobi och jag vill bara ut därifrån, bort från mig själv. Ibland är rummet fullt med saker, huller om buller, spännande saker, tråkiga saker, klibbiga saker, obehagliga saker, vackra saker, saker som har ljud för sig, saker som är mjuka, saker som gör ont, små saker som man inte lägger märke till om man inte ser efter riktigt noga. Ett rum fullt med alldeles för många saker. Och åter vissa söndagar är rummet en enorm sal med pelare som försvinner upp i takets kupoler och stora fönster som släpper in hav av ljus och ett eko som får rösten att ljuda klart och tydligt genom hela salen.

Idag är tråden en hårt tvinnad, tjock, glänsande sidentråd som klarar av vad som helst. Idag är rummet Sankt Peterskyrkan.

Nu har jag gjort det. Sen i januari har jag suttit i tid och otid och stickat på en halsduk till vilken jag fick idén under en religionslektion om hinduismen. Krister berättade om Mandala, ett sandkonstverk som går ut på att konstnären sitter i veckor och skapar och sen när han är klar sopar han helt enkelt bara upp den färgade sanden igen. Som en symbol för livets förgänglighet. Och jag tänkte att jag kunde göra samma sak, men som en halsduk. Den blev rätt lång till slut.

Jag tycker om skorpor med smör. Jag hade alldeles glömt bort hur gott det är. Helt vanliga, torra, mjöliga kardemummaskorpor med smör på.

Ibland tittar min lilla femtonåring fram. Såhär hemma en lördagkväll, med pappa i vardagsrummet och spanska ligan och Anna som nattar Aron, sitter jag framför datorn och skäms plötsligt över att jag sitter här. Jag får plötsligt en sån lust att förklara för alla, de som ser mig online på MSN och alla andra som har lyckats märka att jag sitter hemma en lördagkväll, att jag faktiskt valt det här. Att jag faktiskt har blivit frågad med ut till olika ställen, haft möjligheten att ha en vild natt, att jag faktiskt har vänner, men att jag valt att sitta hemma den här sista lördagen på mitt sista sportlov. Men jag lyssnar på Moneybrother (hösten när jag var femton, det var då han slog igenom och jag lyssnade som intensivast på P3) och känner ändå att jag nog borde skämmas något alldeles förskräckligt. Jag är så ocool man bara kan bli.

Men så slår det mig. Hur ska alla de människor som är ute och röjer veta att jag sitter hemma? De är inte själva inne på MSN. Och alla som är inne på MSN är faktiskt själva hemma en lördagkväll och har alltså gjort samma självständiga val som jag. Förhoppningsvis. Och ändå, varför skulle jag bry mig? Om någon visste och tyckte att jag var töntig? Jag brydde mig inte när jag var femton. Jag slutade gå på fester när jag var femton för de handlade ändå bara om att supa sig full och göra bort sig så mycket som möjligt. Jag satt hemma vareviga fredag och lördag, med några enstaka inslag av fimkvällar och middagar när vännerna kände för en "vit helg". Jag satt hemma på lördagkvällar när jag var femton, och visst var det lite jobbigt ibland, när jag inte kunde snacka om den vilda helgen med klasskompisarna. Men samtidigt kände jag inte att jag missade något viktigt. Så varför skulle jag bry mig nu?

Så, lilla femtonåring, du har inget att vara orolig för. Du valde själv och du duger bra som du är.

Jag har börjat förväxla U och Y. Det är inte okej. Svenska har alltid varit ett av mina starka sidor. Och nu skriver jag U där det ska vara Y och måste sitta och uttala orden tyst för mig själv i evigheter innan jag kan bestämma mig för vilket av dem det ska vara, och ändå är jag osäker. Inte i alla ord, såklart, det finns ord som sitter i ryggmärgen som man stavar på ren vana snarare än rättstavningsförmåga. Men nya ord, ord som jag inte använder dagligen. Det har börjat bli krångligt.

Det måste vara min finska. I finskan uttalas U som O och Y är en blandning mellan det svenska U:et och Y:et. Jag har alltid trott att det är min finska som fått lida av min svenska, aldrig att det skulle vara tvärtom. Aldrig slutar man förvånas. Folk reagerar redan på mitt sätt att uttala vissa ord. Tillexempel persilja. Jag betonar på I:et, medan mina svenska vänner säger att det är E:t som är det rätta. Men då blir ju ordet persilja fult, PÄSCHilja. Inte så attraktivt. Men är det inte konstigt att det hoppar fram nu, förvirringen med mina två modersmål, när jag knappt pratar det längre. I nio år gick jag i en finsk skola, och i gymnasiet läste jag modersmål ABC i två och ett halvt år. I julas tog den sista finskakursen slut. Och nu hoppar mina invandrarfasoner fram. Det är pinsamt.

Jag var på bio med mamma. Sist vi var på bio tillsammans var när vi såg De bästa av mödrar för mer än ett år sen. Innan det var det Garden State för ytterligare ett år sen. Två riktigt bra filmer. Vad som slog slint den här gången vet jag inte, men vi bestämde oss för att se Se upp för dårarna, Helena Bergströms regidebut. Den var så dålig att den till och med blev rolig. Den drog up på de söta, känslosamma scenerna med tårglänsande ögon och "du är så bra, min dotter, jag är så stolt över dig, det gör inget om du inte kommer in, huvudsaken är att du har kämpat, redan det är en vinst", ni vet, såna man tycker är lite pinsamma och som får en att skruva på sig i stolen. Det kändes nästan som att nä, nu driver du med mig Helena, du kan inte vara seriös. Du vill bara se hur långt du kan gå innan folk inser att hela grejen är en bluff, ungefär. Den var söt. Jag log när jag gick ut ur biosalongen. Men det var inte leendet efter en överväldigande filmupplevelse. Det var mitt hemska överlägsna grin som jag får när jag tycker att något är larvigt och mig underlägset. Det är rätt ofta. Jag är en rätt odräglig person.

Men bio är ändå kul. Jag vill gå på bio oftare. Mina gamla arbetsgivare resespelskillarna envisas med att ge mig biocheckar som "bonus" för mitt överdrivna engagemang, jag måste börja använda dem. För ett par veckor sen berättade pappa att han hade träffat Micke, en gammal vän, och att han sagt att han sett en film som han trodde att jag skulle gilla. Jag har inte pratat med honom sen jag var elva, minst, så att han skulle säga något sånt gjorde mig lite fascinerad och fick mig att vilja se den där filmen, för att se om han hade rätt. Det var Pans labyrint. Men sen gav Sara mig ett biobesök i födelsedagspresent och sa att jag fick välja vilken film som helst i hela världen. Så jag sa den. Och sen har det inte hänt något. Jag misstänker att Sara ska göra något olagligt. I alla fall, så den kan jag inte gå och se. MEN, jag misströstar inte. Det är flera premiärer redan nu i mars som jag vill se. Fur tillexempel. Filmen om fotografen Diane Arbus. Den handlar om en fotograf, och Nicole Kidman är vacker. Hon har något i blicken. Jag måste se den. Och Kärlekens slöja. Jag är svag för kostymer, och Naomi Watts fascinerade mig i King Kong. Och sen, jag vet inte, men The Fountain låter som något för mig. Lite kryptisk, jag kan få gå tillbaka till mina fantasy/sci-fi-rötter. Det var länge sen jag återuppväckte dem.
Så om du tänkt se någon av de här, så är det bara att säga till. Jag är ett mycket tystlåtet biosällskap. Både under och efter filmen. Men jag är söt. Och ibland kan jag till och med bjuda på lite godis.

Det är ytterst grått ute. Och jag måste medge att jag är smått uttråkad. Jag behöver lite spänning i tillvaron. Jag vaknade halv ett utan anledning (jag gick och la mig i tid igår faktiskt, för ovanlighetens skull) och när jag någon timme senare kom på att det kanske var dags att äta nåt, så fanns det inga rester i kylskåpet. När det inte finns några rester i kylskåpet lagar jag för det mesta potatissallad - alltså kokt potatis och det som råkar finnas hemma. Idag fanns det: isbergssallad, avokado, mozzarella, haloumi, salt och olivolja. Mycket olivolja. När andra dränker maten i ketchup, då dränker jag den i olivolja. Igår åt vi sushi, och mina cocospalmspinnar från Vietnam låg på diskbänken och så tänkte jag: Spänning. Att äta potatissallad med pinnar kan göra måltiden till något riktigt spännande. Och jag är rätt bra på det också, jag lärde mig äta med pinnar i Vietnam och det är ju mycket roligare än att äta med kniv och gaffel. Så nu sitter jag här och äter potatissallad med pinnar. Ikväll ska jag gå på bio med mamma. Hon bjuder.

(Varför jag vill ha spänning förstår jag inte riktigt. Jag borde vara tacksam över att det lugnat ner sig, all dramatiken från tidigare i år. Men jag är väl aldrig nöjd.)