expedition: Siesta!
Jag åkte till Hässleholm. Jag skulle på festival. Jag ville se Ed Harcourt. Det slutade med att jag var tjugoen konsertupplevelser rikare. Här följer ett par ord om några av dem:
FREDAG 25:E MAJ
15:32 Knappt har jag hunnit visa näsan på festivalområdet, innan jag stöter ihop med TAMER, denna underbara krulltott från mina hemkvarter. Hur han hamnat i denna avsides del av Skåne kan han inte riktigt svara på, men han är lika glad som vanligt ändå. Resten av festivalhelgen hälsar han mig med stora leenden och kramar varje gång vi stöter på varandra.
23:15 Juvelen Jag hade inte hört så mycket med honom tidigare, men jag ångrade inte alls att jag nötte ännu lite mer på mina fötter för att kunna se honom. Helt ensam stod han på scen med sin gitarr, sina elektrobeats och sin underbart bluesiga falsettröst. Och maken till självförtroende, han lyckades med konststycket att göra en stagedive!
Runt 02:00 På vägen hem genom ett dimmigt Hässleholm, såg jag ännu en igelkott gå över vägen. Vad är det med dessa igelkottar?
LÖRDAG 26:E MAJ
14:00 Navid Modiri & Gudarna Varför de hamnade på lilla scenen, inomhus i en trång liten lokal vet jag inte, för när jag kom dit en god stund innan konserten började var det redan tjockt med folk där. Och när Navid med band gick upp på scenen blev publiken helt galen. Det var ingen idé att försöka se något, om jag hade tur fick jag en glimt av Navid då och då, resten av tiden fick jag blanda svett och gunga med i denna masseufori. Han har lyckats skapa något av en kult kring sig, Navid Modiri - och jag kan väl räkna in mig själv i leden av hans anhängare. För min del började det när jag var tretton och han var krönikör i tidningen Glöd, han var så underbart smart och bra med orden och så var han snygg också. Den här konserten ligger långt fram i täten, om jag skulle tvingas göra en topplista. (Och jag har typ jättetur, de kommer till re:public, gratisfestivalen på Frescati nästa helg. Räkna med att jag är där!)
15:15 Laakso Nästan längst fram mitt bland fulla poppare som före konserten skrek som samtalston och skrålade Anna Ternheim- och Laakso-låtar, och under konserten betedde sig som japaner gentemot pojkband - gud vad förvuxen och malplacerad jag kände mig. Men det var bra, såklart, Markus är så innerlig i sin sång. Men på något sätt kändes det konstigt med hans olyckliga, desperata texter framförda på scen för en publik full av hysteriska popflickor. Att jag känner igen mig i dem kändes inte längre lika fint som när jag sitter ensam på min kammare.
16:30 The Concretes Sångaren var så söt, så timid, så gjord av socker, blundade när hon sjöng. Inte så mycket till liveband, kanske, men det fick mig att tänka på Christoffer (inte den i min klass, den andra). Han älskar dem. Det var länge sen jag träffade Christoffer.
21:55 ED HARCOURT !!! Tio minuter sen gick Ed upp på scen, jag stod brevid en hemsk tjej som skrek låtönskemål och körde sin armbåge i min arm som om det vore mitt fel att det var trångt längst fram. Efter ett tag lugnade hon dock ner sig, delvis tack vare att två killar dök upp bakom mig, tog tag om staketet på båda mina sidor (för att stå emot trycket bakifrån) och på så sätt skapde som en mänsklig mur runt mig. När konserten var slut fick jag en överklycklig puss på kinden av en av dem, och ett "Visst var det underbart!".
Det var bra. Självklart var det bra. Det var ju Ed. Men jag måste säga att han inte är någon fantastisk liveartist. Han gör inte så mycket. På slutet drog han upp hela The Concretes på scenen, och det var bra. Men annars var det mer som att lyssna på hans låtar på läskigt hög volym, och se honom spela dem. Men det var fantastiskt ändå. Det var ju Ed.
FREDAG 25:E MAJ
15:32 Knappt har jag hunnit visa näsan på festivalområdet, innan jag stöter ihop med TAMER, denna underbara krulltott från mina hemkvarter. Hur han hamnat i denna avsides del av Skåne kan han inte riktigt svara på, men han är lika glad som vanligt ändå. Resten av festivalhelgen hälsar han mig med stora leenden och kramar varje gång vi stöter på varandra.
15:45 Asha Ali Hon är så liten, och så full med värme och innerlighet. Dagen efter stod det i den lokala tidningen att hon varit fredagens bästa konsert ... och jag tror jag är beredd att hålla med.
16:30 Salem al Fakir Ja, honom har vi alla hört mer än nog om ... och just därför måste han ses. Jag är inte så speciellt förtjust i hans skiva, men gud vad han är bra live. Han är så glad, så full av liv. Han fick hela publiken att dansa i regnet.
17:30 Detektivbyrån Tre första klassens musiknördar på scen som spelar musik som tagen ur Amélie från Montmartre-soundtracket - kan man göra något annat än tycka om det? Beatmaskiner, trummor, dragspel och SAX (inte saxofon, utan såna man klipper i papper med). Och så spelade de en cover på temat till det, enligt dem, vackraste som visats på SVT någonsin - Ebba och Didrik! Bara därför måste jag älska dem.
Runt 19 Jag går på vägen mellan campingen och festivalområdet och plötsligt utbrister någon "Katja!", och där står CURRY, eller ja, Carro heter hon väl numera, Finas och Idas vän från Göteborg som jag inte träffat på år. Och nu står hon här, i Hässleholm, och jag har svårt att hämta mig från chocken. Vi hängde också en del under festivalhelgen. Dessa oväntade möten, jag är fascinerad.
20:00 Slagsmålsklubben Jag stod på tryggt avstånd från scenen, men plötsligt kom Tamer springande bakifrån, tog tag i min arm och drog med mig in till galenskapens centrum. SMK:s spelningar är alltid galna, Stockholmsterassen i somras då Hannah ramlade och publiken hoppade på hennes ben så att hon knappt kunde gå på veckor efter. Den här gången ramlade Tamer. Som tur var drogs han snabbt upp, men ja. Farligt är det.
17:30 Detektivbyrån Tre första klassens musiknördar på scen som spelar musik som tagen ur Amélie från Montmartre-soundtracket - kan man göra något annat än tycka om det? Beatmaskiner, trummor, dragspel och SAX (inte saxofon, utan såna man klipper i papper med). Och så spelade de en cover på temat till det, enligt dem, vackraste som visats på SVT någonsin - Ebba och Didrik! Bara därför måste jag älska dem.
Runt 19 Jag går på vägen mellan campingen och festivalområdet och plötsligt utbrister någon "Katja!", och där står CURRY, eller ja, Carro heter hon väl numera, Finas och Idas vän från Göteborg som jag inte träffat på år. Och nu står hon här, i Hässleholm, och jag har svårt att hämta mig från chocken. Vi hängde också en del under festivalhelgen. Dessa oväntade möten, jag är fascinerad.
20:00 Slagsmålsklubben Jag stod på tryggt avstånd från scenen, men plötsligt kom Tamer springande bakifrån, tog tag i min arm och drog med mig in till galenskapens centrum. SMK:s spelningar är alltid galna, Stockholmsterassen i somras då Hannah ramlade och publiken hoppade på hennes ben så att hon knappt kunde gå på veckor efter. Den här gången ramlade Tamer. Som tur var drogs han snabbt upp, men ja. Farligt är det.
21:00 Tingsek Han är så snygg, så glad, gör så bra musik. I vintras skrev jag en novell om ett fiktivt möte jag haft med en fiktiv basist. Trodde jag. Nu vet jag att det var mitt fiktiva möte med Tingsek jag beskrev. När han spelar ser det ut som om musiken kommer ur varje fiber av hans kropp, som att det är smärtsamt och överväldigande och underbart, allt på samma gång.
22:00 Melody Club Inte min potatis kanske, men att dansa och skråla till tillsammans med Curry och hennes vänner var det perfekt för.
22:00 Melody Club Inte min potatis kanske, men att dansa och skråla till tillsammans med Curry och hennes vänner var det perfekt för.
23:15 Juvelen Jag hade inte hört så mycket med honom tidigare, men jag ångrade inte alls att jag nötte ännu lite mer på mina fötter för att kunna se honom. Helt ensam stod han på scen med sin gitarr, sina elektrobeats och sin underbart bluesiga falsettröst. Och maken till självförtroende, han lyckades med konststycket att göra en stagedive!
Runt 02:00 På vägen hem genom ett dimmigt Hässleholm, såg jag ännu en igelkott gå över vägen. Vad är det med dessa igelkottar?
LÖRDAG 26:E MAJ
14:00 Navid Modiri & Gudarna Varför de hamnade på lilla scenen, inomhus i en trång liten lokal vet jag inte, för när jag kom dit en god stund innan konserten började var det redan tjockt med folk där. Och när Navid med band gick upp på scenen blev publiken helt galen. Det var ingen idé att försöka se något, om jag hade tur fick jag en glimt av Navid då och då, resten av tiden fick jag blanda svett och gunga med i denna masseufori. Han har lyckats skapa något av en kult kring sig, Navid Modiri - och jag kan väl räkna in mig själv i leden av hans anhängare. För min del började det när jag var tretton och han var krönikör i tidningen Glöd, han var så underbart smart och bra med orden och så var han snygg också. Den här konserten ligger långt fram i täten, om jag skulle tvingas göra en topplista. (Och jag har typ jättetur, de kommer till re:public, gratisfestivalen på Frescati nästa helg. Räkna med att jag är där!)
15:15 Laakso Nästan längst fram mitt bland fulla poppare som före konserten skrek som samtalston och skrålade Anna Ternheim- och Laakso-låtar, och under konserten betedde sig som japaner gentemot pojkband - gud vad förvuxen och malplacerad jag kände mig. Men det var bra, såklart, Markus är så innerlig i sin sång. Men på något sätt kändes det konstigt med hans olyckliga, desperata texter framförda på scen för en publik full av hysteriska popflickor. Att jag känner igen mig i dem kändes inte längre lika fint som när jag sitter ensam på min kammare.
16:30 The Concretes Sångaren var så söt, så timid, så gjord av socker, blundade när hon sjöng. Inte så mycket till liveband, kanske, men det fick mig att tänka på Christoffer (inte den i min klass, den andra). Han älskar dem. Det var länge sen jag träffade Christoffer.
17: 15 Shout Out Louds Jag såg absolut ingenting, men jag hörde desto mer. De körde sina underbara klubblåtar och jag önskade att Kirke varit där. Men jag röjde lite försiktigt på egen hand. Det fick mig att minnas killarna innan Josh Ritters konsert på Popaganda förra året. De var där för att se Shout Out Louds, men de kände sig diskriminerade på festivalområdet för att de inte hade Cheap Mondays eller stora nördbrillor. De tyckte att folk borde sluta att kolla snett, låta dem gå på Popaganda för musiken. De tyckte att jag skulle skriva om dem i min debutroman (jag stod såklart med anteckningsblocket i högsta hugg). Någon debutroman vet jag inte om det blir, men nu skriver jag om dem här i alla fall.
20:40 Efter Peps Blodsbands konsert gick jag mot strömmen fram till scenen - en timme senare skulle Ed Harcourt spela och jag bara MÅSTE stå längst fram. Det fanns inga andra alternativ. Där mötte jag två killar som inte ville tro att Peps inte tänkt komma upp på scen igen. En av dem förklarade det afrikanska begreppet obunto för mig: det är bandet människor emellan, just för att de är människor och alltså mänskliga. Det tar fasta på alla våra likheter och får oss att känna gemenskap och kärlek. Det finns alltid där, det är upp till oss att uppmärksamma det och handla därefter. Alldeles för många ignorerar det. Killen sa att hans obuntoband med Peps hade varit som en motorväg under spelningen. Vi lovade varandra att sprida obuntos budskap på varsitt håll, innan han gav upp på Peps och gick vidare. Honom har jag ingen aning om, men nu har jag åtminstone hållt mitt löfte.
20:40 Efter Peps Blodsbands konsert gick jag mot strömmen fram till scenen - en timme senare skulle Ed Harcourt spela och jag bara MÅSTE stå längst fram. Det fanns inga andra alternativ. Där mötte jag två killar som inte ville tro att Peps inte tänkt komma upp på scen igen. En av dem förklarade det afrikanska begreppet obunto för mig: det är bandet människor emellan, just för att de är människor och alltså mänskliga. Det tar fasta på alla våra likheter och får oss att känna gemenskap och kärlek. Det finns alltid där, det är upp till oss att uppmärksamma det och handla därefter. Alldeles för många ignorerar det. Killen sa att hans obuntoband med Peps hade varit som en motorväg under spelningen. Vi lovade varandra att sprida obuntos budskap på varsitt håll, innan han gav upp på Peps och gick vidare. Honom har jag ingen aning om, men nu har jag åtminstone hållt mitt löfte.
21:55 ED HARCOURT !!! Tio minuter sen gick Ed upp på scen, jag stod brevid en hemsk tjej som skrek låtönskemål och körde sin armbåge i min arm som om det vore mitt fel att det var trångt längst fram. Efter ett tag lugnade hon dock ner sig, delvis tack vare att två killar dök upp bakom mig, tog tag om staketet på båda mina sidor (för att stå emot trycket bakifrån) och på så sätt skapde som en mänsklig mur runt mig. När konserten var slut fick jag en överklycklig puss på kinden av en av dem, och ett "Visst var det underbart!".
Det var bra. Självklart var det bra. Det var ju Ed. Men jag måste säga att han inte är någon fantastisk liveartist. Han gör inte så mycket. På slutet drog han upp hela The Concretes på scenen, och det var bra. Men annars var det mer som att lyssna på hans låtar på läskigt hög volym, och se honom spela dem. Men det var fantastiskt ändå. Det var ju Ed.
00:00 Sahara Hotnights Det är inget jag lyssnar på hemma riktigt, men grymmare band live finns knappt. Det är inte som att de gör en så stor grej av det, tvärtemot lyckas de med konststycket att skippa långa mellansnack och annat showigt och ändå göra konserten värd att se. Det är ett nöje att bara se dem spela - förstagitarristen när hon drar sina riff bakåtlutad, basisten som ställer sig längst fram på scenen och drar sina basgångar, kompgitarristen och den fullkomligt galna trummisen (när de spelat klart gick två killar förbi mig och jag råkade höra den ena säga: "Kan man göra annat än älska den där trummisen?", och jag frågar mig samma sak). Det fick mig att återuppleva minnen från min New York-resa 2004, då jag såg dem i en källare på en ensamspelning de hade mitt i sin turné som The Hives förband. Förhållandena var helt annorlunda då, men nog funkar de lika bra i en trång liten källare, som på en stor utescen. Det blev en värdig sista konsert på min festival.
Efter två dagars festivalande och tjugoen konserter var mina fötter helt döda. De värker fortfarande, mer än ett dygn efter den sista konserten. Men det är en bitterljuv värk - värken jag med glädje betalar för en så underbar helg med så underbar musik.
Efter två dagars festivalande och tjugoen konserter var mina fötter helt döda. De värker fortfarande, mer än ett dygn efter den sista konserten. Men det är en bitterljuv värk - värken jag med glädje betalar för en så underbar helg med så underbar musik.
Kommentarer
Postat av: vi som tycker om navid
nm&g äger! dom släpper ny skiva snart och man kan lyssna på nya singeln på deras hemsida - www.navidmodiri.com !!!
hejhej
Trackback