pälsar och fotografier
Jag var på bio med mamma igen. Fur - ett fiktivt porträtt av Diane Arbus. En underlig kärlekshistoria. Till en början gick det alldeles för långsamt och jag började känna av min sömnbrist. Men i slutet var jag helt indragen, borta, behövde sitta kvar och se hela eftertexten för att inte göra sönder något. Efter bio blir jag alltid så, om det gjort intryck. Det är som att jag känner varje rörelse jag gör, överväger dem i minsta detalj, känner på de små skiftningarna av narighet på min ena handrygg, att bre en skorpa blir ett helt äventyr. Kanske speciellt efter denhär filmen, den koncentrerade sig på små detaljer, hårstrån, läten. Det är som att jag går runt ett stycke ovanför verkligheten och bestraktar den. Jag kan plötsligt lägga märke till, se detaljerna. Det är ett mycket asocialt tillstånd, ibland tror jag att jag egentligen alltid borde gå på bio ensam. Så slipper mitt sällskap grubbla över min tysthet och flackande blick.
Det är något med Nicole Kidman. Hennes sätt att spela neurotiska kvinnor. Hon får dem att verka så sköra, men ger dem en skärpa som man inte lägger märke till med en gång. Modet och hon lyckas gestalta hela den värld som finns i dessa människor, utan att för det ge den till känna. I Dogville, i Timmarna, i Porträtt av en dam. De tycks så lätta att bräcka men det är som att de egentligen bara använder sparsamt av det som många andra frossar i. Och så är hon ju så vacker. Det gjorde att det gick att stå ut med alla närbilder på henne som den första halvtimmen av filmen bestod av.
Filmen handlade mycket om mod. Diane Arbus var fotograf, så mycket var modet att se människor, fotografera dem utan att generas. Jag gick själv runt i såna tankar idag. Kanske inte lika extremt som Arbus, hon fotograferade ju "människor i samhällets utkanter", men ändå. Jag försökte hitta motiv till mina arbetsprover till fotoutbildningen, bilder på Min gata, men det gick inte, så jag åkte ner i tunnelbanan och tog lite kort till ett eventuellt reportage som vi ska lämna in i fotot om ett par veckor. Jag har inga problem med att fotografera när människor ser på, jag kan leta vinklar och trixa utan obehag av folks nyfikna blickar. Men jag vågar inte ta kort på människor. Plötsligt blir det så hemskt pinsamt, något skamligt som jag håller på med. Jag borde kunna fråga någon om jag får ta ett porträtt, det borde jag kunna. Men hittills har jag inte lyckats. Jag är långsam, precis som Sandra säger, och ofta har jag redan gått förbi motivet när jag inser vad jag precis såg, och då känns det alldeles för pinsamt att gå tillbaka och fråga. Jag ska jobba på det. Jag ska ner i tunnelbanan och fotografera. (Och jag ska plocka på mig stativet och gå ut och göra natt-Stockholm osäkert. Jag ska leka mer. Jag ska börja ha roligt på mitt sätt.)
Det är något med Nicole Kidman. Hennes sätt att spela neurotiska kvinnor. Hon får dem att verka så sköra, men ger dem en skärpa som man inte lägger märke till med en gång. Modet och hon lyckas gestalta hela den värld som finns i dessa människor, utan att för det ge den till känna. I Dogville, i Timmarna, i Porträtt av en dam. De tycks så lätta att bräcka men det är som att de egentligen bara använder sparsamt av det som många andra frossar i. Och så är hon ju så vacker. Det gjorde att det gick att stå ut med alla närbilder på henne som den första halvtimmen av filmen bestod av.
Filmen handlade mycket om mod. Diane Arbus var fotograf, så mycket var modet att se människor, fotografera dem utan att generas. Jag gick själv runt i såna tankar idag. Kanske inte lika extremt som Arbus, hon fotograferade ju "människor i samhällets utkanter", men ändå. Jag försökte hitta motiv till mina arbetsprover till fotoutbildningen, bilder på Min gata, men det gick inte, så jag åkte ner i tunnelbanan och tog lite kort till ett eventuellt reportage som vi ska lämna in i fotot om ett par veckor. Jag har inga problem med att fotografera när människor ser på, jag kan leta vinklar och trixa utan obehag av folks nyfikna blickar. Men jag vågar inte ta kort på människor. Plötsligt blir det så hemskt pinsamt, något skamligt som jag håller på med. Jag borde kunna fråga någon om jag får ta ett porträtt, det borde jag kunna. Men hittills har jag inte lyckats. Jag är långsam, precis som Sandra säger, och ofta har jag redan gått förbi motivet när jag inser vad jag precis såg, och då känns det alldeles för pinsamt att gå tillbaka och fråga. Jag ska jobba på det. Jag ska ner i tunnelbanan och fotografera. (Och jag ska plocka på mig stativet och gå ut och göra natt-Stockholm osäkert. Jag ska leka mer. Jag ska börja ha roligt på mitt sätt.)
Kommentarer
Trackback