[under uppförande]

Jag har gått runt och varit sugen på iste i flera månader. Men min mataffär har slutat sälja iste, ingen alls fanns det att få tag på.
Så hittade jag ett blåbärsisterecept i en tidning. Men jag gillar att tänja på reglerna. Så idag gjorde jag svartvinbärsiste. Det blev gott. Riktigt jävla gott. Man ska ta saker i sina egna händer. Annars blir de aldrig gjorda.

- - -

Det ska vara minusgrader och sol imorgon. Oo! Snart är det vinter!

Jag hatar den här dagen.
Från början till slut. Hatar.
Jag vill ha glögg. Det finns ingen glögg.
Men julmust kan de sälja. I oktober. Idioter!
Jag har ätit en halv påse chips. Jag mår inte bättre.
På dn.se står det att det ska bli snö inatt. Det tror jag inte på.
Min pappa är nominerad till ett miljöjournalistpris. Det är åtminstone bra. Fast det fick jag inte veta idag. Det fick jag veta för en vecka sen.
Jag vill inte vara så banal att jag skyller mitt dåliga humör på regnet. Det måste vara något djupt, något existensiellt, jag tror det är för att jag är så snål.
Jag drömde om Jared Padalecki inatt. Han som spelar Sam i Supernatural, Dean i Gilmore Girls. Jag har tittat för mycket på tv-serier. Jag tror jag är kär. Det gör mig patetisk.
Jag hittade mina svarta jeans. Jag har letat efter dem i en vecka, trodde att de försvunnit från jordens yta, kom sen på att jag lagt in dem i frysen för att testa en liten teori jag haft. Men det var igår jag kom på det, idag tog jag bara ut dem ur frysen igen.
Ni ser. En helt värdelös dag.
Jag hatar den här dagen.

Jag tror inte på kärleken.
Jag tror inte på kärleken för att män är idioter.
Män är idioter när de är just män, inte när de är människor. Män är idioter när de spelar rollen som personer av manligt kön som man förälskar sig i.
Det är männen som är idioter när jag skriver att de är idioter, eftersom det är män som jag förälskar mig i. Om jag inte vore jag, skulle jag lika gärna kunna skriva att det är kvinnorna som är idioter, jag är helt övertygad om att även kvinnor är idioter, kanske inte på riktigt samma sätt, men likväl. Men som det är nu ser jag inte de sidorna av kvinnor, så jag vet inte.
Jag vet att det är fel, dra alla över en kam och dö - vi lever i individualitetens tid. Men ibland är det bara skönt att inte.
Jag tror inte på kärleken.

Inatt drömde jag att jag hade sex med Lina, min gamla dagisbästis som jag inte träffat på minst tio år. Betyder det att jag missförstått allting, att jag letat i fel läger?

Jag har höstlov, vi komvuxstudenter har det. Så jag har tänkt att jag ska fixa med saker, något av alla de projekt jag har liggande hemma, kanske till och med bli klar med något av dem innan jag lämnar landet. Så jag gick hem till pappa och började skriva bildtexter i mina fotoalbum.
De bilderna som jag satte mig att skriva om var från vintern 2006-2007. Besöket i Finland hos min lungcancersjuka mormor, nyårsfesten som blev värsta natten i mitt liv. Jag satt där och tittade på de där bilderna och blev deprimerad, å den artonåriga Katjas vägnar, fick ångest över det år hon hade framför sig. Jag blev riktigt nedstämd.

Och sen gick jag på Friskis&Svettis-gympa.
Och där är det liksom omöjligt, hoppandes upp och ner, armhävningar och rygglyft, yogastretch i expressfart, det bara går inte att hålla kvar i nedstämdheten. Perspektiven blir plöstligt enorma, insikten om att fan, mina problem är allt bra små ändå, vad går jag runt här och är ledsen för, helt onödigt är det. Jag ska vara glad istället.
Det brukar hålla i sig. Det gjorde det ikväll också.

Jag sitter och läser recept. Jag älskar att laga mat, när jag har tid och gott om ingredienser, och att läsa recept innan är halva nöjet. Högen bara växer med urklipp och lappar, jag vet inte när jag ska hinna laga all denna mat. Och så blir jag plötsligt uppringd på Skype.
Paulina är det. Min lågstadiebästis som flyttade till Italien när vi var tolv. Vi har hållit sporadisk kontakt, träffats ett par gånger, det har ofta känts lite stelt och konstigt. Men nu kunde vi bara inte sluta prata. Det var som att vi växt ikapp varandra igen, det bara fortsatte och fortsatte, i trekvart hade vi pratat till slut, innan jag kände mig tvungen att avsluta för att få lite maskinskriverier gjorda.
Har jag sagt förr att Skype typ är den bästa uppfinningen som gjorts med internet?

Man kan vara lycklig. Det går. Ed Harcourt sjunger att I'm not sure if I can fake it, I only write songs when I'm sad. Men jag skriver bäst när jag är glad. Det kommer av sig själv då. Eller så är jag glad för att jag kan skriva. Jag vet inte.
Idag tog jag tunnelbanan från Skarpnäck till Hässelby strand till Hökarängen, bara för att skriva. I poetiken vi läser till skrivarkursen står det att man måste hitta ett eget ställe att skriva på, en plats där det är lugnt och där man känner sig trygg. Jag skriver bäst på tunnelbanan, eller på Södermalmstorg / Medborgarplatsen, eller på biblioteket, eller på jobbet mellan samtalen från folk som vill kopplas vidare. Inte lugna ställen, inte så trygga ställen heller. Jag tror att för mig är det mer ett aktivt val - jag sitter på denna omöjliga plats men ska tamejfan skriva ändå. Hemma blir jag bara uttråkad. Mitt i det offentliga rummet räcker det med att titta upp, så står och går och springer inspirationen framför mig.
Det går att vara lycklig. Lyckan finns. De som påstår motsatsen är blinda, lever bara halva liv.

Min granne har fest. Jag kan inte sova. Jag hör housedunket genom öronpropparna. Jag skulle kunna knacka på, bjuda in mig själv, men jag vet inte. Min granne har vänner som säger keff. Jag har inte lätt för mingel, jag tror att jag skulle ha ännu svårare för mingel med människor som säger keff. Speciellt när jag egentligen bara vill sova.
Han hade fest förra veckan också. Då bjöd han mig, knackade på mitt fönster och sa att jag var välkommen. Jag gick inte. Han är ganska nyinflyttad. Är det såhär det kommer att vara nu?

Ikväll har jag varit på höstfest med Manpower Student. Det var middag med tillhörande kallprat, föreläsning om den föränderliga arbetsmarknaden och seminarium om att skriva ett vinnande CV, personligt brev och att sen kunna presentera sig själv bra på en intervju. Och det kanske inte låter så fantastiskt, men gud vad inspirerad jag blev. Jag vill bara ut där och söka jobb! Jag är nästan lite besviken över att jag redan har jobb och inte kommer att få anledning att använda mina nya kunskaper förrän om nästan ett år.

Inatt drömde jag att jag var i USA och gav blod. Blodcentralen var närmast kafkaisk, som tagen ur Processen. Och jag minns att jag tänkte att fan vad dum jag är, nu kommer jag ju inte kunna ge blod i Sverige på flera månader.
När jag kom hem från jobbet idag hade jag fått min kallelse från Södertappen. Blodgivningar i drömmar räknas tydligen inte.
Jag har tänkt dra dit på lördag. Häng gärna på, om du har lust.

När jag kom hem från jobbet idag och väntade på att broccolin skulle ångas klart på spisen, bläddrade jag igenom dagens tidning. Och där, i slutet av utrikessidorna, hade Bolivia fått en liten artikel. De olika politiska grupperna i Bolivia har nämligen lyckats komma fram till en kompromiss. Under den gångna hösten har det varit oroligt i Bolivia, kolonisatörsättlingarna i sydost har morrat åt den nya vänsterpresidenten, aymaraindianen Evo Morales, som jobbat för att den diskriminerade ursprungsbefolkningen ska få det bättre. Det har till och med gått så långt att fattiga bönder har dödats under demonstrationer.
Men nu är alltså konflikten löst tills vidare. I DN står det: När aymaraindianen och före detta småbonden Evo Morales i tisdags fick reda på att Bolivias kongress efter månader av maktkamp slutligen lyckats enas om ett grundlagsförslag brast det för honom. Med tårarna strömmande längs kinderna sade han:
- Uppdrag slutfört, mina vänner.
Och när jag läste dessa meningar, började även jag gråta. Jag förstår inte vad det är med mig, jag gör det ganska ofta när jag läser tidningen, krigstillståndet i Kenya kring valet där, Robert Mugabes idioti, tårarna bara rinner. Jag blir så rörd, både av bra och dåliga saker. Jag har nog inget val, jag bara måste gå i min mammas fotspår och göra en karriär i biståndsbranschen. Dela med mig av mina demokratiska ideal.

Nu ska de alltså ha folkomröstning om Evo Morales nya grundlag i slutet av januari. Det var det, rent konkret, som spanjorättlingarna bråkade om. Men nu blir den alltså av, omröstningen. Och jag kommer att vara där, i La Paz, på omröstningsdagen. Jag kommer att befinna mig i händelsernas centrum. Få uppleva ett historiskt ögonblick. Det är stort.

I slutet av januari släpper A Camp sin nya skiva. Då är jag i Bolivia. Det blir den första på listan av saker jag missar när jag är borta. Jag misstänker att den inte kommer gå att få tag på i La Paz skivaffärer. Jag älskar Nina Persson. Det känns lite bittert.

Idag på väg till jobbet åkte jag i en tunnelbanevagn som var döpt till Magnus. Det fick mig att le halva vägen in till stan.
För han ligger ju och gror i mig. Magnus. (Inte att förväxla med läkarstudenten Magnus, han som tog mitt blod i somras. De må ha många likheter, men karaktären Magnus och verklighetens Magnus är inte samma person. Så fort jag började skriva, inspirerad av mitt besök på Södertappen, blev karaktären Magnus en egen, självständig individ.) Han växer långsamt, just nu ligger ju hans historia lite i träda, koncentrationen ligger på Kira istället, men han finns där, hela tiden i bakgrunden.
Det är nästan lite läskigt, dessa människor som plötsligt börjat blomma upp i mig. Kira, Asta, Katarina, Jack och Navid. Ylvali, Magnus, Anders, Veronica och James. Idun och Benjamin. Safran. Verkliga som stod de framför mig. Olika villiga att låta mig komma dem inpå livet. Och ändå finns alla bara i mitt huvud. Inte för att jag vet hur det känns att ha den medicinska diagnosen, men jag känner mig nästan lite schizofren.

Igår var jag på bio med Natalia. På vägen hem steg vi på ett tåg där jag stötte på Jens. Och medan jag stod där och pratade med honom, såg Natalia att hennes gamla klasskamrat Klara stod bredvid. Så där stod vi, efter vår biodejt, och pratade med varsina slumpmässigt påstötta gamla bekanta. Det blev en fin avrundning av en fin kväll.
För är det inte lustigt, att två människor som är helt omedvetna av varandras existens kan stå bredvid varandra på tunnelbanan och sen båda stöta ihop med varsina kompisar, som i sin tur känner varandra. Det blir en kedja. Och man vet inte hur ofta såna sammanträffanden bara flyter en förbi, helt obemärkt.

Inatt drömde jag att jag hade en katt. Men jag glömde att kastrera den, så en dag fick den ungar. Och det var ett stort problem, varför minns jag inte.
Det är lite obehagligt med såna drömmar. Men ändå, hellre katter än drömmarna om att jag skulle vara på smällen. Och känslan i drömmen av att det inte längre skulle vara något så långsökt.
Får killar samma sorts påträngande, uppmanande meddelanden från sina hormoner och undermedvetna, tro?

För att fira måndagskvällen gick jag och Natalia på Victoria och såg Vicky Cristina Barcelona. Barcelona är en vacker stad. Scarlett Johansson är en vacker kvinna. Och vad jag tyckte om den. Filmen. Inte så att den skulle vara sådär fantastiskt bra, jag brukar ha lite svårt för Woody Allen, men just nu. Den kom precis rätt. Den la sig tillrätta som en saknad pusselbit och gav mig så många uppslag, det var mörkrumsbilder åt Kira och vilsna konstnärssjälar åt Ylvali, jag tror att jag ska kunna skriva nu. Det går ju upp och ner det där, ofta är det idéerna som tryter eller lusten, men nu har jag sett en film som fyller upp mig och jag tror att det verkligen kan bli något den här gången. Något som kan hålla även efter en andra genomläsning.
Den bästa måndagen på riktigt länge.

Jag ska skriva. Jag skjuter upp det. Jag tänker: Lite senare. Med lite bättre tid. Nu måste jag diska nu måste jag plugga nu måste jag sjunga lite jazz. Men sen, när det blir dags att krypa till kojs, och jag inte skrivit ett ord, då växer föraktet och jag tänker att aldrig kommer jag lyckas åstadkomma något av värde, det är ingen idé.
Fast efter en natts sömn och en stadig frukost, när jag sätter mig ner och ändå börjar skriva på riktigt, då märker jag att jag inte alls varit så sysslolös som jag trott. Orden har grott i mig. Utan att jag tänkt på det. Nu rinner de ur mig och lägger sig tillrätta på pappret och jag förstår inte riktigt var de kommer ifrån. Men där ligger de, och flera sidor blir det innan de börjar tryta och jag får gå i ett par dagar till och låta nästa ordskörd växa i mig.

Idag läste jag ut Peter Englunds biografi av drottning Kristina. Silvermasken heter den, och den är alldeles fantastisk. Det är en historisk biografi, det råder det inga tvivel om, men den är lättläst och spännande som en roman och jag kan inte sluta fascineras av drottning Kristina. Denna komplexa kvinna. Och i min egocentrering dra paralleller från henne till mig. För jag tror att jag kan förstå henne. Behovet av självständighet. Idealiserandet av styrkan, den hårda självdiciplinen, de skyhöga ambitionerna. Motståndet man möts av. Hennes rädsla för att tappa fattningen, förälskelser:

Den romantiska kärleken framträdde tidigt som ett problem för henne. Och inte bara för henne. Under 1600-talet var förälskelse i regel förknippat med känslor av bräcklighet, obeständighet och svaghet. Kärleken själv troddes ofta komma utifrån, från himlen eller annorstädes, och kunde störa balansen i människans västskor och sinnen till den grad att den kunde leda till sjukdom och tillochmed död. Kristina själv begrep tidigt, att det stora hotet mot hennes stoiskt inspirerade självständighetsdrift återfanns just i kärleken och - underförstått - sexualiteten. Mycket riktigt så hade den första fråga hon - via brev - ställt till Descartes handlat just om detta: I vad består kärleken, och vilka verkningar på människolivet har den och dess motsats hatet? Descartes svar skänkte henne viss, efterlängtad förlösning, då han i sin dualism mellan kropp och själ inte ställde krav på utsläckande av de hotande passionerna, utan istället hänvisade till den fria viljans förmåga att tämja dem, att ge dem ny riktining. Självfallet kunde en människa med sådan obändig självständighetssträvan som Kristina inte göra annat än välkomna ett dylikt frihetsbudskap.

Hon tilltalar mig. På ett bakvänt sätt. Och Peter Englunds porträtt målar upp henne i all den mänsklighet hon förtjänar.

När jag var femton läste jag Vilhelm Mobergs utvandrarepos. I den får man följa en familj under mer eller mindre ett halvt sekel, från deras magra stenåkrar i Småland till den obebodda skogen i Minnesota. Det är fyra böcker med sammanlagt mer än tvåtusen sidor. Den slutar med att Karl-Oskar, familjefadern som sedan länge varit för gammal och krum för att vara till någon nytta på nybyggargården, har fått tag i en karta över sin gamla hemsocken i Småland. Man får följa honom genom linjerna på det nötta pappret till sin ungdoms vägar och fält. Vid Duvemåla hage möter den nyförälskade ynglingen sin Kristina. Förlorad i sina minnen tvingades jag lämna honom och alla de andra människorna som jag släppt rakt in i mitt hjärta. Och jag minns att när Karl-Oskar satt med sin karta och mindes, grät jag.

För en tid sedan var jag med om samma sak. Jag letade information till en text jag skrev på, och hamnade framför satellitbilder på Dar es Salaam. Och den där strupsnörande känslan när jag plötsligt insåg att jag kände igen mig - där var Oyster Bay och Seacliff Hotel, Onnela och internationella skolan, och där var vårt gamla hus. Trädgården i början på Chole Road. Det belv plötsligt så verkligt. Det finns, det är inte bara spöken i min hjärna. Livet i Dar es Salaam går vidare, parallellt med mitt liv här i Stockholm. Överallt, hela tiden. Det är svindlande.
Jag vet inte om jag vågar åka tillbaka till Tanzania någon gång. Jag har hört att det har förändrats mycket under de nästan tio åren sen jag bodde där. Jag vet inte om mina minnen skulle klara av chocken.

Idag var det riktigt fint väder. Jag jobbade lite och sen satt jag i Tanto och skrev. Det är härligt att kunna använda solglasögon i oktober.

Det är inte bara hösten som jag tycker om med hösten. Oktober innebär även satsumassäsong. Fjorton kronor kilot på Coop. Jag kan inte sluta. Mina fingrar luktar satsumasskal. Jag älskar satsumas. Har alltid ett par i väskan när jag går hemifrån. Den perfekta kombinationen av surhet och sötma. Det är beroendeframkallande.
Men jag antar att det finns sämre saker att vara beroende av.

Mamma älskar hallon- och vinbärssylten jag fick av Martin. Och det är ju bra, bortsett från frågorna det får henne att ställa. Mammor är så nyfikna.
Äppelmosen jag gjorde på Telia-äpplena smakar skit. Ännu en sak som jag misslyckats med. Men jag skyller på äpplena.

Men jag problematiserar inte. Jag funderar på små bagateller istället. Som att jag ju vaccinerade mig mot en massa saker i onsdags. Och det vaccinationer gör är ju att skapa antikroppar i det egna blodet. Om jag minns rätt, det var ju ändå mer än tre år sen jag läste något naturvetenskapligt. Men fatta hur mycket antikroppar man borde få under ett liv - speciellt om man exponeras för många sjukdomar. Hur får läkare plats med något annat än antikroppar i sitt blod? Jag bara undrar.

Flera gånger under den gångna veckan har det bara slagit mig, helt oprovocerat, att hela den här grejen med förälskelser, själva fenomenet, är helt bisarrt. Vänskap kan jag förstå och attraktion också, rent biologiskt är det helt logiskt och jag accepterar det utan att blinka. Men förälskelser. Helt ologiskt. Kanske en enda stor, allmänmänsklig illusion som vi fått på hjärnan - och om det är något som människan är bra på, så är det ju att inbilla sig.
Lite så har jag gått runt och tänkt, och skrattat för mig själv. För livet är allt bra roligt ändå.

På tal om nästan samma sak, fast motsatsen, av någon anledning har en låt med Pelle Carlberg hamnat i mitt iTunes. Den heter I love you you imbecile och den börjar såhär:
I love the way you talk
I love the way you stalk
me with you mobile phone
Och det skulle kunna vara mig han sjunger om - jag som pratar alldeles för mycket när det vill sig så och jag som inte kan hålla fingrarna från mobiltelefonen när jag har fattat tycke för någon. Och så fortsätter låten, med grejer som inte sådär självklart är älskvärda men som blir det bara för att man är så förälskad. Det är ju också helt ologiskt - MEN det jag ville komma till är att det är ju precis så det ska vara. Det är någon som älskar min SMS-terror som jag ska ha, ingen annan.
Fast inte just nu. Jag har alldeles för mycket annat för mig.

Jag satt på spanskalektionen och insåg att jag har det så jävla lätt för mig. Inte för att det skulle vara någon nyhet för mig, inte egentligen, men det hade aldrig slagit mig såhär konkret förr.
I högstadiet hade jag en klasskompis som hade lika ambitiösa framtidsplaner som mig och strävade efter att få komma in på samma prestigefyllda gymnasier. Vi var lika högljudda på lektionerna med våra frågor och sa alltid vad vi tyckte och tänkte i diskussioner. Men jag hade alltid lite bättre betyg. Jag minns att hon sa, någon gång i nian, att:
- Jag är taktisk. Jag gör bara så mycket jag behöver för att komma in på det gymnasium jag vill nu. Sen har jag energi kvar att lägga ner på gymnasiet, när det verkligen gäller. Du, Katja, kommer att vara helt slutkörd när du kommer till gymnasiet, du kommer ha använt upp alla dina krafter i högstadiet.
Jag minns att jag blev så irriterad på henne och avfärdade hennes logik. Men någonstans måste det ändå ha fastnat, eftersom jag fortfarande minns det.

Nu har jag beviset för att min gamla klasskompis teori inte stämmer. Det är nämligen så, att eftersom jag var så ambitiös och nitisk med mina franska- och finskastudier i högstadiet, sitter alla de där grammatiktermerna och systemen fortfarande kvar i huvudet som klister och nu när jag pluggar spanska är det bara för mig att byta ut de specifika franska eller finska orden med spanska. Lätt som en plätt. Principerna är desamma.
Medan mina nuvarande klasskamrater, med skiftande förkunskaper i grammatik, gnäller och ber om repetitioner.

Att ha varit en pluggis i grundskolan lönar sig alltså långt efter gymnasievalet. Det gör till exempel att man kan vara en slacker när man är tjugo istället.

Idag har jag gjort av med nästan tjugo tusen spänn. Nästan allt till resan - nytt pass fixade jag och biljetten är betald nu och dessutom är jag vaccinerad mot gula febern och något som kallas menangit. Sen var jag tungen att köpa nytt SL-kort också, livet tar inte slut här i Sverige bara för att resan i januari är ett faktum nu. Jag har utgifter här också.
Jag börjar få panik. Jag kommer bli biten av en apa och bli smittad av rabies och DÖ, jag kommer att bli biten av the kissing bug och klia in dess bajs i bettet, så att jag får chagaparasiten in i blodomloppet och DÖ, planet kommer att tappa ena vingen redan på vägen över Atlanten och krascha och jag DÖ.
Vad har jag gett mig in på?

Jag kom hem från planeringsmöte med boliviagänget. Det luktar stekos i mitt rum. Det luktar inte stekos i köket, mamma är inte den som lagar mat när det finns rester i kylen, det finns rester i kylen, stekpannan är inte använd. Stekoset kan inte komma från vårt kök. Men ändå luktar det stekta lammkotletter i mitt rum. Ventilationen kan inte ta in ren luft utifrån, men den lyckas krångla igenom stekos. Från loftgången! Fascinerande.
Jag kommer nog drömma intensiva resdrömmar kryddade med stekos inatt.

Nu har jag bokat mina biljetter till Bolivia. Idag, runt två, var det spikat. Det kommer att bli av, min resa, jag kommer att komma iväg. Det har inte känts verkligt, det har inte känts på allvar. Bara något vi pratat om, galna drömmar vänner emellan. Men nu har vi faktiskt bokat biljetter till Bolivia, mitt i mörkaste vintern åker vi, fyra gringos och en halvbolivianska, till La Paz syrefattiga höjder. Det ger mig svindel.

Men nu börjar allt det där andra. Paniken. Jag läser i reseguiden. Höjdsjukan. Alla sjukdomar. Vi hade gäster ikväll, min galna venezulanska (ingifta) morbror och hans barndomsväns dotter och hela middagen satt de och pratade spanska i ett tempo som gjorde mig yr. Det var jag som bad dem att prata spanska, pueden hablar español por favor, för att jag ska få träna, men är det så kaotiskt det kommer vara? Jag kommer inte att överleva. Vad har jag gett mig in på?

Jag sitter på jobbet och hela väggen bakom mig är ett enda stort fönster, jag ser ut över Tantos kolonilotter på andra sidan vattnet och träden är bulliga och röda och har jag nämnt att jag älskar hösten? Solen strålar och himlen är oskyldigt blå. Det är kallt ute, man kan andas, det känns att man andas, marken är gul av alla löv. Jag älskar hösten.

Under halva lunchen idag pratade jag och mamma bara spanska. Jag berättade att jag skulle ta bussen till Natalia sen och mamma frågade var hon bodde och så fortsatte det så. Kanske inte det mest avancerade samtalet, men ändå, jag kunde sätta ihop meningar och svara på frågor som jag inte i förväg visste vad de skulle handla om (som när spanskläraren frågar ut oss om kapitlena i läroboken). Jag kände mig så duktig. Jag har nog lärt mig någonting ändå.

Jag läser Sara Stridsbergs Drömfakulteten - tillägg till sexualteorin. Det är en fiktiv bok kring radikalfeministen Valerie Solanas liv. Det är kvinnan bakom SCUM manifestet. SCUM står för Society for Cutting Up Men. Det är den manshatande horan. Det är kvinnan som sköt Andy Warhol. (Och det är ännu ett exempel på min snedvridna uppväxt - jag visste vad SCUM var tidigt i tonåren, men jag fick inte veta att hon skjutit den stora popkonstnären förrän för ett par år sen, och blev mycket förvånad. Jag hade ett hum om Simone de Beauvoirs teorier långt innan jag över huvud taget kunde sammankoppla Jean Paul Sartre med existensialismen. När någon i litteratursammanhang börjar prata om Martinsson, så är det Moa jag spontant tänker på - jag kan inte ens komma på vad mannen hon ett tag var gift med hette i förnamn. Patriarkatets bild av kvinnliga konstnärer är ett svart hål i min uppfostran.)

Valerie Solanas blir i Sara Stridsbergs tolkning en mycket intressant person. SCUM manifestet är en intressant bok. Inte för att jag på något sätt skulle hålla med om det som står däri (i princip att män är överflödiga svin, utan undantag, och att världen skulle bli mycket bättre om alla män bara eliminerades från jordens yta - blev uppsnittade så att säga. Kvinnorna kan fortplanta sig på artificiell väg). Men jag tycker att det är intressant. Detta hat. Hur det kan uppstå. Vad det kan få människor att tänka. Vilka slutsatser det får dem att dra. Jag ser inte Valerie Solanas som en feminist - hon är en människa med mycket hat inom sig, som hon väljer att rikta mot männen. Stridsbergs Valerie Solanas, såklart. Den historiska personen är ytterst sparsamt dokumenterad.
Historien är full av hatfyllda människor. Jag vill inte gå så långt som till att dra paralleller mellan Valerie Solanas och nazisterna. Valerie hade ytterst dåliga erfarenheter med män redan tidigt i livet och vi lever i en värld där kvinnor som grupp systematiskt förtrycks, medan nazisterna redan från början stod i överläge och började sparka neråt på judarna utan någon som helst grund. Men att Valerie hade anledning att hata vissa specifika män och vara skeptisk mot vårt samhällssystem, gav henne inte skäl att vilja döda alla män.
Jag fascineras, och skräms, av vad sånt oreflekterat hat kan åstadkomma. Det är nog en av de starkaste krafterna som finns. Jag kanske borde skriva en doktorsavhandling i fysik om hat.

På jobbet idag bestämde jag mig för att testa en kopp wienermelange. De pratar ju så mycket om det på Pang Prego, och jag älskar Pang Prego. Det visade sig vara någon sorts blandning av kaffe och varm choklad. Ganska ointressant. Men nu har jag i alla fall testat.
Fast nu är jag helt stissig. Jag dricker så sällan kaffe, jag påverkas så konstigt av coffeinet. Inte ens svart te tål jag. Det kryper i hela kroppen och jag känner mig som den där lilla, skitirriterande fågeln som stör Kalle när han ska försöka fotografera i djungeln i Kalle Ankas julafronsprogram. Det är ganska roligt, just nu, jag är så uppspelt annars också dessa dagar, men det är inget jag vill uppleva varje dag. Jag kommer aldrig lära mig att dricka kaffe som en del av min dagliga rutin.