[under uppförande]

På litteraturfronten är jag mycket uttråkad för tillfället. Jag trälar fortfarande med Abyssinian chronicles av Moses Isegawa och jag har läst halva ungefär och då kan jag ju inte sluta. Jag tror inte att jag någonsin slutat läsa en bok som jag börjat med och hunnit läsa mer än en sådär tre sidor. Inte ens Sagan om ringen gav jag upp med, trots att den där hemska inledningen fick det att riktigt snurra i huvudet. Det lär ta ett bra tag till med Abyssinian chronicles, vi har hamnat i ofas, det är inte som att den är dålig eller så, den är faktiskt bra. Jag tycker om engelska. Men vi har liksom bara blivit ovänner. Så enkelt är det.
Istället frossar jag i verklighet. Det här är blogg när det är som bäst. Det är här som internet skulle kunna konkurrera ut litteraturen. Jag är stört avundsjuk, men det är en förvånansvärt skrumpen känsla i förhållande till den fascination jag känner.

Men lite jobbigt är det med världens litenhet. Jag satt och läste ikapp mig (jag har inte suttit vid datorn på länge och han har ett fascinerande tempo på sitt skrivande) denna lugna lediga fredag. Vad jag har förstått bor killen i Göteborg. Så man skulle kunna tänka sig att kopplingarna oss emellan är ganska minimala, sådära. I alla fall, så skrev han ett litet beundrande inlägg om Those Dancing Days. Jag trodde mig känna igen det och tryckte på länken. Jag kom in på en myspace-sida. Och bland dansdagarnas vänner fanns Fritjof & Familjen. Då kopplade jag. Skolan var tapetserad med affischer om dansdagarnas och FF:s spelning på en klubb häromveckan. På myspace-sidan stod det att Those Dancing Days trummis heter Cissi. Med allra största sannolikhet är det Cissi i bildtrean, Cissi som jag läste franska med i ettan och läser foto med nu. Cissi som känner alla, tillexempel Sandras pojkvän Ivan. Nå, nog nu? Nej. Bland Fritjof & Familjens vänner fanns Thea. En gång dök Thea upp när jag fikade med Fred, och efter det har jag stött på henne på diverse klubbar. Hon var vän med Martina. Martina har jag aldrig träffat, men jag har hört en del om henne, för hon är vän med Fina och CrackSpock. Fina träffade jag första gången när jag var på Lava och min vän Ida kom dit med henne. Vad jag förstått hade de träffats på rufsa.nu (det var tider det) och jag var femton. Sen var det torsdagsfikor och Vitabergsparken och världens bästa kramar och numera räknar jag henne som en självklar del av min bekatskapskrets. Genom Fina träffade jag Christoffer, som tillsammans med Oscar bildar CrackSpock.
Är världen inte alldeles för liten? Jag tycker att den är alldeles för liten. Jag tycker inte om alla dessa kopplingar. Det känns som att Finns det inget nytt? Inte ens på internet. Vissa dagar skulle jag bli alldeles uppspelt och imponerad över nätverket människor bygger upp omkring sig. Men idag känns det som att jag har mönster som jag kanske skulle må bäst av att ta mig ur. Och jag tror inte att sambanden underlättar såvärst mycket.

Och sen är det ju så att dagar som denna, med fint väder som jag inte lyckas göra någonting av, hemmaslappande med pluggtrögerier och ingen som helst kontakt med Människorna Som Värdesätter Mig (Morgonpassets ledord för helgen - ta vara på dem som värdesätter dig...) oftast gör mig smått platt och oinnovativ.
Som tur är ska jag hem till Natalia ikväll. Hon värdesätter mig, likaså Frida. Och imorgon ska jag fira S:t Patrick's Day med Fiona. Jag värdesätter Fiona för hon är bland de skönaste människorna jag känner och Irland för att de gör så goda gräddkolor. Och jag tror nog att Fiona värdesätter mig tillbaka.