[under uppförande]

Ibland tittar min lilla femtonåring fram. Såhär hemma en lördagkväll, med pappa i vardagsrummet och spanska ligan och Anna som nattar Aron, sitter jag framför datorn och skäms plötsligt över att jag sitter här. Jag får plötsligt en sån lust att förklara för alla, de som ser mig online på MSN och alla andra som har lyckats märka att jag sitter hemma en lördagkväll, att jag faktiskt valt det här. Att jag faktiskt har blivit frågad med ut till olika ställen, haft möjligheten att ha en vild natt, att jag faktiskt har vänner, men att jag valt att sitta hemma den här sista lördagen på mitt sista sportlov. Men jag lyssnar på Moneybrother (hösten när jag var femton, det var då han slog igenom och jag lyssnade som intensivast på P3) och känner ändå att jag nog borde skämmas något alldeles förskräckligt. Jag är så ocool man bara kan bli.

Men så slår det mig. Hur ska alla de människor som är ute och röjer veta att jag sitter hemma? De är inte själva inne på MSN. Och alla som är inne på MSN är faktiskt själva hemma en lördagkväll och har alltså gjort samma självständiga val som jag. Förhoppningsvis. Och ändå, varför skulle jag bry mig? Om någon visste och tyckte att jag var töntig? Jag brydde mig inte när jag var femton. Jag slutade gå på fester när jag var femton för de handlade ändå bara om att supa sig full och göra bort sig så mycket som möjligt. Jag satt hemma vareviga fredag och lördag, med några enstaka inslag av fimkvällar och middagar när vännerna kände för en "vit helg". Jag satt hemma på lördagkvällar när jag var femton, och visst var det lite jobbigt ibland, när jag inte kunde snacka om den vilda helgen med klasskompisarna. Men samtidigt kände jag inte att jag missade något viktigt. Så varför skulle jag bry mig nu?

Så, lilla femtonåring, du har inget att vara orolig för. Du valde själv och du duger bra som du är.