tillbakablick
Den sjunde februari tvåtusenåtta skrev jag följande här på bloggen:
Men ibland flimrar fysikens termer förbi mig. Jag tar varje chans jag får att vältra mig i teorier jag inte förstår, de liksom kittlar i magen.
Nu senast var det kroppars påverkan på varandra i rymden. Att de alla har en dragningskraft. Att solens kanske är starkast, men att planeterna även påverkar varandra, gör varandra förvirrade om du så vill, och skapar störningar i varandras banor. Att det finns ett ideal som skulle uppnås om varje planet kretsade ensam kring solen, men nu när de måste dela, påverkar inte bara solens dragningskraft, utan även de andra planeternas. Idealbanorna får avvikelser.
Och jag vill föreställa mig att liknande förhållanden skulle kunna gälla här på jorden. Att alla människor har sina mål och strävanden, en riktning (och då menar jag inte mål i bemärkelsen att göra en film eller resa till Kina, utan mer som ett sätt att leva, ett sätt att hantera saker, en livsriktning). Att vi, om vi var ensamma, skulle gå på i samma riktning från födsel till död utan uppehåll, en spikrak linje som liksom är inbyggd i vårt system. Men eftersom det finns andra människor i världen, andra kroppar med egen dragningskraft så att säga, så störs våra banor. Vi påverkar varandra, vi drar och sliter, både medvetet och omedvetet, tills vi fått varandras spikraka vägar att bli krokiga och sammantrasslade som stålull. Att vi blir tvungna att strida mot våra egna system.
Och att det är just avvikelserna som gör livet så vackert.
Ibland får jag rätt intressanta infall. Sammantrasslade livsbanor.
Men det är väl en av de nyttiga sakerna med att skriva så mycket som jag gör, näst intill dagligen, enorm kvantitet men kanske inte alltid så stor kvalitet. Jag hinner glömma. Efter ett år kan jag plocka fram någonting igen och förundras över vad jag skrivit, fundera på var i allsindar jag får allt ifrån. Läsa mig själv med en (nästan) utomståendes ögon.
Men ibland flimrar fysikens termer förbi mig. Jag tar varje chans jag får att vältra mig i teorier jag inte förstår, de liksom kittlar i magen.
Nu senast var det kroppars påverkan på varandra i rymden. Att de alla har en dragningskraft. Att solens kanske är starkast, men att planeterna även påverkar varandra, gör varandra förvirrade om du så vill, och skapar störningar i varandras banor. Att det finns ett ideal som skulle uppnås om varje planet kretsade ensam kring solen, men nu när de måste dela, påverkar inte bara solens dragningskraft, utan även de andra planeternas. Idealbanorna får avvikelser.
Och jag vill föreställa mig att liknande förhållanden skulle kunna gälla här på jorden. Att alla människor har sina mål och strävanden, en riktning (och då menar jag inte mål i bemärkelsen att göra en film eller resa till Kina, utan mer som ett sätt att leva, ett sätt att hantera saker, en livsriktning). Att vi, om vi var ensamma, skulle gå på i samma riktning från födsel till död utan uppehåll, en spikrak linje som liksom är inbyggd i vårt system. Men eftersom det finns andra människor i världen, andra kroppar med egen dragningskraft så att säga, så störs våra banor. Vi påverkar varandra, vi drar och sliter, både medvetet och omedvetet, tills vi fått varandras spikraka vägar att bli krokiga och sammantrasslade som stålull. Att vi blir tvungna att strida mot våra egna system.
Och att det är just avvikelserna som gör livet så vackert.
Ibland får jag rätt intressanta infall. Sammantrasslade livsbanor.
Men det är väl en av de nyttiga sakerna med att skriva så mycket som jag gör, näst intill dagligen, enorm kvantitet men kanske inte alltid så stor kvalitet. Jag hinner glömma. Efter ett år kan jag plocka fram någonting igen och förundras över vad jag skrivit, fundera på var i allsindar jag får allt ifrån. Läsa mig själv med en (nästan) utomståendes ögon.
Kommentarer
Postat av: sinimyy
sammantrasslade livsbanor...olet nero Katja. Niinhän sen täytyy olla!!!!!!!!!!!!
Trackback