minnen från ett bibliotek

Jag sitter på Skarpnäcks bibliotek och skriver. Emellanåt läser jag. Jag läste i Bodil Malmstens debutbok, diktsamlingen Dvärgen Gustaf:

Folk tror inte på mig Birger
och ser mig
som jag inte är.
Låt gå för det.
Bara inte
dvärgen Gustaf.

Fördenskull Birger
och trots allt:
Jag har börjat med ord.
Erkänner äntligen:
Jag ska bli bäst i världen.
Skriver i snön
på trottoarer
och kajer.


Själv minns jag när borgarna var vid makten sist. Det var när jag var liten. De skulle skära ner på allt. De la ner vårdcentralen i Skarpnäck. De stängde vår ungdomsgård. Inte för att det påverkade mig, jag var för liten, men jag tror att allt detta prat om nerskärningar har fått min generation, sena åttitalister, som var små då och precis påväg att bilda sig en första uppfattning om världen, att det gav oss en misstro och pessimism. Den stora arbetslösheten i början av nittitalet. Vi lever i ett land av överflöd, men när inte ens barnen får smaka på den så är det inte svårt att förstå att de sen när de växer upp blir individualister, utan tro på den gemensamma kampen.
Borgarna försökte lägga ner vårt bibliotek också, men där satte skarpnäcksborna stopp. Jag minns protesterna. Och på något sätt fick vi behålla det. I Skarpnäck vann vänsterblocket med sjuttio procent i förra valet. Och nu sitter jag här, i vårt blåa kulturhus, och minns min barndom av nerskärningar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback