jag skriver som jag andas

När vissa kända personer ska få biografier skrivna om sig, blir det ibland lite problematiskt. Vissa människor lämnar inte efter sig så många förstahandskällor, som dagböcker eller memoarer. Berättelserna om dem har snarare blivit som skrönor som berättats från mun till mun och kanske inte nedtecknats förrän långt efter själva personens död. En sån person är Jesus, tillexempel. Vad tänkte han om sin roll, vad såg han för framtidsutsikter åt sin filosofi? Svårt att veta. Kunde Jesus ens skriva? En annan såndär person är Sappho. Hon anses vara en av litteraturens tidigaste och viktigaste aktörer. En av de största kvinnliga poeterna någonsin. Och ändå vet vi med säkerhet ingenting om hennes liv, mer än att hon föddes på ön Lesbos i Grekland och att Platon likande henne vid en gudinna - så skicklig ansåg han att hon var med orden. Inte ens hennes diktsamlingar finns bevarade. Antagligen brände de tidiga kristna upp dem, eftersom dikterna ansågs hedniska. Endast en hel dikt och spridda strofer finns bevarade. Och ändå är hon så enorm. Man kan fråga sig om det verkligen var hon som person som var denna gudomliga poet, eller om eftervärldens behov av hjältar har gjort henne till det.

Ja, alltså, det jag egentligen ville få fram genom dessa kringelkrokar är ett konstaterande om mig själv. Som vanligt. Att om någon skulle få för sig att skriva en biografi om mig, skulle denne snarare få motsatt problem. Varför någon ens skulle komma på tanken att göra en biografi om mig vet jag inte, men om vi bortser från denna lilla insignifikanta detalj så ska ni få läsa ännu en av mina fina navelskåderier. Jag har producerat så mycket text, att det skulle ta år att bara läsa igenom. Herregud, jag kopierar ju kontinueligt hela min blogg, och alla dagboksanteckningar på helgon, och alla journals på last.fm, in i ett worddokumet, skriver ut och sätter in i en pärm. Den andra pärmen har redan börjat bli knökfull. Och alla noveller och dikter och små betraktelser. De fyller en tredje pärm. Och de fem handskrivna dagböckerna. För att inte tala om det tiotal antecknigsböcker som jag kluddrat fulla med allt mellan himmel och jord.
Tar orden aldrig slut? Tar självbetraktelserna aldrig slut? När ska jag sluta förundras över världen? När har jag sett ALLT, så att jag kan lämna dessa påträngande ord åt sitt eget öde och börja leva lite också?

Kommentarer
Postat av: Sandra

"Du blir aldrig färdig och det är som det skall."


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback