författaren och verket

Jag har skrivit en novell. Och mer än någonsin funderar jag på vad som är okej att skriva om. Hur mycket man får skriva om människor som verkligen finns. Eller kanske hur mycket man får ljuga om verkligheten. Jag har liksom ingen distans till det jag skriver, jag blandar in mig själv helt okontrollerat och människor i min omgivning åker med av bara farten. Självklart hittar jag på saker, självklart är det fiktion. Det är inte helt självbiografiskt. Men det är känslor som får mig att skriva, och eftersom jag inte med säkerhet kan veta något om någons känslor förutom mina egna, om ens det, så blir jaget i berättelsen alltid mer eller mindre jag. Och känslorna jag vill beskriva uppstår oftast i mötet med någon annan. Alltså hamnar människor i min omgivning i det jag skriver. För egen del bryr jag mig inte, jag har ingen integritet, jag vränger med glädje ut och in på mig själv för att få ur mig ett par snyggt sammansatta ord, men jag tror inte att så många andra känner så. Och någonstans vill jag inte att folk ska feltolka mig heller. Jag vill inte att de ska bilda sig en bild av mig som personen i mina texter, inte bara. För jag ser ett mönster. En obotlig romantiker. Melankolisk och nostalgisk. Sentimental. Alltid den där distansen till omvärlden, betraktarögonen, inte delaktig. Jag vill inte vara den personen. Jag är inte den personen, inte bara.

Så nu undrar jag om jag ska våga lägga upp den här novellen någonstans. Om den kommer att förstöra något. Den kanske bara är menad för mina ögon, terapi för mig.
Men jag vill ju bli läst. Jag vill avslöja mig själv. Jag vill inte sitta på mitt rum och fylla sida efter sida med känslor som jag sen ställer undan, låser in tills känslorna ändå blivit skrumpna höstlöv. Att skriva dagbok är bland det mest värdelösa som finns. Dagböcker är till för att tjuvläsas. En gång tjuvläste jag min mammas dagbok, jag var tolv och städade och hittade en anteckningsbok och förstod inte att det var mammas dagbok förrän jag läst en sida och blev så generad att jag trodde att jag aldrig skulle kunna se mamma i ögonen igen. Men det kunde jag. Och det gjorde mamma mänskligare.

Kan man göra sönder något med en prosatext? Kan jag skada en person genom att beskriva mina egna känslor? Jag har alltid funderat över hur det kan vara att vara någons musa, vad kände Shakespeares kvinnor? Karin Boyes? Åsa Ericsdotters män? Just den här gången är det inte riktigt frågan om samma sorts känslor, men det är inspiration jag hämtat från verkligheten och jag kan inte avgöra vad som skulle kunna skada. Var gränsen går. Jag vet verkligen inte.

Kommentarer
Postat av: Linus

Du kommer aldrig kunna försvara det du skriver med något annat medel än just det du skrivit. Skulle du bli misstolkad idag vore det inte sista gången, men Shakespeare sa att skönheten ligger i betraktarens öga. Det är ett val man gör när man hänger ut sig, det gäller alla uttrycksmedel. Vad du än gör, hur du än beter dig kommer folk alltid att se på dig med sina granskande ögon. Du föddes kategoriserad. Men... Verkligheten är subjektiv!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback