i Inkans fotspår - dag 1

Jag hatar människor som lämnar toapapper ute i naturen.
Jag hatar människor som slänger godispapper ute i naturen ännu mer.
Mest hatar jag människor som lämnar hela petflaskor efter sig.


Vi vandrade på inkaleden Takesi. Den börjar uppe i ett kalt och kallhugget Mordor-liknande landskap och de första två timmarna vandrar man brant uppför i den syrefattiga luften tills man kommer till ett pass mellan två dalar. Då är man 4800 meter över havet och tror att man ska kvävas.


Men sen börjar det slutta. Precis när vi började gå nerför, sjönk ett moln ner över oss och det började regna. Äntligen fick jag användning för mina regnbyxor, det kändes väldigt bra. Tack pappa för att du köpte dem åt mig i sista minuten.
På den av inkorna bitvis stenlagda vägen gick vi förbi betande lamor och hästar, vattenfall och mossbeklädda stenstugor med halmtak medan vegetationen omkring oss blev grönare och högre.
Det slutade regna, men vi fortsatte att gå runt i ett moln. Mordor övergick i Gondor. Buskar och små träd dök upp. Varenda sten var täckt av grön mossa och från trädgrenarna hängde turkos lav. Jag vet att jag har skrivit det förr, men inte kan jag hjälpa att detta landskap mellan Altiplanon och Yungas är så sagolik. Jag skriver det igen: Det var som att gå runt i en saga. Sagan om ringen tillexempel.


För kvällen slog vi läger emellan sammanflödet av en forsande bäck och ett vattenfall. Fortfarande omgivna av ett moln  och all denna grönska, var jag tvungen att nypa mig i armen stupikvarten bara för att behålla fötterna på jorden, och inte tro att jag stigit in i en annan värld.
Medan vi väntade på att kocken (vi hade en guide och en kock med oss som bar alla tunga grejer, som tält och mat) skulle bli klar med middagen så ställde vi oss vid bäcken och sjöng igenom ett tiotal gamla Disney-låtar (Pocahontas, Aladdin, that kind of stuff), och när de tog slut övergick vi till Grease och (surprise surprise) ABBA.
Alltså, ärligt talat, det här börjar kännas mer och mer som en körresa.


Efter middagen (spagetti och köttfärssås, fascinerande vad man kan åstadkomma på ett spritkök) var det meningen att vi skulle fullända friluftsupplevelsen genom att göra upp en brasa, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det här med att gå runt i ett moln kan vara romantiskt, men såvärst praktiskt för eldning är det inte. Vårt moln hade hunnit lätta, stjärnor hade till och med börjat titta fram (Orion och Jesus höll på där precis som förut, att de bara orkar!), men bakom sig hade det lämnat allting mer eller mindre fuktigt. Det blev mer rök än eld.
Med ganska mycket hjälp från guiden lyckades vi ändå till slut få till en liten brasa och där stod vi sen och fortsatte sjunga lite Vreeswijk och andra visor, medan guiden stod bredvid och vaktade elden.
Våra diverse guider i detta land lär ju tycka att vi är lite tossiga, så som Natalia, Jonna, Cecilia och jag sjunger.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback