[under uppförande]

Från Lima åkte vi till Pisco, en liten stad vid kusten som var centrum för en stor jordbävning 2007. Det var fascinerande med alla omkullfallna hus och sprickorna och hur den långsamt höll på att byggas upp igen. Därifrån åkte vi på en turistsmockad tur runt Los Islas Balletas, enligt Lonely Planet "the poor man's Galapagos", och där fick jag riklig användning av teleobjektivet jag fick av pappa i tjugoårspresent - det blev mer än fyrahundra bilder på pingvinger, sjölejon, pelikaner och andra fåglar. När vi slagit oss ner i La Paz och jag får lite tid vid en dator, ska jag rensa igenom och ladda upp.
Från Pisco tog vi en försenad buss upp mot bergen. Royal class hade vi kostat på oss, så att sätena nästan gick att fälla ner i horisontellt läge, men trots det så är ju tjugo timmar på buss inte att leka med. Men vi sov en del, och sen när vi kom upp i Anderna var utsikten fantastisk. Jag lägger upp bilder på det sen, när jag får tid.

Nu är vi i Puno, en liten stad vid Titicacasjöns strand. Det regnar och har åskat en del också. Väldigt mysig, men inte helt oproblematisk - med en höjd på 3800 meter över havet, är höjdsjuka ett faktum. Hittills verkar det som att det är Edvard som drabbats värst, han ligger på hostelrummet, helt likblek, och mår riktigt jävla illa enligt egen utsago. Vi andra har kommit undan lindrigare, med bara lite huvudvärk och allmän andfåddhet för ingenting.
Imorgon ska vi åka vidare med buss över gränsen och planen är att vi anländer i La Paz imorgon eftermiddag. Det ska bli så kul att träffa Natalia igen, jag pratade i telefon med henne för en stund sen och det var så fint att bara höra hennes röst. Och skönt ska det också bli, att få ta det lite lugnt i några dagar, sova ordentligt, bara vara. Det behöver vi alla, inte minst Edvard, så att han får vänja sig vid höjden.

Nu ska jag stupa i säng.