tjugofem färska fikon
Innan jag åkte hit fick jag höra så vitt skilda saker om La Paz, att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig när jag kom fram. Men nu har vi varit här i en dryg vecka, vi har gått runt på gatorna inne i centrum, köpt mat på lördagsmarknaden, varit med i Alesitas-kaoset bland rökelse och blomblad, åkt till Måndalen och gått runt bland den helt eroderade sandstenen, varit på dop och grillat med Natalias familj, åkt taxi och dessutom hunnit smaka på lite av nattlivet. Jag tycker att jag har rätt att uttrycka en egen uppfattning nu.
Jag tycker om La Paz. Kanske är det för att det är så otroligt mysigt hos Natalias familj och de tar så himla bra hand om oss och på marknaden kan jag köpa tjugofem färska fikon för tolv bolivianos, vilket blir en sådär drygt tolv kronor, men jag skulle lätt kunna stanna här många dagar till. Bo här. De smala gatorna och de hisnande bergen som omger allting. På natten inne i La Paz ser det ut som att stjärnhimlen stigit ner till jorden, för det enda som syns när man kommer ut på lite öppnare ytor är ljusen som är tända i husen på de branta bergssluttningarna - och framåt småtimnmarna när det sänkt sig ett tunt dis över dessa ljus ser det ut som om vi går igenom en sagomålning.
I onsdags skrev Sebastian till Natalia på Facebook och så satt vi hux flux igår kväll i ett av danska ambassadens residens uppe i ett av La Paz riktigt lyxigaste kvarter, högst upp på en sluttning med utsikt över en av La Paz alla dalar. Sebbe gick nämligen i Natalias, Cecilias och Edvards parallellklass på Södra Latin, och nu befann han sig i La Paz i ett par dagar, inhyst i detta magnifika hus. Hur han kände dess gästfria invånare lyckades jag aldrig riktigt klura ut. Han är tillsammans med sin vän Erik mitt inne i en sydamerikaluff och oj vad de hade saker att berätta.
Efter jordgubbar och havreflarn i residenset, begav vi oss ut på stan och hittade till baren Mongo, som vi blivit rekommenderade, där det visade sig vara mest gringos och musiken som spelades kan jag tänka mig var stor på Stureplan ungefär 2006. Men det var kul.
Kändes så absurt, på något sätt, att dansa på en klubb tillsammans med en massa Södra-människor, det skulle kunna vara Stockholm hur lätt som helst, men det var det inte. Jag var i La Paz.
Vi kom hem fem på morgonen. Gryningsfåglarna hade börjat sjunga när vi blev avsläppta utanför vår port. Så idag känner vi oss sådär lagom fräscha. Efter frukost hamnade vi alla på Cecilias säng och lyssnade på Margareta Krooks uppläsning av Eva Bexells "Prostens barnbarn". Gud vilken nostalgitripp - trots att jag inte lyssnat på kassetterna på kanske tio år, så kunde jag i princip fortfarande allting utantill.
Ikväll ska vi beställa pizza, klä oss så burleskt som vi kan med våra begränsade garderober och vältra oss i Moulin Rouge-sing-a-long. Vi kan redan alla låtarna utantill - man har väl soundtracket.