[under uppförande]

Jag var på bio med mamma. Sist vi var på bio tillsammans var när vi såg De bästa av mödrar för mer än ett år sen. Innan det var det Garden State för ytterligare ett år sen. Två riktigt bra filmer. Vad som slog slint den här gången vet jag inte, men vi bestämde oss för att se Se upp för dårarna, Helena Bergströms regidebut. Den var så dålig att den till och med blev rolig. Den drog up på de söta, känslosamma scenerna med tårglänsande ögon och "du är så bra, min dotter, jag är så stolt över dig, det gör inget om du inte kommer in, huvudsaken är att du har kämpat, redan det är en vinst", ni vet, såna man tycker är lite pinsamma och som får en att skruva på sig i stolen. Det kändes nästan som att nä, nu driver du med mig Helena, du kan inte vara seriös. Du vill bara se hur långt du kan gå innan folk inser att hela grejen är en bluff, ungefär. Den var söt. Jag log när jag gick ut ur biosalongen. Men det var inte leendet efter en överväldigande filmupplevelse. Det var mitt hemska överlägsna grin som jag får när jag tycker att något är larvigt och mig underlägset. Det är rätt ofta. Jag är en rätt odräglig person.

Men bio är ändå kul. Jag vill gå på bio oftare. Mina gamla arbetsgivare resespelskillarna envisas med att ge mig biocheckar som "bonus" för mitt överdrivna engagemang, jag måste börja använda dem. För ett par veckor sen berättade pappa att han hade träffat Micke, en gammal vän, och att han sagt att han sett en film som han trodde att jag skulle gilla. Jag har inte pratat med honom sen jag var elva, minst, så att han skulle säga något sånt gjorde mig lite fascinerad och fick mig att vilja se den där filmen, för att se om han hade rätt. Det var Pans labyrint. Men sen gav Sara mig ett biobesök i födelsedagspresent och sa att jag fick välja vilken film som helst i hela världen. Så jag sa den. Och sen har det inte hänt något. Jag misstänker att Sara ska göra något olagligt. I alla fall, så den kan jag inte gå och se. MEN, jag misströstar inte. Det är flera premiärer redan nu i mars som jag vill se. Fur tillexempel. Filmen om fotografen Diane Arbus. Den handlar om en fotograf, och Nicole Kidman är vacker. Hon har något i blicken. Jag måste se den. Och Kärlekens slöja. Jag är svag för kostymer, och Naomi Watts fascinerade mig i King Kong. Och sen, jag vet inte, men The Fountain låter som något för mig. Lite kryptisk, jag kan få gå tillbaka till mina fantasy/sci-fi-rötter. Det var länge sen jag återuppväckte dem.
Så om du tänkt se någon av de här, så är det bara att säga till. Jag är ett mycket tystlåtet biosällskap. Både under och efter filmen. Men jag är söt. Och ibland kan jag till och med bjuda på lite godis.