[under uppförande]

Igår hade jag återträff med min gamla högstadieklass. Jag trodde att det bara kunde gå åt pipsvängen. Men det gjorde det inte. Till en början var det stelt, men alltmedan kvällen fortskred och vi gick vidare från Rålis till ett kvartershak och drack öl, så blev stämningen alltmer uppspluppen och till slut satt vi och skrattade oavbrutet åt alla gamla låg- och mellanstadieminnen, Greklandsresan och alla sjuka lärare vi haft genom åren. När vi skildes åt, hade vi redan bestämt att vi skulle ha en riktig grillkväll à la finlandaise i sommar. Om den blir av vet jag inte, men att vi tyckt om att träffas så mycket att vi ansåg det värt att träffas igen, det kändes bra.
Och jag tänkte att det finns ett värde i sånadär vänner. Gamla, som man egentligen inte känner så väl längre, kanske aldrig har känt, men som man delat så mycket med. Av de tio som var där (elva med mig), är det fem som jag delat näst intill varje dag tillsammans med från att jag var sju och ett halvt till sexton och några månader (bortsett från året i Tanzania, då). Det är otroligt mycket liv. Så otroligt många minnen. Det skulle vara mycket sorgligt att förlora allt det. Jag ska försöka hålla kontakten, det ska jag.