ur "Stad av saffran"

Mikael, huvudkaraktären, står på en strand. Edwar al-Kharrat skriver:

"Jag sade till mig själv: 'Evigt, oföränderligt är allt inför vår undergång, vårt slut.'
Och jag sade: 'Är detta en paus inför vad som ser ut som spridda ruiner, utan barmhärtighet eller tårar? Vad tjänar det hela till? Vad är det grundat på?'
Och jag sade: 'Finns det tvärtom något vi kan vara säkra på utom spåren av det som utplånats?'
Stranden är lång och bräcklig. Den sträcker sig mellan tomheten och fullheten. Det är som en slät, mager höft, nära att brytas sönder i vilket ögonblick som helst, på vilken punkt som helst. Det finns ingen vallgrav som den kan samla krafter bakom och som kan skydda den med ring på ring av hinder. Det är en böljande skälvande linje längs en bottenlös avgrunds rand. Den befinner sig i uppror och, när den inte gör det, i bedrägligt lugn, därför att den alltid hotas av stormar, vilkas berg av vatten väller över den. Den äger en fascinerande, oemotståndlig magi. Dess skönhet kan aldrig fattas och dess trollmakt aldrig brytas. /.../
Det är som det var dödens egen strand, som jag måste passera utan återvändo och utan att någonsin nå fram. Vatten kan inte släcka min kärlekstörst. Inte heller kan flodvågor dränka den.
Du är en slät klippa ute i vattnet, vars sluttande sidor är gröna av liljor och fläder, vars bördiga och levande jord är saffran. Över det högt uppe svävar en svart duva med vingar utsträckta i oändligheten, som för alltid slår i mitt hjärta.
"

Och jag tycker att det är så vackert. Men nu är den slut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback