[under uppförande]

När jag var femton läste jag Vilhelm Mobergs utvandrarepos. I den får man följa en familj under mer eller mindre ett halvt sekel, från deras magra stenåkrar i Småland till den obebodda skogen i Minnesota. Det är fyra böcker med sammanlagt mer än tvåtusen sidor. Den slutar med att Karl-Oskar, familjefadern som sedan länge varit för gammal och krum för att vara till någon nytta på nybyggargården, har fått tag i en karta över sin gamla hemsocken i Småland. Man får följa honom genom linjerna på det nötta pappret till sin ungdoms vägar och fält. Vid Duvemåla hage möter den nyförälskade ynglingen sin Kristina. Förlorad i sina minnen tvingades jag lämna honom och alla de andra människorna som jag släppt rakt in i mitt hjärta. Och jag minns att när Karl-Oskar satt med sin karta och mindes, grät jag.

För en tid sedan var jag med om samma sak. Jag letade information till en text jag skrev på, och hamnade framför satellitbilder på Dar es Salaam. Och den där strupsnörande känslan när jag plötsligt insåg att jag kände igen mig - där var Oyster Bay och Seacliff Hotel, Onnela och internationella skolan, och där var vårt gamla hus. Trädgården i början på Chole Road. Det belv plötsligt så verkligt. Det finns, det är inte bara spöken i min hjärna. Livet i Dar es Salaam går vidare, parallellt med mitt liv här i Stockholm. Överallt, hela tiden. Det är svindlande.
Jag vet inte om jag vågar åka tillbaka till Tanzania någon gång. Jag har hört att det har förändrats mycket under de nästan tio åren sen jag bodde där. Jag vet inte om mina minnen skulle klara av chocken.