[under uppförande]

Det är underligt hur jag, nu när både mormor och farmor är döda, har börjat känna av likheterna. Försent liksom. Om det har med släktskap att göra eller bara råkar bli så vet jag inte, men det känns nästan lite för påtagligt för att bara vara ren slump. Grejen med att jag stickar - mormor var känd för sina raggsockor och farmor stickade underbart färggranna koftor. Det var av farmor jag lärde mig att virka, och när finmotoriken var upptränad fick jag lära mig att sticka av mormor. Men det är ju inte förrän på senare år som jag börjat göra det till en riktig hobby. Böcker läser jag på rullande band, och farmor var bibliotikarie. Mitt matlagningsintresse, kanske mest inriktat på konstiga tårtor iförsej, men tänk vad mycket jag hade kunnat lära mig av mormor, som var kock, om jag kommit på det lite tidigare. Jag har börjat titta på hus. Det känns så olikt mig, verkligen, men jag går runt och tittar på arkitekturen och det är ju nästan bara det som jag fotat under mina stockholmsutflykter. Och det var precis vad farmor brukade göra. Hon borde ha blivit arkitekt, hon skulle ha blivit det om hon varit född i en annan familj eller en senare tid. Och nu senast växterna. Det kan vara en kombination av Maries fina plantbilder på sin blogg och att jag läser om Bodil Malmstens lilla trädgård i Frankrike, jag har plötsligt blivit så sugen på att plantera växter. Gräva i jorden och se allt bli grönt. Äta egna potatisar. Mormor hade en alldeles fantastisk trädgård. Jag minns den från när jag var liten. Rabatterna bokstavligt svämmade över av blommor och vi kunde äta egen potatis, lök och morötter nästan varje dag, och plocka jordgubbar och svartvinbär till efterrätt. Sen blev hon äldre och orkade inte ta hand om grönsakerna längre och nu står det vita huset på kullen tomt. Jag vet inte om jag vågar åka dit i sommar.
Jag var för liten för att ta vara på allt de hade att berätta, visa när de fortfarande kunde. När jag började öppna ögonen för annat än lego, lekkamrater och hästar, så hade farmor blivit så vimsig och mormor fått så ont. Och det känns så bortkastat på något sätt. Jag hade kunnat bli så rik. Nu får jag bara höra spridda minnen om dem och vet inte riktigt vad jag ska göra av det.

Jag tror att mina föräldrar kommer att vara bra morföräldrar. Pappa som har så mycket att berätta, och mamma som är så bra på att lyssna. Det skulle vara så synd om mina barn gick miste om att få lära känna dem. Därför tror jag att jag ska försöka få dem tidigt, barnen. Eller åtminstone inte alltför sent. Så nu är det bara att börja leta...