när endorfinet kickar in

Jag har höstlov, vi komvuxstudenter har det. Så jag har tänkt att jag ska fixa med saker, något av alla de projekt jag har liggande hemma, kanske till och med bli klar med något av dem innan jag lämnar landet. Så jag gick hem till pappa och började skriva bildtexter i mina fotoalbum.
De bilderna som jag satte mig att skriva om var från vintern 2006-2007. Besöket i Finland hos min lungcancersjuka mormor, nyårsfesten som blev värsta natten i mitt liv. Jag satt där och tittade på de där bilderna och blev deprimerad, å den artonåriga Katjas vägnar, fick ångest över det år hon hade framför sig. Jag blev riktigt nedstämd.

Och sen gick jag på Friskis&Svettis-gympa.
Och där är det liksom omöjligt, hoppandes upp och ner, armhävningar och rygglyft, yogastretch i expressfart, det bara går inte att hålla kvar i nedstämdheten. Perspektiven blir plöstligt enorma, insikten om att fan, mina problem är allt bra små ändå, vad går jag runt här och är ledsen för, helt onödigt är det. Jag ska vara glad istället.
Det brukar hålla i sig. Det gjorde det ikväll också.

Jag sitter och läser recept. Jag älskar att laga mat, när jag har tid och gott om ingredienser, och att läsa recept innan är halva nöjet. Högen bara växer med urklipp och lappar, jag vet inte när jag ska hinna laga all denna mat. Och så blir jag plötsligt uppringd på Skype.
Paulina är det. Min lågstadiebästis som flyttade till Italien när vi var tolv. Vi har hållit sporadisk kontakt, träffats ett par gånger, det har ofta känts lite stelt och konstigt. Men nu kunde vi bara inte sluta prata. Det var som att vi växt ikapp varandra igen, det bara fortsatte och fortsatte, i trekvart hade vi pratat till slut, innan jag kände mig tvungen att avsluta för att få lite maskinskriverier gjorda.
Har jag sagt förr att Skype typ är den bästa uppfinningen som gjorts med internet?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback