[under uppförande]

Det finns en dikt av Eeva Kilpi. Det finns en dikt som lyder

Sinum tuoksusi minussa monta päivää,
monta päivää rakastan itseäni.

På svenska blir det ungefär

Din lukt i mig många dagar,
många dagar älskar jag mig själv.

Den dikten åminner jag mig idag.

Går det åt mer batteri om man lyssnar på musik på hög volym i MP3-spelaren än om man lyssnar på låg volym? Och hur är det med kbit/s, om det är högt, går det åt mer batteri då?

Nu inser jag att enda anledningen till att jag tog mig igenom fyra år av franskastudier i högstadiet var min alldeles fantastiska franskalärarinna Paulina. Herregud, ett tag var ju franskan ett av mina favoritämnen! Och det var inte språkets förtjänst. Jag är inte en språkpluggarperson. Det har jag förstått nu sen jag börjde plugga spanska. Jag finner det helt meningslöst att traggla glosor och verbböjningar. De fastnar inte. Det är jobbigt. Jag måste anstränga mig. Jag tycker inte om att anstränga mig. Jag skulle hellre läsa originaltexter av Platon och Aristoteles än larviga småintervjuer på spanska, any day. Det är mycket lättare. Ge mig lite Mackie och jag sammanfattar det åt dig. Men att lära mig att presentera mig på spanska... Det bara passar inte i mitt huvud, helt enkelt.
Så grejen med franskan, att jag lyckades bli så bra, var endast tack vare Paulina. Och Kirke, hennes alldeles fantastiska associationer som hon alltid skulle dela med sig till hela klassen ("brass är ju knark och knark tar man i armen ibland och på franska heter arm bras - lätt som en plätt!"). Inte för att jag skulle ha en dålig lärare nu, nej, han är rent ut sagt bra, men bättre än Paulina kan man inte bli. Och utan Kirkes bidrag till komiken under lektionerna blir det liksom ... så tråkigt.

Tystnaden. Mellanrummen. Hålen som kan göra det svårt att andas men som också ger tid. Det är genom tystnaden som man lär känna. Ord är en barriär vi bygger upp med bilder som vi vill att andra ska se. Det är bara i tystnaden som vi ser vad som verkligen finns där.

I sommar har jag lyssnat mycket på The Wombats. Det känns ganska ovant för mig, jag brukar inte fastna för så rockiga band, jag kan tycka att de har schyssta låtar och gilla att dansa till dem, men när jag väl ska lyssna på musik så blir det alltid de lite mer lugna melodierna jag lust till. Men nu är jag såld på The Wombats.
Nästan det bästa med dem tror jag är texterna. De är roliga och har fraser som jag önskar att jag själv hade kommit på. De sjunger:
I've found the cure for a broken heart
och
I've found someone that makes me feel seasick

Det får mig att vilja komponera dikter, skriva
jag kan inte sova om nätterna
jag behöver inte äta
jag har funnit någon som gör mig sjösjuk

Idag var det min första dag i skolan. Spanska steg ett på Åsö vuxengymnasium. På morgonen när jag gnällde på den tidiga timmen och velade om ifall jag skulle orka tvätta håret eller inte, sa mamma:
- Det är klart att du måste tvätta håret, Katja (fast på finska: Tietysti sun pitää pestä tukka!). Första intrycket är alltid viktigt, och vem vet, du kanske träffar mannen i ditt liv där! Och vad kommer hans förstaintryck av dig vara då? Att du var tjejen med skitigt hår?

Såhär efter första lektionen kan jag ju säga att ingen av mina klasskamrater (för det är det det känns som, en klass, vi fick intervjua varandra och läraren var en jättesöt äldre herre) har någon mannen-i-mitt.-liv-potential, men däremot stötte jag på Robin på skolgården under rasten. Då var jag glad att jag åtminstone såg fräsch ut, och hade snygga skor på mig. Robin är en person som lägger märke till sånt. Och, ni vet, det finns människor som man liksom vill se bra ut för, människor som man aldrig träffar längre men som en gång i tiden varit sådär världsomvälvande viktiga, människor som man egentligen inte bryr sig om längre men som det ändå inte går hålla sig lugn inför. När man stöter på såna vill man se snygg ut. För mig är Robin en av de där människorna.
Mamma visade sin omfångsrikare livsvisdom när hon sa åt mig att tvätta håret imorse. För även om jag inte träffade mannen i mitt liv idag heller, så vet man aldrig vilka överraskningar som dagen lägger för ens fötter. Man kan alltid stöta på en Robin.

Oh boy, oh boy, oh boy, oh boy, vilken helg!

I lördags gick jag ut på tjugoårsklubb för första gången sen jag fyllde tjugo (för sådär ett halvår sen. Jag har fortfarande inte gått på Systembolaget).
Jag tog på mig en klänning och målade kajal runt ögonen, träffade Sofie och gick in på Debaser för att se Moto Boy stå på scen. Jag behövde inte ens visa leg. Det kändes lite onödigt, alltihopa, när man var arton var de ju alltid så noga med legitimation och vakten stod länge och granskade bilden på det där lilla kortet och sen såg han upp på en sött leende Katja (för jag blir alltid sån med män, det går inte att komma ifrån, söta flickeleendet och det går nästan alltid hem, männen faller som furor och ger mig allsköns fördelar, billigare pizzor och överdrivet mycket hjälp med tunga saker, och jag får dåligt samvete med mitt feministjag). Men nu brydde sig ingen. Jag ser likadan ut, tycker jag, jag har inte blivit äldre. Det är snarare som Bob Dylan sjunger, I was so much older then, I'm younger than that now. Men det verkade inte personalen på Debaser märka.
Sent omsider dök Moto Boy upp på scen och han stod där i rött läppstift och sina kindknotor och den fräsiga gitarren och skinnjackan som han efter andra låten öppnade, det var ju så varmt, och han hade ingenting under. Vackra män på scen med vackra röster och bara överkroppar under öppna skinnjackor - det får man inte uppleva så ofta. Det var en nästintill religiös upplevelse. När han sjöng Blue motorbike blev jag en liten våt fläck på golvet. Men det var jag inte ensam om, Sofie var också helt lyrisk och det visade sig vara riktigt kul att gå på klubb, se lite spelningar och dansa med Sofie. Jag som nojat mig så mycket. Jag kanske kan börja gå ut igen.

Igår gick jag upp alldeles för tidigt för att hinna till farfar Larsens 80-årslunch. Och direkt därifrån till moster Kaarinas 53-årskalas. Hela pappasläkten och halva mammasläkten på en dag - det blev lite mycket. Det var som att gå från en värld till en helt annan. Till och med maten talade sitt tydliga språk. Farfar serverade en trerätters fisklunch catrat från Grand Hotel, serverat i en hyrd herrgård. Kaarina serverade en mycket våt potenstårta med två hela, skalade bananer stående rakt upp i mitten. Men jag tycker mycket om båda mina släkter så i slutändan blev det faktiskt riktigt trevligt.

Imorse ställde jag klockan på åtta och drog ut och SPRANG. Och när jag kom hem kokade jag havregrynsgröt till frukost. Jag känner mig hurtig som fan! (Havregrynsgröten luktade filosofistudier. Jag har russin, kanel och kardemumma i min gröt och jag åt det nästan varje morgon i våras - havregrynsgröt och sen dyka rakt ner i Kant och Platon. Jag vill igen! Jag vill fortsätta! Men i höst blir det spanska och vad ska man egentligen med en massa högskolepoäng i filosofi? Helt bortkastat.)

Från och med nästa helg börjar tunnelbanan gå dygnet runt på helgerna. Inget sista tåget mot Skarpnäck från Gullmarsplan klockan halv fyra som alltid är knökfullt och där man alltid stöter på någon gammal glömd bekant/blir raggad på av en överförfriskad brat/någon har spytt mitt i gången. Folk kommer inte längre åka med sista tåget, för det kommer inte finnas något sista tåg. Jag har inte riktigt bestämt mig för ifall det är bra eller dåligt.
Inte för att det kommer att påverka mig nämnvärt. Om de hade kommit på det här för två år sen, kanske, men nu, nej. Nuförtiden blir jag svimfärdig av att vara uppe efter elva.

Jag tycker inte om att prata i telefon. Det bara är så. Den enda jag kan prata lite längre med utan att känna obehag är Kirke, och det är nog för att jag känner henne så väl att jag kan höra på hennes röst vilket ansiktsuttryck hon har. Med andra blir det bara ... nej, jag tycker inte om det. Jag föredrar SMS. Skrivna ord är jag bra på. Och jag måste erkänna att jag dömer folk rätt mycket på hur de skriver SMS eller mejl. Språkbruk är en viktig personlighetsmarkör.
Så, jag tycker inte om att prata i telefon. Jag ville bara skriva det.

Nionde augusti
Idag regnade det hela dagen, förutom den lilla stunden efter lunch som jag bestämde mig för att sova middag (jag sover så dåligt här på landet, jag vet inte varför) fick jag veta efteråt. Då hade det tydligen till och med varit sol.

Jag gick ut i skogen i gummistövlar och regnjacka för att plocka blåbär. De var ganska många, blåbären, men små och fler hamnade i munnen än i hinken. Jag lyssnade på soundtracket från Mamma Mia och blev blöt. Jag sjöng med också.
När jag tagit mig ända ner till badbryggan hade jag inte ens lyckats fylla hinkens botten med blåbär. Men när jag stod där vid sjön och såg hattifnatterna dansa över vattnet, glömde jag helt bort bärplockandet, jag fick bara en sån plötslig lust. Jag klädde av mig och la mp3-spelaren i ena stöveln i hopp om att de inte läckte. Man vet ju aldrig. Och så dök jag i.
Sjön var helt stilla. Om det inte hade regnat hade vattenytan varit en spegel. Ljudet från dropparna som föll i sjön bildade ett ljust brus och man skulle kunna tro att det blåste för det susade i skogen. Men det var bara löven som träffades av regndroppar. Att det är sommar nu, att det är löv på träden, att man kan simma i sjön. Utan problem. Känna hur vattnet stryker huden när man simmar med bara näsan precis över ytan.
Regndropparna som föll studsade på vattenytan, som om de ville tillbaka till himlen igen, men så går det ju inte. De föll tillbaka ner i sjön och blandades med det mjukdoftande.
Sen frös jag resten av kvällen.

Åttonde augusti
Idag är det den åttonde i åttonde nollåtta. Det skulle tydligen vara vattenkrig i Gamla stan för att fira denna nollåttornas dag. Norr mot syd. Det hade nog varit kul att vara med. Men jag åkte med familjen till sommarstugan istället.

Jag var med Aron på McDonald’s medan Anna och pappa handlade trädgårdsgrejer. Aron åt. Mest. Jag åt bara en pommes frites. (Är det inte lite stört, att vi i Sverige säger pommes frites. Det måste ju vara franska, pomme betyder ju äpple och pomme de terre är potatis. Och frites är väl en förkortning av friterade, vad nu det kan bli på franska. Vi som är så anglofierade. På engelska heter det chips har jag för mig.) Och McDonald’s är ju helt förskräckligt. Musiken som dunkar ur högtalarna och kassatjejen med helt stirriga ögon och "inlärning" på namnbrickan. Maten är äcklig och man bara känner hur grinigheten krälar upp för ens ben.
Jag älskade McDonald’s när jag var liten, jag var precis som alla andra barn, jag samlade på leksakerna och det var ett sätt för min pappa att muta mig att göra något jag egentligen inte ville. "Men vi går till McDonald’s efteråt", ni vet. Men när jag långsamt började vakna ur min politiska slummer i den allra tidigaste tonåren, då var det första jag gjorde att sluta äta på McDonald’s. Av princip. Och sen dess har jag bara ätit där, eller på Burger King med för den delen, en handfull gånger. Inte ens en gång om året. Det har varit lätt. Jag har för det mesta äpplen och morötter i väskan. Jag har inte ens behov av något fyllekäk tre på morgonen - det är ju svårt att fyllekäka utan att ha varit full.
Nej, jag tycker bara att det är äckligt. Och om jag får barn någon gång, då ska de inte få äta på McDonald’s. Inte med mig i alla fall. Jag får hitta på något annat att muta dem med.

Jag vill gå på fest. Eller nej, snarare: Jag vill ha klänning, jag vill klä upp mig, jag vill gå runt i högklackat och känna mig lite våpig i färgstarkt läppstift. Och det känns lite som att det krävs en fest för att allt det där ska vara okej. Jag har inte riktigt känt så på ganska länge. Så att jag gör det nu är väl ett framsteg?

Nu åker jag till Hundby.

I en av Britta Perssons låtar sjunger hon Do you like yourself when I'm around?.
För så är det ju. Man förändras med de människor som man råkar umgås med för tillfället.

Det finns människor som gör mig helt odräglig. Det handlar inte om att dessa människor skulle vara dåliga på något sätt, de finns av alla sorter, såna som jag inte bryr mig om alls och såna som jag tycker jättemycket om. Men det är något med dem som får mig att bete mig helt utanför den form som jag med åren tagit som mitt jag. Det finns de som får mig att säga en massa dumheter. Det finns de som får mig att prata alldeles för mycket och de som får mig att bli helt tyst. Det finns till och med de som gör mig elak. Riktigt äckligt elak.
Bland dessa människor har det funnits såna som uttryckligen sagt att de tycker om mig, så kanske är dessa brister i mitt beteende något som bara jag märker, eller åtminstone något som bara jag stör mig på. Men tendensen är att jag efter ett tag, oavsett hur mycket jag tyckt om dem från början, börjar bli kritisk, känner ett obehag över att träffa dem, försöker undvika. Inte för vilka de är, utan för vad de får mig att bli.

Samtidigt som det finns människor som har motsatt effekt. Det är samma sak med dem, det är inte alltid människor jag tycker om. Jag kan rada upp flera människor jag mött, som jag till att börja med inte brytt mig något om, jag kan till och med ha tyckt att de var tråkiga, men så långsamt märker jag hur intressant jag blir när de lyssnar, hur välartikulerad och till och med rolig. Det kanske är sättet de lyssnar på, sättet de reagerar. Oavsett vad det beror på, så är det svårt att hålla sig borta. Jag dras till dessa människor bara för sättet de får mig att känna gentemot mig själv.
Och ibland tänker jag att det är ganska hemskt, vissa av dessa människor bryr jag ju mig inte så speciellt mycket om, det känns som att jag utnyttjar dem och får dåligt samvete.

Men vad är det egentligen som får oss att välja våra vänner och bekanta? Är inte varje möte med en ny person en möjlighet att skapa sig själv på nytt? Och på samma sätt som man kan tycka mer eller mindre om andra människor, är det väl helt naturligt att man tycker mer eller mindre om de här nya jag som man skapar? Då är det väl bara smart, självbevarelsedrift, att välja att umgås med de människor som manar fram ett jag som man trivs med - det är ju fullkomligt idiotiskt att gå runt och plåga sig själv, även om det kanske bara är man själv som lider.
Och någonting är det väl ändå i dessa människor som får mig att tycka om mig själv, något i deras jag, som sätter såna spår. Finns det något som säger att det är en sämre orsak till varför man umgås ibland, än gemensamma intressen tillexempel eller likadan humor? Hur väljer man sina vänner rätt?

äh .

Om man går in i mitt rum skulle man kunna tro att jag är värsta musikaliska underbarnet. Jag har ett piano. (Egentligen äger jag två - det andra står i mitt gamla rum hos pappa.) På bokhyllan ligger en gitarr. Och i bokhyllan ligger en blockflöjt. Dessutom ligger det notblad och körpartiturer spridda lite varstans i rummet.
Det märkte jag nu, när jag höll på att sommarstäda i mitt rum. Man skulle kunna tro att jag kan spela musik, på riktigt.
Men det är ju inte riktigt så det ligger till. Jag kan läsa noter, det är i princip allt. Och en gång när jag skulle provsjunga för en kör sa körledaren att jag inte var musikalisk, att ha en vacker sångröst inte är en garanti för att kunna sjunga och att det bara var att acceptera.
Så alla de där instrumenten, de är bara ett enda stort självbedrägeri.

Jag ville gå på promenad ut i det underbara regnet, men hittade inget paraply. Mamma måste ha tagit med sig minst två till Finland. Men jag var ju bara tvungen, man kan bli galen av att vara hemma och fixa och dona i två hela dagar medan man väntar på att halsonten ska gå över, ensam i lägenheten och i hela stan, känns det som. Så jag tog helt enkelt på mig mitt plommonstop Rut och böjde ner brättena.
Vad det droppade framför ögonen! Och jag blev ju ganska blöt ändå. Men fint var det, att gå i regnet, och hoppa i pölarna med mina gula gummistövlar.

Det är så vackert när det regnar.
Det är en av de sakerna som jag tycker så mycket om med den här lägenheten. På framsidan ligger plåttaket över loftgången, och på baksidan fortsätter bottenvåningen en bit ut från resten av huset och det har också plåttak som ligger precis under vardagsrumsfönstret. Man hör när det regnar. Det är så vackert.

Idag har jag frostat av frysen och kokat äppelmos.

Första semesterdagen, och jag vaknar med ont i halsen. Vackert, riktigt vackert. Men sen gick jag över till vår föredetta grannfamilj som jag känt så länge som jag kan minnas, de hade varit i Finland och paddlat kajak med mamma och hade lite prylar med sig från henne till mig och jag skulle ju bara hämta dem, men det slutade med att jag satt i deras kök i två timmar och blev bjuden på lunch och pratade om allt möjligt. Så blir det alltid när jag kommer hem till dem. Det är så trevligt, att det bara tre gårdar bort finns ett köksbord där jag alltid är välkommen. Om min tysta trea skulle bli för ensam.
Och sen åkte jag till Lisas kattvaktslägenhet och fick sjunga vaggvisor åt Selma, nio månader gammal, medan mamma Ida var tvungen att röra på benen.
En mysig dag blev det till slut. Men jag har fortfarande ont i halsen.

Men jag hann med en hel del på jobbet. På fyra veckor hann jag läsa nästan sex böcker och skriva en novell. Det är något väldigt förlösande över att lyckas skriva en hel novell. Jag blir så nöjd med mig själv. Sen jag blev klar med mitt lilla projekt tidigare i våras har jag inte kunnat skriva alls. Och så får jag ett vaktmästarvikariat och har plötligt tjugofem sidor färdigskriven novell i anteckningsblocket. Det känns alldeles fantastiskt.
Jag ska väl skriva in den på datorn imorgon, och kanske lägga upp den någonstans. Om det finns något intresse.