spanskastudent

Nu inser jag att enda anledningen till att jag tog mig igenom fyra år av franskastudier i högstadiet var min alldeles fantastiska franskalärarinna Paulina. Herregud, ett tag var ju franskan ett av mina favoritämnen! Och det var inte språkets förtjänst. Jag är inte en språkpluggarperson. Det har jag förstått nu sen jag börjde plugga spanska. Jag finner det helt meningslöst att traggla glosor och verbböjningar. De fastnar inte. Det är jobbigt. Jag måste anstränga mig. Jag tycker inte om att anstränga mig. Jag skulle hellre läsa originaltexter av Platon och Aristoteles än larviga småintervjuer på spanska, any day. Det är mycket lättare. Ge mig lite Mackie och jag sammanfattar det åt dig. Men att lära mig att presentera mig på spanska... Det bara passar inte i mitt huvud, helt enkelt.
Så grejen med franskan, att jag lyckades bli så bra, var endast tack vare Paulina. Och Kirke, hennes alldeles fantastiska associationer som hon alltid skulle dela med sig till hela klassen ("brass är ju knark och knark tar man i armen ibland och på franska heter arm bras - lätt som en plätt!"). Inte för att jag skulle ha en dålig lärare nu, nej, han är rent ut sagt bra, men bättre än Paulina kan man inte bli. Och utan Kirkes bidrag till komiken under lektionerna blir det liksom ... så tråkigt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback