[under uppförande]

Det bodde en gekko på toaletten till höger om vårt rum på Hostel Curichal i Rurrenabaque. Den dök upp bredvid dörrkarmen och höll sig fast, blickstilla, medan det kändes som att den betraktade en där man satt på toaletten.
På något sätt kändes det mysigt. Jag tycker om gekkos.

I Tanzania fanns det gott om gekkos. Hela vårt hus var fullt av dem. De satt där på väggarna nästan genomskinliga men med stora svarta hål till ögon. Vårt annars så kliniska diplomathus lyckades på något sätt aldrig hålla gekkona ute. Men det störde mig inte det minsta. Att de alltid dök upp där på väggarna, än i matsalen, än i mitt sovrum, än på toaletten, kändes tryggt på något sätt. Jag tycker om gekkos.

När jag var femton var jag på ön Karpathos i Grekland med pappa. En reportageresa till DN Resor, såklart. Där läste jag en bok av Jostein Gaarder som heter Maya. Jag älskade den. Det var Jostein Gaarder och hans Sofies värld som fick mig att bestämma mig för att läsa filosofi på universitetet. Då var jag tretton. När jag var tjugo läste jag en termin praktisk filosofi på Stockholms universitet. Det har jag aldrig ångrat.
I Maya är huvudkaraktären på en av Fiji-öarna i början, han är beroende av Gordon's Gin och dricker lite för mycket en kväll, vilket leder till att en gekko på hans bungalowvägg börjar prata med honom. Gekkon heter Gordon. Gordon Gekko är en mycket skön, filosofisk typ.
I tematreornas klassrum på Södra Latin står det "Gordon Gekko was here" i ett hörn på anslagstavlan. När jag såg det en av de första veckorna i ettan, blev jag alldeles full i bubblor och såg mig omkring i klassrummet för att hitta någon att dela mitt fynd med. Men där fanns bara mina nya klasskamrater, och jag visste inte hur min barnsliga entusiasm skulle tas emot av dem, när det dessutom antagligen inte var någon annan som hade samma nördiga boksmak som jag. Så jag lät bli. Men jag satt där för mig själv och log förmodligen det där pilemariska leendet som senare skulle fastna på så många av Sandras fotografier.
Jag kände ett band mellan mig, det där klottret på väggen och den temaelev som en gång skrivit det. Jag kände mig välkommen. Jag tycker om Gordon Gekko.
(Sen kanske det är så att Gordon Gekko egentligen är en filmkaraktär från början, men det vet jag ingenting om.)

Jag kommer på mig själv med att leta efter någon på busstationen, resturangen eller gatan när jag bara har Natalia, Jonna och Cecilia framför mig. Det är inget jag är medveten om, det är en impuls som går direkt från ögonen till musklerna som får mig att börja vrida på mig. Det är en känsla. Det är någon som saknas.
Sen slår det mig - Edvard. Som är i Sverige nu. Dricker skånerost och får se den svenska våren slå ut, medan vi andra får svettutslag i ett kvavt Trinidad.

Ibland, när vi hamnar i en situation som så uppenbart kräver ett inlägg från Edvard, utbrister någon av oss "äsch" eller "anyway" och så skrattar vi.

Nu har vi sovit en natt i Trinidad. Vi lämnade Rurrenabaque i onsdags morse. Fyra dagar tog resan, som under bättre förhållanden inte brukar ta mer en femton timmar. Jag tror att vi vadade genom leran och puttade på lastbilen mer än vad vi fick åka i den. Och jag har blivit biten av så många myggor att om jag inte får malaria, dengue eller gula febern nu, då får jag det nog aldrig. Men, kära läsare, detta är en resa som förtjänar en hel roman, minst, och det tänker jag skriva om den också, fast inte idag. Jag ska göra det ordentligt, och det har jag inte ro med här. Dessutom har jag ju lite Rurrenabaque-historier och djungeläventyr att berätta om också, och ni vet hur pedantisk jag är, det måste göras i kronologisk ordning.
Men jag tänkte bara berätta att vi lever, om än knappt, och att min mobiltelefon gick att sätta på efter att ha laddats en stund här, och den fungerade faktiskt, ända tills Jonna försökte ringa med den, då dog den igen och nu går den inte att sätta på längre. Det var den telefonen det. När jag kommer hem ska jag ALDRIG sluta använda min Nokia 3310.

Så, govänner, nu är vi då i Amazonas, i en liten stad som heter Rurrenabaque där det allmänna färdmedlet är motorcyklar och värmen aldrig släpper taget om en (SVETTEN! Den här jävla SVETTEN!). Och det regnar. Gud vad det regnar. Det regnar så mycket att flygen inte kan lyfta från flygplatsen (som bara är en liten lerremsa utanför stan) och det är osäkert ifall bussarna går eller inte. Så att vi är inregnade skulle man lugnt kunna säga.

Vi har varit på en tur i Pampas - ett område som såhär års är helt täckt av vatten, och man åker i avlånga, kanotliknande båtar men en liten motorsnurra mellan buskar och träd och letar efter djur och bor i hyddor som står på pålar i vattnet och är sammanbundna med små bryggor. Man kan se vattnet strömma förbi genom springorna i trägolvet.
Vi såg fyra olika sorters apor, aligatorer och caimaner, hur mycket fåglar som helst (örnar, papegojor, paradisfåglar), fjärilar, sköldpaddor, anakondor och två sengångare. Vi har simmat med rosa delfiner (simma med = simma i samma vatten som, ungefär två meter ifrån dem som bäst, och ja, jag vet att det låter ungefär som Dumbos rosa elefanter, påhittat, men det är sant, de var faktiskt grå med stora rosa fläckar).
Vi har åkt båt genom tropiska regn med så stora droppar att det gjorde lite ont när de landade mot bar hud, men så varmt att det var som att stå i en dusch (ärligt talat så har regnen i Amazonas mycket bättre stråle än många bolivianska duschar).
På vägen tillbaka från Pampas-turen i den fyrhjulsdrivna jeepen, bestod vägen av en enda enorm lervälling och på flera ställen var vi tvungna att stiga ur bilen och gå med lera halvvägs upp för vaderna. Det var underbart, det lilla dagisbarnet i mig vaknade till liv. Att se bilarna försöka ta sig fram där på vägen var däremot ingen vacker syn, så som de flängde fram och tillbaka och inte verkade få något grepp alls om vägen. Flera jeepar fastnade och fick dras upp av de andra chafförerna. Men vår chafför var bäst, inte rädd för någonting, och vi tog oss igenom lervällingen utan några större katastrofer.

Ungefär lagom till att vi kom fram till Rurrenabaque igen blev jag och Natalia sjuka, och Jonna hade stukat foten tidigare när hon skulle gå i vår båt, och Cecilia har ständiga problem med myggen, så de senaste två dagarna har vi tagit det lugnt i Rurre. Vi gick till ett apotek och frågade om jag och Natalia kunde ha denguefeber eller malaria, men apotekaren sa att då har man läskigt hög feber och ont lite överallt åtminstone. Jag och Natalia har bara ont i halsen, hosta och snuva. Natalia tror att det är biverkningar från malariaprofylaxen, men vi tror att hon bara är lite paranoid.
Imorgon ska vi åka på en till tredagarstur in i den riktiga regnskogen och bo i en by med ursprungsbefolkning, äta med dem, gå på turer i djungeln och fiska pirajor. Förhoppningsvis går min inte riktigt konvalencerade förkylning med på det.

Men grejen är den att internet här i Rurre går genom satellit och är alltså svinlångsam och svindyr, så jag slutar nu. Kanske får ni en mer utförlig redogörelse senare. Om jag orkar.
Min mobiltelefon har plötsligt slutat fungera, den går inte att sätta på, och innan den slutade fungera så hade den ändå inte någon täckning. Jag tror att den inte fungerar för att batteriet är helt slut och eluttagen här har för lågt volttal för att kunna ladda, men jag vet inte. Vi får se när jag kommer tillbaka till La Paz. Skriv ett mejl om det är nåt, jag läser det så snart jag får tillfälle.

Imorse klockan fyra åkte vi med Edvard till flygplatsen. Om drygt tolv timmar är han hemma i Sverige igen. Igår när vi hjälpte honom packa, kände jag för ett ögonblick att jag också ville. Hemma. Våren är påväg, jag har lyckats missa melodifestivalen, tofu och Hundby. Min dator. Kirke.
Men sen slog jag det ifrån mig och gjorde en papayadricka. Jag vill inte hem. Jag bara förvirrar mig ibland.

Men det känns redan lite tomt utan Edvard. Det är någon som saknas. Imorgon tar vi bussen norrut och planen är att vi ska äventyra i djungeln i en sådär tre veckor.

I Bolivia dricker man ur påsar. På gatorna överallt kan man köpa vatten, saft och chokladdrycker i små plastpåsar. I början kändes det konstigt att bita hål i ett av hörnen och börja suga, men nu är jag helt fast. Jag älskar att dricka ur påse. Det är enda rätta sättet att få i sig vätska.

Vad är grejen med killar och Bob Dylan? Can you cook and sew, make flowers grow, do you understand my pain? Are you willing to risk it all or is your love in vain? Och det där ska man liksom leva upp till.
Fast alltså, han är ju helt fantastisk, Bob, det går inte att komma ifrån.

Det här med att pussa på kinden är en boliviansk sed som fascinerar mig. Man skakar inte i hand när man träffar någon för första gången här, man pussar dem på kinden. Och sen fortsätter man göra det med alla, hur väl man än känner dem, varje gång man träffas. Det är så lustigt. I Sverige anpassas det ju åtminstone lite - skaka i hand människor som man inte känner och krama dem man känner.
Men Edvard har försatt oss i några roliga situationer. Män hälsar på varandra genom att skaka hand, men flera gånger har Edvard misstagits för en tjej och fått en puss på kinden i all hast, och sen när misstaget uppdagats har det blivit mycket pinsamt för de manliga bolivianska männen. Ytterst skojigt, tycker jag.

När jag kröp ner i min sovsäck, försökte jag komma på när jag senast sovit i ett tält. Det kändes helt absurt, men det enda jag kunde komma på var under Arvika-festivalen 2006. Nästan tre år sen. Konstigt.
Men under natten blev jag smärtsamt påmind om varför. Jag kan inte sova i tält. Liggunderlaget var helt värdelöst och trots att jag hade både termounderställ och fleece på mig, så frös jag. Åtminstone nästan. Bekvämt var det hur som helst inte.
Så när det började ljusna ute tänkte jag att nu får det räcka med dessa dumheter, och så gick jag ut och fotograferade lite i gryningsljuset istället. Daggtäckta blommor, finns det något vackrare? Jag tror faktiskt att jag lyckades åstadkomma några riktigt snygga närbilder.


Framemot åtta började även de andra krypa ur sina sovsäckar. Det visade sig att jag och Jonna, som delat tält, kommit lindrigt undan. Det hade regnat in lite i vårt tält, men vi hade också de redigaste sovsäckarna. Edvard kan sova nästan varsomhelst, men Cecilia och Natalia med sina skämt till sovsäckar hade nästan frusit ihjäl.


Efter frukost och nermontering av tält började vi gå. Och ungefär då sänkte sig molnet ner över oss igen och stannade mer eller mindre hela dagen. När jag vaknat höll solen precis på att gå upp och himlen var blå, men sån tur med vädret skulle vi tydligen inte ha. I perioder regnade det till och med, öste ner, men tack vare regnjackan från Morena, regnbyxorna och regnskyddet för ryggsäcken från pappa och Goretex-skorna som jag köpte helt själv, så blev jag inte alls blöt. De andra däremot hade till slut inte ett enda torrt plagg, stackarna, trots sina diverse regnskydd.
Träden blev bara högre och blommorna allt färggrannare. En kort stund efter lunch kom vi fram till en vilt forsande flod. Så sent som i september hade där funnits en hängbro över, men så hade två ljushuvuden till turister ställt sig mitt på och börjat gunga den så att den till slut gått sönder och de två killarna hade fallit ner i floden och dunknat.
I vanliga fall gick det att komma över floden ändå, genom att vada. Men nu var det regnperiod och alldeles för strömt. Så vår guide började helt enkelt leda oss i bygget av en provisorisk bro av små träd och lianer. När den blivit klar och jag stod där och såg Jonna ta de första krypande stegen ut på den, var jag helt säker på att den skulle braka samman eller att hon skulle trampa snett och ramla i floden. Men hon kom över. Det gjorde Natalia också. Den höll för Cecilia och Edvard, och till slut även för mig.


När jag stod där på andra sidan floden och såg på de forsande virvlarna som vi lyckats ta oss över helt på egen hand, så kunde jag inte låta bli att känna mig stolt. Lite som MacGyver. Jag bar bara några träd och skitade ner mina kläder till oigenkännlighet, men ändå.
I spöregnet sen hittade jag ett moget smultron bredvid den gamla inkavägen. Jag delade det systerligt med Natalia. Det smakade smultron.

Trekkens andra natt slog vi läger vid en stor flod som vrålade så högt att det med mina öronproppar i öronen lät som om jag skulle ha suttit i ett flygplan. När mörkret fallit över oss fylldes luften av eldflugor och den här natten lyckades jag faktiskt sova riktigt gott. Tänk vilka under lite trötthet kan göra för förmågan att somna.
Den tredje dagen bestod bara av en dryg timmes vandring genom skog, längsmed sluttningar med enorma liljor och fjärilar som åt ur dem. Sen fick vi sätta oss i minibussen (välsignad i Copacabana, det kändes tryggt) och åka tillbaka till La Paz igen.

Det regnade mer eller mindre hälften av tiden som vi gick. Om det hade varit i Sverige hade jag nog varit lite bitter över det, men av någon anledning så gjorde det ingenting här. Den ständiga dimman gav ett så sagolikt skimmer över hela inkaleden, och tanken att den använts i så många hundra år och vilka som byggt den, jag tror nästan att det blev bättre av att vi slapp bränna oss av den starka bolivianska solen. Regnet störde mig inte det minsta.

Jag hatar människor som lämnar toapapper ute i naturen.
Jag hatar människor som slänger godispapper ute i naturen ännu mer.
Mest hatar jag människor som lämnar hela petflaskor efter sig.


Vi vandrade på inkaleden Takesi. Den börjar uppe i ett kalt och kallhugget Mordor-liknande landskap och de första två timmarna vandrar man brant uppför i den syrefattiga luften tills man kommer till ett pass mellan två dalar. Då är man 4800 meter över havet och tror att man ska kvävas.


Men sen börjar det slutta. Precis när vi började gå nerför, sjönk ett moln ner över oss och det började regna. Äntligen fick jag användning för mina regnbyxor, det kändes väldigt bra. Tack pappa för att du köpte dem åt mig i sista minuten.
På den av inkorna bitvis stenlagda vägen gick vi förbi betande lamor och hästar, vattenfall och mossbeklädda stenstugor med halmtak medan vegetationen omkring oss blev grönare och högre.
Det slutade regna, men vi fortsatte att gå runt i ett moln. Mordor övergick i Gondor. Buskar och små träd dök upp. Varenda sten var täckt av grön mossa och från trädgrenarna hängde turkos lav. Jag vet att jag har skrivit det förr, men inte kan jag hjälpa att detta landskap mellan Altiplanon och Yungas är så sagolik. Jag skriver det igen: Det var som att gå runt i en saga. Sagan om ringen tillexempel.


För kvällen slog vi läger emellan sammanflödet av en forsande bäck och ett vattenfall. Fortfarande omgivna av ett moln  och all denna grönska, var jag tvungen att nypa mig i armen stupikvarten bara för att behålla fötterna på jorden, och inte tro att jag stigit in i en annan värld.
Medan vi väntade på att kocken (vi hade en guide och en kock med oss som bar alla tunga grejer, som tält och mat) skulle bli klar med middagen så ställde vi oss vid bäcken och sjöng igenom ett tiotal gamla Disney-låtar (Pocahontas, Aladdin, that kind of stuff), och när de tog slut övergick vi till Grease och (surprise surprise) ABBA.
Alltså, ärligt talat, det här börjar kännas mer och mer som en körresa.


Efter middagen (spagetti och köttfärssås, fascinerande vad man kan åstadkomma på ett spritkök) var det meningen att vi skulle fullända friluftsupplevelsen genom att göra upp en brasa, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det här med att gå runt i ett moln kan vara romantiskt, men såvärst praktiskt för eldning är det inte. Vårt moln hade hunnit lätta, stjärnor hade till och med börjat titta fram (Orion och Jesus höll på där precis som förut, att de bara orkar!), men bakom sig hade det lämnat allting mer eller mindre fuktigt. Det blev mer rök än eld.
Med ganska mycket hjälp från guiden lyckades vi ändå till slut få till en liten brasa och där stod vi sen och fortsatte sjunga lite Vreeswijk och andra visor, medan guiden stod bredvid och vaktade elden.
Våra diverse guider i detta land lär ju tycka att vi är lite tossiga, så som Natalia, Jonna, Cecilia och jag sjunger.

Jag har ju nämnt tidigare att ingen förmodligen kommer att kunna umgås med oss tillsammans när vi är hemma i Stockholm igen. Vi håller på att utveckla ett eget språk, och alla citat som vi slänger ur oss hela tiden, som får den invigda att skratta hysteriskt, kommer att reta gallfeber på utomstående. Det är bäst att ni stålsätter er.
Vadsomhelst ur "Prostens barnbarn" är gångbart:
Små röa djur...
Jag är ute och går med hunden ser du väl!
Bara bra saker ger jag, bara bra saker.
Tänk på att jag är skadad!
Listan kan göras hur lång som helst.

Andra populära källor är diverse filmer. Juno:
Don't think it's yours just because you've marked it with your urine.
Monthy Python and the Holy Grail:
I curse your name. I don't know your name, but I curse it anyway!

Annars har vi lagt oss för med att förolämpa varandras morsor. Såhär kan det låta:
- Vad rolig du är. [ironiskt]
- Din mamma kan vara rolig.
- Din mamma ÄR rolig.
Och kanske kan det vara svårt att se själva förolämpningen i detta. Men saken är den att vi hetsar upp varandra och liknelserna blir bara skitigare och skitigare. Som detta praktexemplar som Natalia hävde ur sig till Jonna häromkvällen:
- Din mamma är en vänstersax med plasthandtag från IKEA som har hack i bladet och torkat lim med små pappersflikar i så att man inte kan stänga den ordentligt och rostig skruv som sitter löst.
Alltså, jag skulle inte vilja vara den morsan. (Jag ber verkligen om ursäkt, Marianne, om du läser det här, men samtidigt tror jag inte på censur. Jag tycker att du borde känna till den hårda sanningen, även om det kan göra ont.)

Man träffar så udda människor när man är ute och reser såhär. Roliga människor, intressanta, såna som bara är störda.
Till toppen av Huayna Potosí klättrade vi med en tyska, tre engelsmän och en australiensare. Hur de kände varandra lyckades jag aldrig helt lista ut, men hur som helst så var det bara tyskan och en av engelsmännen som kände varandra sen innan de påbörjade sina resor. En av de andra engelsmännen skulle till hösten börja på samma collage i Cambridge som Hermione Granger. (Ja, jag vet att hon har ett civilt namn egentligen, men vem har koll på Harry Potter-skådisar, på riktigt? Inte jag. Och för Cambridge-killen var hon också Hermione. När vi frågade vad hon skulle plugga, tippade han på magi. Om man är Englands rikaste kvinna under trettio, eller nåt i den stilen, så får man allt ta att ingen vet vad man heter på riktigt.)
Kvällen innan klättringen satt vi intet ont anande i toppstugan och drog reseanekdoter, och då berättade australiensaren Kyle, en helt bortrökt typ, historien om hur han blev förbannad (alltså, inte arg) i Cusco. Han hade delat rum med en annan snubbe, som innan Cusco hade haft en liten grej med en peruansk tjej i Lima. Och plötsligt rusar denna tjej in i deras rum och skriker på Kyles rumskompis. Hon hade följt efter honom till Cusco och krävde nu pengar eller något sånt. Varför var det lite svårt att förstå, förklarade Kyle, hon var helt hysterisk. Det krävde tre vakter från hostelet för att få ut henne, och under tiden spottade hon ur sig förbannelser till höger och vänster. Till och med Kyle fick en - han skulle dö.
- She screamed 'LEPROCY! LEPROCY!', sa Kyle. Or 'ELECTRICITY!', I'm not sure. She was totally mad. I'm an electrician, so it could be electricity that I would die of. But I think it was leprocy.
Så nu, när något lägligt kommer på tal och någon i vår lilla grupp säger "LEPROCY! LEPROCY!", så genererar det stora skrattsalvor från oss och förvirrade blickar från utomstående.

I Coroico checkade Daniel från Kanada in på vårt hotell en dag efter oss. Han visade sig vara en riktigt rolig prick, som en vandrande filmcitatbok, och utan några som helst hämningar.
Vi berättade att vi kallar Edvard för Cartman ibland, eftersom det stod så på hans bussbiljett till Potosí (Edvard heter Carlman), och de är ju så lika, Edvard (smal som en pinne) och Cartman från South Park (klotrund). Då började ett South Park-maraton i muntlig form som pågick i de tre dagarna som vi var i Coroico tillsammans. Ärligt talat, jag tror inte att det finns ett avsnitt som Daniel inte kan utantill, replik för replik. Och det finns tydligen ett avsnitt för varje situation i livet.
Så nu bara måste jag ladda ner South Park när jag kommer hem. Jag har inget val. Daniel från Kanada har smittat mig.

Vi checkade in på Hotel Esmeralda. Bortsett från de bitande insekterna (mina fötter är helt sönderbitna) och att vårt dormitorium luktade väldigt distinkt av mögel, så är Hotel Esmeralda ett ganska perkeft ställe i världen. Beläget på en bergssluttning en liten bit ovanför Coroico har man en klar dag utsikt ner över dalen och upp mot snötäckta bergstoppar. Men oftast ligger allting bakom ett mer eller mindre tjockt täcke av dimma, och det är nästan ännu vackrare. Drömskt.
Hotellet har en pool och en bastu, som det faktiskt går att få ganska varm om man envisas med att slänga vatten på stenarna. (Ni svenskar kanske inte förstår tjusningen med att basta när det redan är omkring trettio grader varmt och så fuktigt i luften att inget någonsin blir riktigt torrt, men jag och Natalia är finnar, vi vet att bastu är botemedlet mot det mesta i vilket väder som helst. Eeva Kilpi har tillochmed skrivit en dikt om bastuns förträffliga läkekraft. I Tanzania, där det var runt trettiofem, fyrtio grader ute dygnet runt, bastade jag och mamma minst två gånger i veckan i Onnela, i det finska gated comunityt tillsammans med alla andra utlandsfinnar. I'm a pro.)
Hotellet har även flera terasser och en hängmatta, en fantastisk frukostbuffé med frukt och färskpressade joser, amerikanska pannkakor med lönnsirap och mörkt- och surdegsbröd, äntligen, detta vita bröd överallt håller på att göra mig galen. Och Elvis. De har Elvis.
Elvis är bartendern, kanske världens trögaste bartender som tar så lång tid på sig att göra drinkarna att man är helt övertygad om att han har glömt bort dem helt, man har gett upp, och så kommer han med dem och de är jättegoda. Jag tycker om hans mixer. Han gör en dricka på mjölk, banan och Bailey's - en blandning av kanske det bästa som finns i livet. Elvis är så söt och så hjälpsam, han är nog en aning äldre än oss och jobbar tretton timmar om dagen, sju dagar i veckan. Natalia och Cecilia har en teori om att han skulle vara slav åt Hotel Esmeraldas helt störda, tyska ägare. Ägaren gillar vi inte. Men Elvis, honom tycker vi om.


Jag trivdes på Hotel Esmeralda. Det kändes som att jag kom till ro där. Jag satt på en av terasserna och skrev eller läste i "Spelet" av Neil Strauss utan att ens bli irriterad, eller lyssnade på Nina Simone och njöt av luftfuktigheten. Det är något speciellt med smaken på riktigt fuktig, varm luft. Man kan nästan äta den. Den är lite söt. Jag hade inte fått smaka på sån luft sen Vietnam. Det var många år sen. Minst sju.
Fåglar med gula näbbar och röda vingspetsar flög förbi, ekorrar klättrade på träden, fjärilar och örnar. En gång såg jag så många som åtta örnar segla runt på luftströmmarna över dalen, det du, jämfört med den enda kungsörnen vi har i Hundby. Pappa skulle ha blivit helt tossig i Coroico.

Men vi låg inte bara vid poolen och glassade, visst inte, det skulle Jonna aldrig ha låtit oss göra.
En dag gick vi och badade i ett vattenfall. Cecilia försvann och halva vägen var vi tvugna att valla fem lösa hästar framför oss på den en aln breda stigen med tät växtlighet på båda sidor. Men vattenfallet var ett vattenfall, och vattenfall är ju alltid trevliga att bada i.
En annan dag åkte vi ner i dalen till ett par dammar. Det var som att gå rakt in i Fjärilshuset i Hagaparken - djungelfuktigt och så många, olika sorters fjärilar att jag inte visste var jag skulle titta. Vinröda, orangesvarta, mörklila, chockblå, citrongula och svartvitt Marimekko-mönstrade. Jag löpte amok med min kamera. Jag älskar fjärilar. Besöken på Fjärilshuset var ett av höjdpunkterna när jag var liten. Och det här var på riktigt!
Dammarna visade det sig inte vara så mycket med. Det är regnperiod, och floden var så vattenrik att även poolerna var virvelströmmiga. Men vi badade ändå. Ibland måste man bara få känna att man lever, säger Jonna.

I Bolivia finns vad som turistbyråer över hela La Paz hävdar skulle vara världens farligaste väg. Det de grundar detta på är faktumet att det en gång i tiden dog ungefär trehundra personer per år på denna 64 kilometer långa väg. Jag vet inte om det är tillräckligt för att den ska platsa i någon sorts rekordbok, men för mig räcker det gott. Den förtjänar sitt namn Dödens väg.
Dödens väg går mellan La Paz och byn Coroico - en semesterort för La Paz medelklass i det subtropiska Yungas. Nuförtiden finns det en ny, asfalterad väg som inte på hästlängder har lika höga dödssiffror, men för ett par år sen var Dödens väg fortfarande tätt trafikerad av busschafförer som tänkte att de kunde tjäna en extra hacka genom att skippa att sova och köra en extra tur istället. Sen somnade de vid ratten och körde av vägen. Och kör du av Dödens väg, då är det kört. Det kan jag lova dig.
Hela vägen är kantad av små kors över alla som dött.

Nuförtiden består den huvudsakliga trafiken av adrenalinsökande turister som köpt en endagarstur på cykel ner för Dödens väg. På en fyra timmars cykeltur nerför åker man från en sisådär fyratusensjuhundra meter över havet ner till ettusensjuhundra. Brant är det. På ett krampaktigt sätt kramlar sig den smala grusvägen fast vid bergssidan och i farten är det livsviktigt att hålla ögonen stint på vägen för annars kan svindeln från stupet lätt göra att man tappar kontrollen över sin cykel.
Med jämna mellanrum stannar man till och blir visad ett rostigt vrak långt där nere bland djungelväxtligheten. Det var en buss som körde av vägen, säger guiden, alla som var på dog, ungefär fyrtio pers.
Jag tror inte att jag hade klarat av att åka något motordrivet där. Det var tillräckligt hisnande att sitta på en cykel.


Dagen började med att vi kördes upp till passet i El Cumbre tidigt i ottan. När vi steg ur minibussen, låg bergen gömda bakom en tjock dimma och det var riktigt rått i luften. Vi fick våra vindställ, hjälm, handskar och cyklar och så bar det iväg.
Jag höll på att frysa fingrarna av mig.
Stillastående var luften såpass kylig att jag klarade mig bra med mina egenstickade handledsvärmare och cykelhandskarna med avklippta fingrar som vi fått. För att smidigt kunna fotografera, hade jag tänkt och inte tagit med mig mina alpackavantar som jag köpt inför Huayna Potosí. Men fartvinden. Till slut tappade jag känseln helt i händerna.
Som tur var gick det snabbt neråt. Bergen med snötäckta toppar som efter hand visade sig när dimslöjorna lyfte en pust åt gången, byttes snart ut mot gröna stup med porlande bäckar och forsande vattenfall. Den breda asfalterade vägen blev en knappt minibussbred grusväg full av sten och gropar som slingrade sig som en avsats tryckt mot berget, som annars rusade rakt ner i djupet. Hur de lyckats bygga denna hiskeliga väg en gång i tiden förstår jag verkligen inte.
För varje meter vi åkte ner blev det varmare och varmare. Vi skalade av oss plagg för plagg medan naturen omkring oss skiftade. Vi kom ner i djungel. Luftfuktigheten och värmen blev påtaglig, lummiga träd lyckades på något sätt hålla sig upprätta på de branta sluttningarna. Luften kryllade av fjärilar - sammetsbruna, svarta, orangemönstrade, citrongula, lila. Mest trollbunden blev jag av en enorm, svävande fjäril vars vingar var molnvita på undersidan och riktigt iögonstickande chockblå på översidan. De fladdrade runt över huvudet på mig och gjorde det svårt att fokusera på vägen.
Fågelsången och insekternas spelande blandades med gnisslet från våra cykelbromsar.
Sista biten ner delade vi på oss och Cecilia, Natalia och jag åkte före med en av guiderna. Jättesnabbt åkte vi. Sug-i-magen-snabbt. Cykeln slängdes hit och dit av stenarna på vägen. Vibrationerna fortplantade sig från styret upp i kroppen och gjorde mig helt mör. Men suget var värt allting. Den där fullständiga koncentrationen.
Det fick mig att sakna hästarna igen. Omhoppning med Panther. Tvånget på att nuet är det enda som existerar. Jag SKA verkligen börja rida igen när jag kommer hem.



När det inte gick att komma längre ner längre, lastades våra cyklar upp på minibussen som följt oss längs hela Dödens väg och vi bjöd guiderna och chaffören på öl. Själv drack jag en rom&cola på flaska - och jag vet inte om det var för att jag inte hade ätit sen frukost och förmodligen hade lite vätskebrist, om det var värmen som gjorde det eller helt enkelt för att jag dricker sprit så sällan (i vanliga fall är jag ändå inte så lättpåverkad), men rom&colan gick rakt upp i huvudet och gav ett mysigt bomullsinklätt avslut på vår lilla cykeltur. Jag och Jonna satt och fick alla de andra i minibussen att skratta åt oss den sista biten.
Vi åt lunch på ett litet avsides hotell i Coroico och tillbringade resten av eftermiddagen vid poolkanten och försökte prata med papegojorna, men de bara attackerade oss. Det är inte alla som uppskattar frågvisa gringos.

Jag tycker om cykeln som färdmedel. Jag finner något väldigt tillfredsställande i att trampa mig fram i världen på två hjul. Speciellt om det går undan.
Så tillsammans med de otroligt dramatiska scenerierna, dimman, vattenfallen, djungelträden och fjärilarna, sagolandskapet, så var den här cykelturen oslagbar. Något av det häftigaste jag har gjort under den här resan. Om bestigningen av Huayna Potosí bara var något som skulle genomlidas, så var det här något som jag njöt fullt ut av från början till slut. Jag skulle göra det igen, utan att blinka, varje dag i veckan om det gick för sig.
Så fantastiskt var det att cykla ner för världens farligaste väg.

Jag kanner att jag ligger valdigt mycket efter, men har kommer nagra valda bitar av det Bolivia jag sett genom min kamera hittills.