center of existence

När Mugezi i Abyssinian chronicles besöker byn där han växte upp för första gången på flera år, ställer han sig i askan där hans gammelfasters hus låg och ser på sina gamla klätterträd. The bottom seemed to fall out of my bowels. I no longer belonged here. I had to find a new center of existence. Oppressed by the weight of the past and the brutality of change, I walked away. Det fick mig att tänka lite. Var är mitt center of existence? Tankarna gick direkt till Skarpnäck, dit flyttade vi när jag var ett halvår och lägenheten mamma bor i nu flyttade vi till när jag var tre. Sexton år är en lång tid.  Men jag känner faktiskt inget speciellt för den där lägenheten. Jag känner mig i allmänhet inte så speciellt rotad någonstans. Mer än i Stockholm, sådär i allmänhet. Men det kanske är problemet med att bo i lägenhet - det blir liksom aldrig så personligt. Jag känner mer för mormors hus i Finland än för båda mina hemlägenheter tillsammans. Kommer vi lägenhetsungar aldrig kunna känna hur det är att vara riktigt hemma någonstans? Som att lägenheter är som klipphällar och dess invånare mossor som inte kan rota sig i den hårda stenen. Om vinden blir tillräckligt kraftig följer vi den i flykten hellre än klamrar oss kvar.

Nu har jag tänkt kolla in
... slutet på historien. Det låter helgalet. Men Jonas Hassen Khemiris prettorier är alltid intressanta att iaktta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback