tankar på tåg II
27:e maj, 20:53
Jag tycker bättre om att åka Inter City-tåg än X2000. Det åker såpass långsamt att jag inte blir yr av att se ut genom fönstret. Jag har fönsterplats, i tågets färdriktning, och med ett riktigt fönster att se ut genom den här gången. Brevid mig sitter en tjej som snorat och hållt tillbaka nysningar ända från Hässleholm, och hon har sneglat irriterat på mig när jag ätit mina karelska piroger med rökt ren på, när jag sms:at med Lisa och pratat i telefon med mamma och Kirke, när jag skriver. Hon ska till Södertälje. Snart går hon av.
Jag har lyssnat på Damien Rice. Damein passar på tåg. (Och nu åkte vi precis förbi Gnesta. Herregud. Jag vill åka till Hundby!) Sen lyssnade jag på Josh Ritter. Det var mer än ett år sen jag såg honom på Popaganda, och fortfarande ger minnet av hans glädje på scenen mig pirr i magen. Nu lyssnar jag på Moneybrother.
Och ganska snart, om en halvtimme sådär, är jag hemma...
Hemma, c:a 22:10
Det sägs att Stockholm är stort, att det bor många människor här. Men ibland är det svårt att tro på. Jag har bara hunnit gå på stockholmsk mark i tio minuter, när jag stöter ihop med Nina, mammas vän. Hon bor också i Skarpnäck, så vi slår följe. Hon har varit i Härjedalen och hälsat på sin gamla pappa. Och när vi sitter där, mitt inne i ett koncentrerat samtal, på T-Centralen och väntar på vårt tåg, utbrister någon "Katja!" och där står Ellie, min alldeles underbara engelskalärare, i klackskor och klänning och det måste vara första gången som jag ser henne med smink. Som alltid verkar hon vara helt överlycklig över att träffa en. Jag får en puss på kinden och en kram, jag säger att min resa gått bra (jag var ju tvungen att be henne om ledighet på dubbeltimmen i engelska i torsdags) men att jag var trött, och hon säger att jag ska "go home and get a good nights sleep", ler så hjärtligt och så går hon vidare.
Kan man få ett bättre välkomnande?
Jag tycker bättre om att åka Inter City-tåg än X2000. Det åker såpass långsamt att jag inte blir yr av att se ut genom fönstret. Jag har fönsterplats, i tågets färdriktning, och med ett riktigt fönster att se ut genom den här gången. Brevid mig sitter en tjej som snorat och hållt tillbaka nysningar ända från Hässleholm, och hon har sneglat irriterat på mig när jag ätit mina karelska piroger med rökt ren på, när jag sms:at med Lisa och pratat i telefon med mamma och Kirke, när jag skriver. Hon ska till Södertälje. Snart går hon av.
Jag har lyssnat på Damien Rice. Damein passar på tåg. (Och nu åkte vi precis förbi Gnesta. Herregud. Jag vill åka till Hundby!) Sen lyssnade jag på Josh Ritter. Det var mer än ett år sen jag såg honom på Popaganda, och fortfarande ger minnet av hans glädje på scenen mig pirr i magen. Nu lyssnar jag på Moneybrother.
Och ganska snart, om en halvtimme sådär, är jag hemma...
Hemma, c:a 22:10
Det sägs att Stockholm är stort, att det bor många människor här. Men ibland är det svårt att tro på. Jag har bara hunnit gå på stockholmsk mark i tio minuter, när jag stöter ihop med Nina, mammas vän. Hon bor också i Skarpnäck, så vi slår följe. Hon har varit i Härjedalen och hälsat på sin gamla pappa. Och när vi sitter där, mitt inne i ett koncentrerat samtal, på T-Centralen och väntar på vårt tåg, utbrister någon "Katja!" och där står Ellie, min alldeles underbara engelskalärare, i klackskor och klänning och det måste vara första gången som jag ser henne med smink. Som alltid verkar hon vara helt överlycklig över att träffa en. Jag får en puss på kinden och en kram, jag säger att min resa gått bra (jag var ju tvungen att be henne om ledighet på dubbeltimmen i engelska i torsdags) men att jag var trött, och hon säger att jag ska "go home and get a good nights sleep", ler så hjärtligt och så går hon vidare.
Kan man få ett bättre välkomnande?
Kommentarer
Trackback