[under uppförande]

Det är inte bra att vara såhär ambitiös som jag är. När jag kommer till fotot och tror att det bara ska vara redovisning, kort lektion och sen ut i solskenet, visar det sig att jag är DEN ENDA som redigerat klart och skrivit ut min reportageplansch. Vissa har inte ens redigerat klart sina bilder. Så här går jag runt i skolan utan något att göra, medan slappasen i min fotogrupp redigerar på presentationstid. Lite trevligt iförsej, att gå runt på skolan och titta på människor, gå till cafét och köpa en av deras berömda/ökända ufobullar (de är alltså ENORMA, kostar bara en femma och knappt ens jag pallar äta upp en, för de är så stora och degigt nybakade och fulla med kanelsmörsockergegga). När jag gick runt i dessa samma lokaler, entréhallen, korridorerna, under Öppet Hus i nian tyckte jag att allting verkade så häftigt. Det var nästan bara själva byggnaden och atmosfären som till slut fick mig att ha Södra Latin som förstahandsval. Och nu har jag bara drygt två månader kvar i det här huset, och jag vet inte om jag gått blind för skolans trappor och stora fönster alldeles för mycket. Oftast har jag ju bara haft något prov i huvudet eller en uppsats som ska lämnas in eller bara varit trött för att jag inte kunnat sova under natten, jag kan ju aldrig sova när det händer mer än två saker i mitt liv samtidigt. Jag har helt enkelt varit för ambitiös för att glädjas över det jag har. Nu, dessa sista två månader, ska jag bli en riktig södralatinare, jag måste ju ha något gott att berätta om den här skolan när jag berättar för barnbarnen om min ungdom. Om det nu blir några. Barnbarn, alltså.