kvällspromenad
Jag gick på kvällspromenad med mina gula gummistövlar. Jag klättrade upp för klippväggen i slutet av Horisontvägen. Gick in i skogspartiet. Trettio meter åt vänster gick en asfalterad gångväg, men just därför gick jag igenom buskar och sly och lät stövlarna prassla i höstlöv och torra kvistar. Det kändes som att de var i behov av lite ordentlig motion, gummistövlarna. Det luktade blöt mossa och vitsippor. Kanske den godaste lukten i världen.
Jag kom upp på berget. Fåglarna sjöng. Det gjorde jag också. Säkert falskt och långt borta från melodin. Men det var mer än fyra år sen körledaren i Katarina flickkör sa: "Du har ju vacker röst, men du är inte musikalisk. Du kan ju inte hålla din stämma! Ibland är det så, det är bara att acceptera". Det har jag glömt. Och det är ändå ingen som hör mig. Starkt sjunger jag, och för att jag älskat så mycket, och för att jag älskat så djupt. Gud i sin storhet gav mig trösten i sångens ljus. För att jag älskat så många och sjungit tills hjärtat mitt brast.
Jag satte mig på en sten tillsammans med styvmorsviolerna och såg solen gå ner över Skarpnäck. Luften var kylig och gjorde lungorna rena. Jag började skriva. Det blev en novell. Om en flicka i gula gummistövlar. Mitt alterego. Jag vet att det inte är fin litteratur att skriva om sig själv. Men jag är inte speciellt fin. Och jag placerar mig i ett möte. Inte särskilt originellt. Jag är en såndär författare som alltid skriver samma historia. Vilken tur att jag inte publiceras, så att intellektuella ungdomar kan klaga över min fantasilöshet på sina pretentösa bloggar. Hursomhelst så bryr jag mig inte. Inte nu. Det är ju vår.
Jag kom upp på berget. Fåglarna sjöng. Det gjorde jag också. Säkert falskt och långt borta från melodin. Men det var mer än fyra år sen körledaren i Katarina flickkör sa: "Du har ju vacker röst, men du är inte musikalisk. Du kan ju inte hålla din stämma! Ibland är det så, det är bara att acceptera". Det har jag glömt. Och det är ändå ingen som hör mig. Starkt sjunger jag, och för att jag älskat så mycket, och för att jag älskat så djupt. Gud i sin storhet gav mig trösten i sångens ljus. För att jag älskat så många och sjungit tills hjärtat mitt brast.
Jag satte mig på en sten tillsammans med styvmorsviolerna och såg solen gå ner över Skarpnäck. Luften var kylig och gjorde lungorna rena. Jag började skriva. Det blev en novell. Om en flicka i gula gummistövlar. Mitt alterego. Jag vet att det inte är fin litteratur att skriva om sig själv. Men jag är inte speciellt fin. Och jag placerar mig i ett möte. Inte särskilt originellt. Jag är en såndär författare som alltid skriver samma historia. Vilken tur att jag inte publiceras, så att intellektuella ungdomar kan klaga över min fantasilöshet på sina pretentösa bloggar. Hursomhelst så bryr jag mig inte. Inte nu. Det är ju vår.
Kommentarer
Trackback