när jag blir stor vill jag bli geograf

För att ta sig från Lima till La Paz måste man åka tvärs över Peru. Först längst med kusten, och sen upp i bergen, via Arequipa och Puno över gränsen till Copacabana vid Titicacasjöns strand och sen slutligen ner i kitteln som är La Paz. Många timmar i buss blir det. En sådär trettiofem. Vi sov en natt i Pisco och en i Puno, men det tärde ändå en hel del. Dubbade filmer med Jennifer Aniston på högsta volym i högtalarna är inget man tar sig igenom oskadd. Och när de dessutom lät ett band med dubbade musikvideor med Roxette rulla, undrade jag om vi skulle kunna ta
oss ur det här med livet i behåll.
Men vi hann i alla fall se en hel del av Peru på kuppen. Edvard, Cecilia och Jonna sov nog mest, men själv satt jag som klistrad vid fönstret och kunde inte förundras nog av hur ombytlig den peruanska terrängen är.

Hur det ena stunden är fullkomlig öken utanför fönstret.

Bara för att några timmar senare vara grönt och regningt.

Att mitt i öknen, som den peruanska sydkusten består av, finns det klyftor mellan
bergen där floder letar sig fram, och där kan det till och med odlas ris.

Och vad kan det vara som får människor att bosätta sig i denna ogästvänliga trakt.

När det dessutom ligger mitt emellan två kontinentalplattor. Pisco var centrum för en
jordbävning 2007, och inget hus saknade sprickor och det mesta hade nog rasat samman
helt, de flesta människorna där har inte råd att bygga jordbävningssäkra hus. Vilken
förödelse som tre minuter kan åstadkomma - och ändå stannar människorna kvar.

Medan lamorna betade uppe i Anderna.

Om jag inte minns fel, så beror torkan vid peruanska kusten dels på att Anderna får allt regn från Amazonas att falla på östsidan - molnen orkar sig liksom inte över bergstopparna. Och dels beror torkan på den kalla strömmen som kommer nerifrån Antarktis och ger Chile och Peru riktigt bra fiskvatten, men som samtidigt får den lilla fukt som finns i luften att strömma ut över havet istället för att återvända till marken.
Men det är en helt annan grej att se det på riktigt. Alla de där kretsloppen och naturfenomenen som vi fick plugga in i geografin blir så otroligt konkreta i ett land som Peru.
Och människans roll i allt detta. Hur överlever de? Hur hanterar de torkan? Jordbävningarna? Städerna som rinner över på alla håll och kanter ut i öknen?

Nej, en av mina tankar med denna resa var ju lite att försöka ta reda på ifall min plan att börja plugga geografi i Stockholm till hösten bara är en fix idé, eller om den verkligen grundar sig på ett genuint intresse.
Peru har bara gjort mig ännu mer tvärsäker.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback