[under uppförande]

Sverige ger sig ut för att vara ett rättvist land, här får alla tycka vad de vill, yttrandefriheten sitter i ryggmärgen på varenda liten kotte. Men, så läser jag förstasidan på DN:s kulturbilaga vid frukostbordet, mitt i solgasset, och blir så förbannad. När en berusad svensk tonåring slår ner någon på Kos och häktas, blir det stort hallå och han blir hämtad hem till Sverige på nolltid för att få avtjäna sitt straff på hemmaplan. Men när Dawit Isaak, svensk medborgare och journalist, blir godtyckligt fängslad i Eritrea heter det tyst diplomati och nu har han suttit där i två tusen dagar och lär ju få sitta där ett bra tag till. Logiskt sett borde det här ju få dubbel prioritet, då det handlar om en svensk medborgare som dessutom blivit fängslad i sin roll som journalist. Borde inte Sverige vilja skydda både sina medborgare och yttrandefriheten? Kanske upprörs jag extra mycket, dotter som jag är till en journalist och en biståndshandläggare med mänskliga rättigheter som specialitet. Pappas föreläsningar vid middagsbordet om journalisters nödvändiga roll i ett demokratiskt samhälle och mammas berättelser från sina besök i fängelser i Eritrea, Etiopien och Tanzania har satt djupa spår. Men ändå. Jag får en stark känsla av att svenska UD inte hade tagit det med lika stor ro om journalistens namn hade varit, säg, Nils Persson.