jag fann våren och hoppet
När jag vaknade imorse var jag lite låg. Igår var jag på konsert, Damien Rice tillsammans med mina två favoritpersoner just nu - Kirke och min kusin Jonatan. Det var fantastiskt. Damien var så skön. Men redan när jag gick ut ur konsertlokalen överfölls jag av något sorts vemod som följde mig hela vägen hem och in i mina drömmar. När jag vaknade var känslan kvar och malde i magen. Som en saknad. Ett vemod över att bra saker ska ta slut. En rädsla över att jag kommer glömma hur bra det var. En sorg över tingens förgänglighet.
Jag orkade verkligen inte få mig själv till att göra något konstruktivt, men det var sol ute så jag tänkte att gå kan jag väl i alla fall göra. Och redan när jag gick över granngården slog det mig att allt faktiskt inte är förgängligt. Solen kommer alltid tillbaka. Jag kan alltid gå på en promenad i solen. Det finns saker som jag alltid kommer kunna få glädje av, saker som aldrig tar slut. Det gjorde mina fötter mycket lättare.
Jag lyssnade på musik, började med Ane Brun, sen gick mp3-spelaren helt självmant över till Anna Ternheim och sen Asha Ali. Tre underbara brudar. Det är underbart med bra musik. Och våren har verkligen kommit nu. Barnen är ute och cyklar i sina hjälmar och träden är precis i fasen visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka. På tröskeln. Och till sist fann jag:
Kan veckan sluta bättre? Nu har jag suttit ett bra tag och pysslat med en liten reflektion över gårdagens konsert, lyssnar på nyupptäckta Tingsek och känner att det här kan nog också bli en såndär skön söndag.
Jag orkade verkligen inte få mig själv till att göra något konstruktivt, men det var sol ute så jag tänkte att gå kan jag väl i alla fall göra. Och redan när jag gick över granngården slog det mig att allt faktiskt inte är förgängligt. Solen kommer alltid tillbaka. Jag kan alltid gå på en promenad i solen. Det finns saker som jag alltid kommer kunna få glädje av, saker som aldrig tar slut. Det gjorde mina fötter mycket lättare.
Jag lyssnade på musik, började med Ane Brun, sen gick mp3-spelaren helt självmant över till Anna Ternheim och sen Asha Ali. Tre underbara brudar. Det är underbart med bra musik. Och våren har verkligen kommit nu. Barnen är ute och cyklar i sina hjälmar och träden är precis i fasen visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka. På tröskeln. Och till sist fann jag:
Kan veckan sluta bättre? Nu har jag suttit ett bra tag och pysslat med en liten reflektion över gårdagens konsert, lyssnar på nyupptäckta Tingsek och känner att det här kan nog också bli en såndär skön söndag.
Kommentarer
Trackback