Gordon Gekko was here
Det bodde en gekko på toaletten till höger om vårt rum på Hostel Curichal i Rurrenabaque. Den dök upp bredvid dörrkarmen och höll sig fast, blickstilla, medan det kändes som att den betraktade en där man satt på toaletten.
På något sätt kändes det mysigt. Jag tycker om gekkos.
I Tanzania fanns det gott om gekkos. Hela vårt hus var fullt av dem. De satt där på väggarna nästan genomskinliga men med stora svarta hål till ögon. Vårt annars så kliniska diplomathus lyckades på något sätt aldrig hålla gekkona ute. Men det störde mig inte det minsta. Att de alltid dök upp där på väggarna, än i matsalen, än i mitt sovrum, än på toaletten, kändes tryggt på något sätt. Jag tycker om gekkos.
När jag var femton var jag på ön Karpathos i Grekland med pappa. En reportageresa till DN Resor, såklart. Där läste jag en bok av Jostein Gaarder som heter Maya. Jag älskade den. Det var Jostein Gaarder och hans Sofies värld som fick mig att bestämma mig för att läsa filosofi på universitetet. Då var jag tretton. När jag var tjugo läste jag en termin praktisk filosofi på Stockholms universitet. Det har jag aldrig ångrat.
I Maya är huvudkaraktären på en av Fiji-öarna i början, han är beroende av Gordon's Gin och dricker lite för mycket en kväll, vilket leder till att en gekko på hans bungalowvägg börjar prata med honom. Gekkon heter Gordon. Gordon Gekko är en mycket skön, filosofisk typ.
I tematreornas klassrum på Södra Latin står det "Gordon Gekko was here" i ett hörn på anslagstavlan. När jag såg det en av de första veckorna i ettan, blev jag alldeles full i bubblor och såg mig omkring i klassrummet för att hitta någon att dela mitt fynd med. Men där fanns bara mina nya klasskamrater, och jag visste inte hur min barnsliga entusiasm skulle tas emot av dem, när det dessutom antagligen inte var någon annan som hade samma nördiga boksmak som jag. Så jag lät bli. Men jag satt där för mig själv och log förmodligen det där pilemariska leendet som senare skulle fastna på så många av Sandras fotografier.
Jag kände ett band mellan mig, det där klottret på väggen och den temaelev som en gång skrivit det. Jag kände mig välkommen. Jag tycker om Gordon Gekko.
(Sen kanske det är så att Gordon Gekko egentligen är en filmkaraktär från början, men det vet jag ingenting om.)
På något sätt kändes det mysigt. Jag tycker om gekkos.
I Tanzania fanns det gott om gekkos. Hela vårt hus var fullt av dem. De satt där på väggarna nästan genomskinliga men med stora svarta hål till ögon. Vårt annars så kliniska diplomathus lyckades på något sätt aldrig hålla gekkona ute. Men det störde mig inte det minsta. Att de alltid dök upp där på väggarna, än i matsalen, än i mitt sovrum, än på toaletten, kändes tryggt på något sätt. Jag tycker om gekkos.
När jag var femton var jag på ön Karpathos i Grekland med pappa. En reportageresa till DN Resor, såklart. Där läste jag en bok av Jostein Gaarder som heter Maya. Jag älskade den. Det var Jostein Gaarder och hans Sofies värld som fick mig att bestämma mig för att läsa filosofi på universitetet. Då var jag tretton. När jag var tjugo läste jag en termin praktisk filosofi på Stockholms universitet. Det har jag aldrig ångrat.
I Maya är huvudkaraktären på en av Fiji-öarna i början, han är beroende av Gordon's Gin och dricker lite för mycket en kväll, vilket leder till att en gekko på hans bungalowvägg börjar prata med honom. Gekkon heter Gordon. Gordon Gekko är en mycket skön, filosofisk typ.
I tematreornas klassrum på Södra Latin står det "Gordon Gekko was here" i ett hörn på anslagstavlan. När jag såg det en av de första veckorna i ettan, blev jag alldeles full i bubblor och såg mig omkring i klassrummet för att hitta någon att dela mitt fynd med. Men där fanns bara mina nya klasskamrater, och jag visste inte hur min barnsliga entusiasm skulle tas emot av dem, när det dessutom antagligen inte var någon annan som hade samma nördiga boksmak som jag. Så jag lät bli. Men jag satt där för mig själv och log förmodligen det där pilemariska leendet som senare skulle fastna på så många av Sandras fotografier.
Jag kände ett band mellan mig, det där klottret på väggen och den temaelev som en gång skrivit det. Jag kände mig välkommen. Jag tycker om Gordon Gekko.
(Sen kanske det är så att Gordon Gekko egentligen är en filmkaraktär från början, men det vet jag ingenting om.)
Kommentarer
Trackback