bergstoppar och Pachamama


Idag klättrade vi upp på utkiksberget i Bologna där vi bor. Det märks att vi inte hunnit vänja oss riktigt vid höjden än, för uppe på toppen var det knappt någon av oss som fick någon luft. Vi blev tvungna att sitta och bara andas en lång stund för att komma ikapp våra kroppar igen. Men det gjorde inget. Utsikten var fantastisk.
På vägen ner bestämde vi oss för att inte ta trapporna, som vi kommit upp för, utan klättra ner för branten istället. Edvard tyckte att det var en dålig idé, men det var inte riktigt någon som lyssnade på honom. Så där bar det av, ner för sandstenen som försvann under våra fötter och kaktusarna som verkade gilla Edvards händer lite extra mycket. Jag är nog ingen vidare på ögonmått, men jag skulle tippa på att det var en sådär sjuttio grader brant. Kanske sjuttio meter ner.
Väl nere vände sig Cecilia, som gått först, om och frågade:
- Natalia, var är dina glasögon?
Hon hade tappat dem. Någonstans på vägen ner. Så, det var bara att börja klättra upp igen. Vilket visade sig vara mycket lättare än att klättra ner. Och glasögonen hittade vi också, Cecilia ropade till när hon precis nått upp till toppen. Där låg de och väntade beskedligt på oss.
Sensmoralen av denna historia är att man inte ska låta Natalia bära på några värdesaker när vi är ute och strapatserar. Även om det är hennes egna.

Efter rödbetslunch (som jag lagat, fredagar är min matdag, vi har ett matlagnings- och diskschema) åkte vi ut ur La Paz, upp i bergen. Utsikterna är svindlande på vägarna ut ur La Paz, det är bergstopparna som omger staden och så alla husen vars fönster reflekterades i solen. Vackrare läge för en stad kan jag såhär på rak hand inte komma på - och jag har varit i ganska många städer. Jag tog en massa bilder, som jag ska försöka få upp här så fort jag får tillgång till en pålitlig dator. (Jonna berättade nämligen om ett par hon träffade under sin sydostasienluff som fotat mycket och haft alla bilder på en sticka, precis som jag, och det hade gått utmärkt tills stickan fått virus och alla bilder försvunnit. Det vill inte jag råka ut för, det får mig att drömma mardrömmar.)
När vi kommit över den översta bergsryggen och inte såg La Paz mer, fick vi något annat, mycket mer dramatiskt att titta på. Där låg Illimani, en av de höga, snötäckta bergstopparna som ligger utanför La Paz. Och alltså, det kanske inte riktigt slår Kilimanjaro i Tanzania, där kontrasterna är så enorma med detta snötäckta berg när man själv står nere på den kokheta savannen, men näst intill. Dessa perspektiv man får, när höjden skiljer sig så drastiskt, toppar och dalar och de små husen som kramlar sig fast på sluttningarna. Har jag skrivit att landskapet här fascinerar mig?


Vårt mål var en liten gräsplätt med utsikt över Illimani där det just nu pågår en tredagarsceremoni för att hedra Pachamama - Moder Jord. På baren vi var på i tisdags träffade vi nämligen en ung, boliviansk fotograf som heter Rodrigo, och han berättade att han skulle vara med i en ceremoni som gick ut på att dansa nästan oavbrutet i tre dagar, utan mat, utan vatten, utan att prata och utan att få röra någon annan människa. Det enda som var tillåtet var att dansa, och med jämna mellanrum fick de sova i någon timme för att inte dö av utmattning. Och det ville vi självklart se.
Ceremonin utspelade sig i en rund inhängnad, och in dit fick vi inte ta med varken vatten eller mat, för att inte fresta dansarna, och det var också förbjudet att fotografera. Prata fick vi göra, men bara viskandes.
I mitten av ringen var en hög pelare rest, och det skulle symbolisera Livets Träd. Små färgglada flaggor vajade i vinden från snören runt inhängnaden. Det fanns två små bolivianska orkestrar som turades om att spela på sina trummor och panflöjter i matchande röda ponchos.
Och dansarna. De hade redan dansat i drygt ett dygn, så de var nog lite trötta, och jag måste erkänna att panflöjtsmusiken var lite svår i takten (speciellt som orkestern inte alltid spelade i samma), så dansen bestod mest av lite hopp och vajande fram och tillbaka, stampa fötterna och gå fram till Livets Träd och lägga händerna och pannan på dess stam.
Men det var något otroligt meditativt över musiken och att titta på dansen, jag började själv flyta bort någonstans bland molnen och den knallblå andiska himlen. En tjej, som var någon sorts funktionär, berättade för oss att den här dansen är en hyllning till livet och får dansarna att bli tacksamma för vad de har. Och det kan jag förstå. Jag tycker nästan att jag bara genom att titta på dem i nästan en timme fick ta del av deras upplevelse. Det var något så andligt över hela platsen, musiken och dansen och tystnaden utanför, bergstopparna och himlen och snön på Illimanis topp.

På vägen tillbaka ner till La Paz igen sa jag och Natalia, att när de andra åkt hem, ska vi åka tillbaka dit upp och bara andas. Natalia dansa och jag äntligen få sätta mig ner och skriva.


Kommentarer
Postat av: marja

Ihanaa kun kirjoitttelet matkatarinoita. Täällää paistoi aurinko tänään, pilvien välistä. Iso halaus Terkkuja kaikille marja

2009-02-01 @ 00:59:46
Postat av: Linn

Underbart!

2009-02-02 @ 09:00:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback