[under uppförande]

Idag klättrade vi upp på utkiksberget i Bologna där vi bor. Det märks att vi inte hunnit vänja oss riktigt vid höjden än, för uppe på toppen var det knappt någon av oss som fick någon luft. Vi blev tvungna att sitta och bara andas en lång stund för att komma ikapp våra kroppar igen. Men det gjorde inget. Utsikten var fantastisk.
På vägen ner bestämde vi oss för att inte ta trapporna, som vi kommit upp för, utan klättra ner för branten istället. Edvard tyckte att det var en dålig idé, men det var inte riktigt någon som lyssnade på honom. Så där bar det av, ner för sandstenen som försvann under våra fötter och kaktusarna som verkade gilla Edvards händer lite extra mycket. Jag är nog ingen vidare på ögonmått, men jag skulle tippa på att det var en sådär sjuttio grader brant. Kanske sjuttio meter ner.
Väl nere vände sig Cecilia, som gått först, om och frågade:
- Natalia, var är dina glasögon?
Hon hade tappat dem. Någonstans på vägen ner. Så, det var bara att börja klättra upp igen. Vilket visade sig vara mycket lättare än att klättra ner. Och glasögonen hittade vi också, Cecilia ropade till när hon precis nått upp till toppen. Där låg de och väntade beskedligt på oss.
Sensmoralen av denna historia är att man inte ska låta Natalia bära på några värdesaker när vi är ute och strapatserar. Även om det är hennes egna.

Efter rödbetslunch (som jag lagat, fredagar är min matdag, vi har ett matlagnings- och diskschema) åkte vi ut ur La Paz, upp i bergen. Utsikterna är svindlande på vägarna ut ur La Paz, det är bergstopparna som omger staden och så alla husen vars fönster reflekterades i solen. Vackrare läge för en stad kan jag såhär på rak hand inte komma på - och jag har varit i ganska många städer. Jag tog en massa bilder, som jag ska försöka få upp här så fort jag får tillgång till en pålitlig dator. (Jonna berättade nämligen om ett par hon träffade under sin sydostasienluff som fotat mycket och haft alla bilder på en sticka, precis som jag, och det hade gått utmärkt tills stickan fått virus och alla bilder försvunnit. Det vill inte jag råka ut för, det får mig att drömma mardrömmar.)
När vi kommit över den översta bergsryggen och inte såg La Paz mer, fick vi något annat, mycket mer dramatiskt att titta på. Där låg Illimani, en av de höga, snötäckta bergstopparna som ligger utanför La Paz. Och alltså, det kanske inte riktigt slår Kilimanjaro i Tanzania, där kontrasterna är så enorma med detta snötäckta berg när man själv står nere på den kokheta savannen, men näst intill. Dessa perspektiv man får, när höjden skiljer sig så drastiskt, toppar och dalar och de små husen som kramlar sig fast på sluttningarna. Har jag skrivit att landskapet här fascinerar mig?


Vårt mål var en liten gräsplätt med utsikt över Illimani där det just nu pågår en tredagarsceremoni för att hedra Pachamama - Moder Jord. På baren vi var på i tisdags träffade vi nämligen en ung, boliviansk fotograf som heter Rodrigo, och han berättade att han skulle vara med i en ceremoni som gick ut på att dansa nästan oavbrutet i tre dagar, utan mat, utan vatten, utan att prata och utan att få röra någon annan människa. Det enda som var tillåtet var att dansa, och med jämna mellanrum fick de sova i någon timme för att inte dö av utmattning. Och det ville vi självklart se.
Ceremonin utspelade sig i en rund inhängnad, och in dit fick vi inte ta med varken vatten eller mat, för att inte fresta dansarna, och det var också förbjudet att fotografera. Prata fick vi göra, men bara viskandes.
I mitten av ringen var en hög pelare rest, och det skulle symbolisera Livets Träd. Små färgglada flaggor vajade i vinden från snören runt inhängnaden. Det fanns två små bolivianska orkestrar som turades om att spela på sina trummor och panflöjter i matchande röda ponchos.
Och dansarna. De hade redan dansat i drygt ett dygn, så de var nog lite trötta, och jag måste erkänna att panflöjtsmusiken var lite svår i takten (speciellt som orkestern inte alltid spelade i samma), så dansen bestod mest av lite hopp och vajande fram och tillbaka, stampa fötterna och gå fram till Livets Träd och lägga händerna och pannan på dess stam.
Men det var något otroligt meditativt över musiken och att titta på dansen, jag började själv flyta bort någonstans bland molnen och den knallblå andiska himlen. En tjej, som var någon sorts funktionär, berättade för oss att den här dansen är en hyllning till livet och får dansarna att bli tacksamma för vad de har. Och det kan jag förstå. Jag tycker nästan att jag bara genom att titta på dem i nästan en timme fick ta del av deras upplevelse. Det var något så andligt över hela platsen, musiken och dansen och tystnaden utanför, bergstopparna och himlen och snön på Illimanis topp.

På vägen tillbaka ner till La Paz igen sa jag och Natalia, att när de andra åkt hem, ska vi åka tillbaka dit upp och bara andas. Natalia dansa och jag äntligen få sätta mig ner och skriva.

Vi vandrar runt på de branta gatorna i La Paz och försöker få den tunna luften att räcka till. I söndags var det folkomröstning om den nya konstitutionen, och ja-sidan vann tydligen, men det har vi inte märkt något av. I lördags var det första dagen på festivalen Alasitas, då man köper miniatyrgrejer och får dem välsignade, för att det nya året ska bli bra. Jag köpte en miniapa, den ska tydligen betyda vänskap, och jag har ju planer på att bli vän med en apa nu under våren, så det tyckte jag passade jättebra.
Annars tar vi det ganska lugnt. Nästa vecka börjar allvaret, då beger vi oss ut på Bolivias vägar.

Jag har blivit helt beroende av färska fikon. De är syndigt goda!

Trots att jag specifikt kollade upp ifall Tele2 hade avtal med Bolivia, sa funkar inte mitt nya kontantkort har, sa tillsvidare har jag inget telefonnummer som det gar att na mig pa. Och av nagon anledning gar det inte att skicka mejl pa min hotmail, sa ... ja, jag ar lite isolerad. Men allt fixar val sig imorgon.

Idag har vi grillat och atit alldeles for mycket och jag har forsokt forsta de spanska skamten som Natalias farbroder dragit. Det gick inte sa bra, men Natalia oversatte at mig.

Jag vet inte om jag borde lära mig att prioritera lite annorlunda, men jag kan inte rå för hur spännande jag tycker det är att titta igenom mina egna fotografier, rensa och välja ut de bästa för redigering. Det är nästan roligare än själva fotograferandet.
Igår kände jag mig lagom frisk för att sitta uppe, men inte tillräckligt för att följa med Natalia och Cecila till stan. Så jag hittade en dator som inte verkade vara behövd av någon just då och så började jag gå igenom fotografiskörden hittills.

1143 bilder hade jag tagit totalt, med lilla kompaktkameran och systemkameran. Drygt hälften lyckades jag rensa bort, men halva dagen tog det utan att jag märkte det själv. Det enda som fick mig att inse hur tiden gick, var de lite underliga blickarna jag fick från mina reskamrater varje gång de hade vägarna förbi datorn.
Hemma gör jag det jämt, sitter hela dagar. Och nu kanske det funkar att sitta en halv dag här också bara för att fixa med fotografier, jag konvalencerar ju ändå bara, men i framtiden? Det känns ju lite dumt att jag är hela vägen borta i Bolivia, och det enda jag gör är att jag sitter och leker i PhotoShop.

Nej, jag måste helt enkelt skapa ett system. Sluta ta så många bilder.
Eller helt enkelt förlika mig med min förmåga att helt tappa bort tid och rum när jag gör något som jag tycker är roligt. Trots att det kanske inte faller under den allmänna uppfattningen om vad som är utvecklande tidsfördriv.

Efter två månader / tre månader / fem månader tillsammans kommer ingen annan att förstå oss. Vi kommer att ha skapat ett helt eget, intärnt språk och ingen kommer att orka umgås med oss tillsammans på evigheter efteråt. Det är bara att vänja er vid tanken.

Och det är farligt att skratta mycket. I den här staden finns det alldeles för lite luft. Man kan dö.

När vi anlände till Puno, så fick ju Edvard en allvarlig släng av höjdsjuka, medan vi andra bara tycktes få lite ont i huvudet. Nästa dag, tisdag, åkte vi över gränsen och tre timmar försenade (sydamerikansk tid och europeisk tid är inte alls samma sak, ska ni veta) kom vi fram till La Paz och undrade halvt panikslagna hur vi skulle få kontakt med Natalia och förklara för henne var vi var, för inte var det någon bussterminal vi blev avsläppta på.
Men där stod hon. Som genom ett mirakel hade hon hittat turistbyråan på den lilla tvärgatan där vår buss skulle stanna och där stod hon när vi steg av och välkomnade oss med plakatet “Welcome distinguished gringos from Sweden”. Skrik och allmänt tumult uppstod.

Men, självklart, så var det första som hände när vi äntligen kommit fram, att jag fick feber. Jag hade också fått röda prickar över hela kroppen, som Natalias faster Lauri trodde var bett av något slag, men jag var helt övertygad om att det var en ny, exotisk form av vattkoppor. Jag skulle vara den första i världen som fick det och sen skulle det bli en världsomspännande epidemi och jag skulle bli omskriven i alla medicintidsskrifter och läkarläroböcker som det första exemplaret.
Men sen fick Jonna feber också och hon hade inga bett och jag blev tvungen att acceptera att det med allra största sannolikhet bara var en vanlig förkylning, och att jag helt enkelt bara sovit i en säng full med loppor eller något liknande. Lite tråkigt var det, speciellt som jag får så in i helvete ont i kroppen när jag har feber. Och att bli kändis bland läkarstudenter världen över hade inte varit så dumt - även om jag varit tvungen att dö på kuppen.

På kvällen, efter en ibumetin, kände jag mig ändå såpass fräsch att jag kunde sitta i köket och spöa skiten ur de andra på Neger & president. Efter ett tiotal rundor som president, blev jag viceneger och neger i ett par rundor, men lagom till sista omgången gjorde jag språnget från neger till president och ordningen var återställd igen.
I ett ögonblick av klarhet utbrast Edvard (som var en riktig hoppjerka mellan titlarna under spelets gång) att: “Men Barack Obama är ju både neger och president”. Det skrattade vi åt så att kusinernas hund Dori som slinkit in i köket började se oroligt på oss.

Idag, fredag, känner både jag och Jonna oss någorlunda återställda och redo att gå utanför huset Salazars skyddande och omhändertagande mur.

När vi åkte över gränsen från Peru till Bolivia, stannade bussen en dryg timme i Copacabana, en liten by vid Titicacasjöns strand. En mycket vacker, men blåsig by, visade det sig.

För att ta sig från Lima till La Paz måste man åka tvärs över Peru. Först längst med kusten, och sen upp i bergen, via Arequipa och Puno över gränsen till Copacabana vid Titicacasjöns strand och sen slutligen ner i kitteln som är La Paz. Många timmar i buss blir det. En sådär trettiofem. Vi sov en natt i Pisco och en i Puno, men det tärde ändå en hel del. Dubbade filmer med Jennifer Aniston på högsta volym i högtalarna är inget man tar sig igenom oskadd. Och när de dessutom lät ett band med dubbade musikvideor med Roxette rulla, undrade jag om vi skulle kunna ta
oss ur det här med livet i behåll.
Men vi hann i alla fall se en hel del av Peru på kuppen. Edvard, Cecilia och Jonna sov nog mest, men själv satt jag som klistrad vid fönstret och kunde inte förundras nog av hur ombytlig den peruanska terrängen är.







Om jag inte minns fel, så beror torkan vid peruanska kusten dels på att Anderna får allt regn från Amazonas att falla på östsidan - molnen orkar sig liksom inte över bergstopparna. Och dels beror torkan på den kalla strömmen som kommer nerifrån Antarktis och ger Chile och Peru riktigt bra fiskvatten, men som samtidigt får den lilla fukt som finns i luften att strömma ut över havet istället för att återvända till marken.
Men det är en helt annan grej att se det på riktigt. Alla de där kretsloppen och naturfenomenen som vi fick plugga in i geografin blir så otroligt konkreta i ett land som Peru.
Och människans roll i allt detta. Hur överlever de? Hur hanterar de torkan? Jordbävningarna? Städerna som rinner över på alla håll och kanter ut i öknen?

Nej, en av mina tankar med denna resa var ju lite att försöka ta reda på ifall min plan att börja plugga geografi i Stockholm till hösten bara är en fix idé, eller om den verkligen grundar sig på ett genuint intresse.
Peru har bara gjort mig ännu mer tvärsäker.

Den stora sevärdheten i Pisco var att ta en taxi i tjugo minuter, för att stiga på en monstermotorbåt full med turister och åka ut till las Islas Ballestas för att se på pingvinerna, sjölejonen och fåglarna. Och snacka om många fåglar, alltså...

Från Lima tog vi bussen till Pisco, den lilla staden som var centrum för jordbävningen 2007.

Från Lima åkte vi till Pisco, en liten stad vid kusten som var centrum för en stor jordbävning 2007. Det var fascinerande med alla omkullfallna hus och sprickorna och hur den långsamt höll på att byggas upp igen. Därifrån åkte vi på en turistsmockad tur runt Los Islas Balletas, enligt Lonely Planet "the poor man's Galapagos", och där fick jag riklig användning av teleobjektivet jag fick av pappa i tjugoårspresent - det blev mer än fyrahundra bilder på pingvinger, sjölejon, pelikaner och andra fåglar. När vi slagit oss ner i La Paz och jag får lite tid vid en dator, ska jag rensa igenom och ladda upp.
Från Pisco tog vi en försenad buss upp mot bergen. Royal class hade vi kostat på oss, så att sätena nästan gick att fälla ner i horisontellt läge, men trots det så är ju tjugo timmar på buss inte att leka med. Men vi sov en del, och sen när vi kom upp i Anderna var utsikten fantastisk. Jag lägger upp bilder på det sen, när jag får tid.

Nu är vi i Puno, en liten stad vid Titicacasjöns strand. Det regnar och har åskat en del också. Väldigt mysig, men inte helt oproblematisk - med en höjd på 3800 meter över havet, är höjdsjuka ett faktum. Hittills verkar det som att det är Edvard som drabbats värst, han ligger på hostelrummet, helt likblek, och mår riktigt jävla illa enligt egen utsago. Vi andra har kommit undan lindrigare, med bara lite huvudvärk och allmän andfåddhet för ingenting.
Imorgon ska vi åka vidare med buss över gränsen och planen är att vi anländer i La Paz imorgon eftermiddag. Det ska bli så kul att träffa Natalia igen, jag pratade i telefon med henne för en stund sen och det var så fint att bara höra hennes röst. Och skönt ska det också bli, att få ta det lite lugnt i några dagar, sova ordentligt, bara vara. Det behöver vi alla, inte minst Edvard, så att han får vänja sig vid höjden.

Nu ska jag stupa i säng.

Idag gick vi till havet och tittade lite på vågorna. Där var det många som surfade och jag fick en ny vän - Bruno med stora tatueringar som ville lära mig surfa. Jag sa att jag inte ville, men då berättade han om sin förra flickvän Agneta, svensk såklart, som också hade varit skeptisk i början men som till slut blivit övertalad och sen tydligen älskat det. Och det var väl trevligt för Agneta, men själv tyckte jag att min och Brunos bekantskap varat tillräckligt länge, så jag sa adios och gick ner för att känna på Stilla havet istället. Jonna och Cecilia bara skrattade åt mig.

När vi kom tillbaka till Inka Lodge, vårt alldeles underbara hostel, låg Edvard i en av överslafarna på rummet och väntade på oss. Då var klockan halv två. Han var mer än ett dygn försenad. Dimman i London har verkligen inget hyfs.
Efter många kramar och lite öl på rummet för att fira Edvards ankomst, försökte vi få paraglidea, men, det är ju sommar här va, varmt som fan men också väldigt lugnt i luften. Ingen vind. Vi låg på en gräsmatta i en och en halv timme och parawaitade, men det blev det ingenting av. Så vi hittade en söt liten bar istället där det ställdes ut modern konst och åt en god middag. Nu ligger Edvard och sover av jetlagen. Jonna sover också, det gör hon jämt, jag förstår inte hur hon orkar, och Cecilia sitter ute på innergården och pratar med ett chilenskt par som ska åka till Brasilien och låta en schaman läsa av deras auror. Själv har jag ingen känsel i tungan - ananasen vi köpte till efterrätt har frätt sönder den. Men det kan inte hjälpas, den var ju så god.

05:00 - Vaknar.


05:34 - Dricker sista glaset svenskt vatten.



09:06 - Vi lyfter från Arlanda. Vi håller varandra i händerna. Solen gör det sista vi ser av Sverige alldeles rosa. Nu finns det ingen återvändo.
sv 11:40 / us 05:40 - Cecilia och Jonna ligger och sover. Det gör egentligen också, men jag vaknade till och såg Islands snötäckta berg. Vi flyger med soluppgången, himlen är blekblå, horisonten rosa, molnslöjorna lila och havet mörkblått. Och mitt ibland detta - snötäckta bergskedjor. Det är något drömskt över färgerna. Helt oslagbart.
us 11:28 - Jag fyller i ett formulär där jag lovar att jag inte för in några sniglar i USA eller har umgåtts med någon kreatur på sistone. Jag har hört att tullen ska vara ett helvete. Snart landar vi.



us/Peru 20:13 - Det är helt mörkt utanför fönstret, stjärnorna lyser. Vi sitter vid en nödutgång. På klisterlappen som förklarar hur man öppnar figurerar en svart man.
Newarks flygplats var oinspirerande. När vi lyfte såg vi Frihetsgudinnan.
Innan det blev mörkt såg jag en fågel som flög över molnen. Det var nog väldigt ensamt.
23:03 - Det är turbulens. Det har det varit under större delen av resan. Om man är under sju år får man inte ta in en mobiltelefon i Peru. Jag är lite nojig, för två kameror får man tydligen inte heller ha. Jag tycker inte om tanken på att åka fast i tullen. Men Jonna bara sover.


02:54 - Framme på Inka Lodge. Passkontrollskön var stört lång. Taxichaffören trevlig. Edvard fastnade i Londons dimma, så han kommer en dag senare. Ute är det varmt och fuktigt. Luktar hav och ekvator. Som jag längtat.

Ibland känner jag att jag bara vill gråta.

Alltså, det här kan jag säga, att när man ska resa bort, tar allting mycket längre tid än vad man tror att det ska. Och man har aldrig så många vänner, som när det är dags att säga hejdå. Då dyker det upp folk ur alla skrymslen och vrår. Och av någon anledning har jag två dagar i rad blivit itrugad mycket större mängder alkohol än vad jag är van vid - jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det.
Imorgon är det meningen att jag ska göra tusen småsaker, fixa och dona och hålla på, men inget lär ju bli av, så bakis som jag kommer att vara.

(Igår var det avskedsfest. Det är jobbigt att säga farväl. Jag kanske inte vill åka ändå.)

Vad fan är det jag håller på med? Vem tror jag att jag är? Vad ska jag i Sydamerika att göra? Vad får mig att tro att jag skulle överleva där? Varför kan jag inte bara stanna hemma och skaffa mig ett jobb (klippt mig har jag ju redan gjort)? Eller kanske åka till Thailand, som alla andra normala människor? Hur fick jag för mig att jag kan någonting om världen, vet hur jag tar hand om mig själv? Va? Va?

Jag har testpackat. Allting får inte plats, så antingen får jag plocka bort av mina kläder, eller så får jag hänga myggnät och sovsäck utanpå ryggsäcken. Myggnätet tar en jävla plats. Bekymmer bekymmer.

Men nu snöar det ute. Det är vackert.

Ännu mer pengar spenderade idag. (HU! Men pappa, som jag gick på stan med, sa att det är bra träning för mig. Jag måste ju lära mig, någon gång.) Diverse familjebekanta och pappa lyckades övertyga mig om att jag behöver ha med mig en liten kompaktkamera också, något att ha i fickan när jag går på stan, som inte drar åt sig lika mycket uppmärksamhet som systemkameran. Så nu är jag en något förvirrad ägare av en brun Canon Ixus 80IS.
Och sen sa pappa att han inte tänker släppa iväg mig till andra sidan jordklotet utan en mobiltelefon. Så eftersom min mobil är åtta år gammal och med allra stösta sannolikhet inte fungerar i Amerikatt, så inhandlade jag hastigt och lustigt en röd Sony Ericsson med 1,3 megapixelkamera. Dessa nymodigheter.
Dessutom gick jag förbi Weekday och såg ett par turkosa jeans för halva priset som jag bara var tvungen att köpa - jag har ju ändå letat efter ett par jeans i nästan exakt den färgen i sådär ett och ett halvt år.

Nu ska jag inte köpa något på tio år. Minst.

(Men jag tänker på gammelfarmor Sonja. Det är hon som betalar halva min resa. Hon var en äventyrslysten kvinna, har jag fått intrycket av från det som berättats för mig om henne. Själv minns jag inte, hon fick alzheimers när jag var liten och dog när jag var nio. Men hon är nog glad åt att jag använder hennes pengar till att resa till Bolivia för att fotografera apor och blommor i Amazonas. Hon älskade blommor, säger pappa.)

Vi hade gäster igår. Nu ser osten ut som en backhoppsbacke. Det gör mig nästan arg. Så otroligt irriterande är det, min ost. Till och med när jag är bortbjuden ska jag prompt bara hyvla högst upp på backkrönet, så att osten blir lite mer jämntjock.
Är det här någonting som jag måste jobba med? Denna pedantiskhet. Kommer mina färdkamrater att bli galna på mig?

Jag har gjort av med så mycket pengar idag att jag blir äcklad av mig själv. Men allt är för resan, plåster och stickor för fotografierna som jag hade tänkt ta (om nu inte kameran blir stulen redan på Limas flygplats), så lite okej är det väl. Men ändå. Pengar och jag har en väldigt konfliktfylld relation till varandra.

Men idag har det snöat.

Idag fikade jag med Jenny. Jenny är en gammal klasskompis från gymnasiet, en såndär person som jag aldrig riktigt umgicks med på fritiden men som jag, när jag tänker efter, snackade riktigt mycket med i skolan, om allt möjligt, hon var en sån som det gick att diskutera saker med på lektionerna, plugga med på håltimmarna och vi åt ofta lunch tillsammans. Och i trean läste vi ju litterär gestaltning ihop - denna oförglömliga litterära gestaltning. När jag minns och saknar gymnasiet, så är det ofta situationer där jag mycket väl kan tänka mig att hon kan ha ingått.
Och att fika med Jenny idag fick mig att inse att hela gymnasietiden behöver inte vara borta. Jag kan ta med mig valda bitar ur den in i det nya som kom efter. Jenny vill jag ta med mig.

I fredags kom Sofie hit och åt av mina finska julbakelser och fikat drog ut på tiden och utvecklades till en middag och när hon gick hade hon suttit i mitt kök i drygt sju timmar. Det talar för sig själv.
Sofie var en av dem som jag läste praktisk filosofi med i våras. Redan till andra delkursen blev det bara så att vi satt bredvid varandra på de flesta föreläsningar. Fortfarande, i fredags när vi kramade varandra och jag kände hennes lukt, blev jag för ett ögonblick nersläppt i föreläsningssal D7 på Stockholms universitet.
Sofie är en annan bit som jag vill ta med mig av filosofivåren.

Och jag tänker att det kanske det är så det kommer att vara numera. Jag har sen studenten gått runt och känt mig ganska vilsen när det kommer till människor, ingen träffar jag sådär rutinmässigt längre, i stallet eller i skolan. Många ur umgänget har försvunnit, på grund av tidsbrist kanske eller för att vår relation inte hållit för fikaträffar på tumanhand. Jag har stundtals känt mig ensam.
Men måhända är det så att umgänget ser annorlunda ut när man tagit klivet in i vuxenlivet. Kollegorna blir inte kompisar på samma sätt som klasskamraterna och man får rikta in sig på individerna istället för på grupperna. I olika skeden av livet träffar man så nya människor som håller för att ta med sig även när en period gått över till en annan och på det får man bygga upp sin grund istället.
Att jag då känner mig lite vilsen just nu kanske inte är så konstigt. Jag är ju på sätt och vis mellan skeden och har precis börjat min resa som vuxen. Det är okej att vännerna inte är lika många som under gymnasiets glansdagar. Jag har hela livet på mig att hitta de där nya människorna som är värda att spara.

Den sjunde februari tvåtusenåtta skrev jag följande här på bloggen:

Men ibland flimrar fysikens termer förbi mig. Jag tar varje chans jag får att vältra mig i teorier jag inte förstår, de liksom kittlar i magen.
Nu senast var det kroppars påverkan på varandra i rymden. Att de alla har en dragningskraft. Att solens kanske är starkast, men att planeterna även påverkar varandra, gör varandra förvirrade om du så vill, och skapar störningar i varandras banor. Att det finns ett ideal som skulle uppnås om varje planet kretsade ensam kring solen, men nu när de måste dela, påverkar inte bara solens dragningskraft, utan även de andra planeternas. Idealbanorna får avvikelser.

Och jag vill föreställa mig att liknande förhållanden skulle kunna gälla här på jorden. Att alla människor har sina mål och strävanden, en riktning (och då menar jag inte mål i bemärkelsen att göra en film eller resa till Kina, utan mer som ett sätt att leva, ett sätt att hantera saker, en livsriktning). Att vi, om vi var ensamma, skulle gå på i samma riktning från födsel till död utan uppehåll, en spikrak linje som liksom är inbyggd i vårt system. Men eftersom det finns andra människor i världen, andra kroppar med egen dragningskraft så att säga, så störs våra banor. Vi påverkar varandra, vi drar och sliter, både medvetet och omedvetet, tills vi fått varandras spikraka vägar att bli krokiga och sammantrasslade som stålull. Att vi blir tvungna att strida mot våra egna system.
Och att det är just avvikelserna som gör livet så vackert.

Ibland får jag rätt intressanta infall. Sammantrasslade livsbanor.
Men det är väl en av de nyttiga sakerna med att skriva så mycket som jag gör, näst intill dagligen, enorm kvantitet men kanske inte alltid så stor kvalitet. Jag hinner glömma. Efter ett år kan jag plocka fram någonting igen och förundras över vad jag skrivit, fundera på var i allsindar jag får allt ifrån. Läsa mig själv med en (nästan) utomståendes ögon.

Nästa år ska jag fira nyår någonstans där det inte finns några fyrverkerier.