[under uppförande]

Jag har ju nämnt tidigare att ingen förmodligen kommer att kunna umgås med oss tillsammans när vi är hemma i Stockholm igen. Vi håller på att utveckla ett eget språk, och alla citat som vi slänger ur oss hela tiden, som får den invigda att skratta hysteriskt, kommer att reta gallfeber på utomstående. Det är bäst att ni stålsätter er.
Vadsomhelst ur "Prostens barnbarn" är gångbart:
Små röa djur...
Jag är ute och går med hunden ser du väl!
Bara bra saker ger jag, bara bra saker.
Tänk på att jag är skadad!
Listan kan göras hur lång som helst.

Andra populära källor är diverse filmer. Juno:
Don't think it's yours just because you've marked it with your urine.
Monthy Python and the Holy Grail:
I curse your name. I don't know your name, but I curse it anyway!

Annars har vi lagt oss för med att förolämpa varandras morsor. Såhär kan det låta:
- Vad rolig du är. [ironiskt]
- Din mamma kan vara rolig.
- Din mamma ÄR rolig.
Och kanske kan det vara svårt att se själva förolämpningen i detta. Men saken är den att vi hetsar upp varandra och liknelserna blir bara skitigare och skitigare. Som detta praktexemplar som Natalia hävde ur sig till Jonna häromkvällen:
- Din mamma är en vänstersax med plasthandtag från IKEA som har hack i bladet och torkat lim med små pappersflikar i så att man inte kan stänga den ordentligt och rostig skruv som sitter löst.
Alltså, jag skulle inte vilja vara den morsan. (Jag ber verkligen om ursäkt, Marianne, om du läser det här, men samtidigt tror jag inte på censur. Jag tycker att du borde känna till den hårda sanningen, även om det kan göra ont.)