förspänt med fyrspann

Jag satt på spanskalektionen och insåg att jag har det så jävla lätt för mig. Inte för att det skulle vara någon nyhet för mig, inte egentligen, men det hade aldrig slagit mig såhär konkret förr.
I högstadiet hade jag en klasskompis som hade lika ambitiösa framtidsplaner som mig och strävade efter att få komma in på samma prestigefyllda gymnasier. Vi var lika högljudda på lektionerna med våra frågor och sa alltid vad vi tyckte och tänkte i diskussioner. Men jag hade alltid lite bättre betyg. Jag minns att hon sa, någon gång i nian, att:
- Jag är taktisk. Jag gör bara så mycket jag behöver för att komma in på det gymnasium jag vill nu. Sen har jag energi kvar att lägga ner på gymnasiet, när det verkligen gäller. Du, Katja, kommer att vara helt slutkörd när du kommer till gymnasiet, du kommer ha använt upp alla dina krafter i högstadiet.
Jag minns att jag blev så irriterad på henne och avfärdade hennes logik. Men någonstans måste det ändå ha fastnat, eftersom jag fortfarande minns det.

Nu har jag beviset för att min gamla klasskompis teori inte stämmer. Det är nämligen så, att eftersom jag var så ambitiös och nitisk med mina franska- och finskastudier i högstadiet, sitter alla de där grammatiktermerna och systemen fortfarande kvar i huvudet som klister och nu när jag pluggar spanska är det bara för mig att byta ut de specifika franska eller finska orden med spanska. Lätt som en plätt. Principerna är desamma.
Medan mina nuvarande klasskamrater, med skiftande förkunskaper i grammatik, gnäller och ber om repetitioner.

Att ha varit en pluggis i grundskolan lönar sig alltså långt efter gymnasievalet. Det gör till exempel att man kan vara en slacker när man är tjugo istället.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback