[under uppförande]

I fredags började bläcket i min favoritpenna blekna. Förskräckt slutade jag skriva och förträngde hela grejen. Men när jag alldeles nyss plockade fram anteckningsboken för att skriva ner ett litet diktalster jag påtat på medan jag stickade, så räckte bläcket inte ens till att skriva dagens datum. Detta är en sorgens dag. Den här pennan har varit mig trogen så länge att jag inte längre minns när jag först tog den i min hand. Den har suttit på mina anteckningsböcker, snällt hoppat över till en ny när den gamla blivit full. Jag har fyllt minst fyra stycken med dess bläck. Den har varit skön i handen, stabil och sval oavsett om jag precis börjat skriva eller redan vräkt ur mig flera sidor. Ett pålitligt, jämt flöde med bläck som aldrig kladdade, aldrig trilskades med att lämna tomma luckor. Så mycket som jag skriver, och jag skriver fortfarande helst mina texter för hand först, så har den här pennan blivit som en kär vän. Och nu är bläcket slut. Det blir en brytpunkt i mitt skrivande. Jag kommer känna mig vilsen, jag måste finna en ny penna att lita på, det kommer att kräva mycket energi och eftertanke. Jag kommer sakna min gamla penna. Det är alltid svårt att förlora en vän. Detta är en söndagkväll med sorglig efterklang.

Förövrigt så har jag träningsvärk. Igår fick jag ett infall och tog på mig mina pumps med åtta centimeter höga stilettklackar när jag skulle dra till puben. Ridningen har gett mig en schysst balans, så att gå med dem var inget problem, och jag fick inte heller ont i fötterna. Men när jag gick runt en fjärdedel av Södermalm utmed vattnet med Kirke och Zorro idag, i mina gula gummistövlar, drog det i smalbenen. Jag visste inte ens att man hade muskler framme på smalbenen, men dem hade jag träningsvärk i. Då vet jag det. En kväll i åtta centimeter höga stilettklackar ger träningsvärk i smalbenen. Alltid lär man sig nåt nytt. Livet är fullt av överraskningar. Och en massa andra sånadär klyschor.