[under uppförande]

Kanske var det en miss att hoppa in för Sara på ridningen imorse. Jag har ju tagit en paus, sa upp min plats i hoppgruppen och trodde att jag var fullkomligt nöjd med det. Men så fort jag kom in i stallet, lukterna, ljuden, i ridhuset sprang Panther runt på lektion, han överlevde sommarbetet och det bara rasade ner över mig. Hur mycket jag saknar det. Hästarna. Lugnet. Och kanske ännu mer nu när jag inte har någon skola att gå till, så blev det att träffa alla stallkompisar som att få tillbaka lite av de där rutinerna som är så viktiga för vardagen. De där lösa sociala kontakterna som är förknippade med speciella omgivningar. Jag ångrade bittert att jag gett upp platsen i en av de ridgrupper som jag trivits som allra bäst i.
Och nu sitter jag här med hemska skavsår på fingrarna (för jag glömde självklart handskarna hemma). Jag kunde knappt duscha för att de sved så mycket. Trots att jag inte har något jobb än och alltså ingen fast inkomst, är jag nu hoppgruppens officiella ersättare och ska redan nästa vecka rida istället för Maria. Och om tre veckor ska jag vara med på en hoppkurs med Kicki. Det är svindyrt att rida. Men ibland får lyckan vara värt det.

Idag åt jag lunch till frukost och frukost till lunch. (Alltså, gårdagens middagsrest linssoppan till frukost, och sen orkade jag inte mer än att koka havregrynsgröt till lunch...)
Sen åkte jag in till Söder för att tappa mig på blod. Det är så fint när jag får ett sms, vi har brist på din blodgrupp, man känner sig behövd. Och sånt svarar jag direkt på. Det här blev min fjärde gång.

Jag tycker om att vara på blodcentralen. Det är en så stillsam atmosfär. Tystnaden och lugnet. Lite som i bibliotek. (Fast i bibliotek kan jag aldrig riktigt slappna av, alla böckerna runtomkring mig gör mig för upphetsad, jag känner mig som ett barn i en leksaksaffär.) Jag tror att de flesta sjukhusmiljöer har den där lugna atmosfären, de ljusa färgerna och låga rösterna, väntrummen. Jag tycker om väntrum. Att inte kunna göra något annat än att vänta. Jag tycker om sjukhus. Det kanske inte är så vanligt? Jag har väl inte varit med om så hemska saker på sjukhus. Men det finns ju ändå en oro i luften på vanliga sjukhus, inför tandläkarbesök, på vårdcentralen. Även om man själv inte är en del av den, så smittar det av lite från andra som känner det.
Blodcentraler har inte den där oron. Ingen som kommer dit är sjuk. Alla som kommer dit är mer eller mindre friska. Och på något sätt känns det i luften att det ett ställe för goda gärningar. Som att människorna som kommer dit är nöjda med sig själva, åtminstone för den lilla stund de är där. Luften är lätt att andas. Jag tycker om att gå till blodcentralen.

Men plötsligt, när jag satt där i väntrummet efter att ha tömts på fyra och en halv deciliter blod, började jag bli så varm i ansiktet. Och sen kall. Och sen kände jag varenda hårstrå på mitt huvud. Och brödet svällde i min mun. Jag gick på toa och kunde knappt hålla balansen, i spegeln såg det ut som att jag använt ljusrosa läppstift och min hud vad ljust nougatfärgad - nu vet jag vad de menar i böckerna när de skriver att hon blev kritvit bakom solbrännan. Jag gick ut i väntrummet och satte mig i soffan igen och bet ihop för att inte spy. En kvinna såg på mig, frågade hur jag mådde, jag såg inte ut att må bra sa hon och gick och hämtade personal innan jag hann svara. Och det blev värsta pådraget, tre sköterskor kom med en bår som jag fick lägga mig på och så kördes jag iväg med alla människors ögon på mig och jag kände mig så dum. Att jag skulle få så mycket uppmärksamhet. Vadå, så farligt var det väl inte. Jag klarar mig själv. Jag fick ligga med fötterna högt över huvudet, med en sköterska som satt med mig hela tiden och en annan som sprang efter saft och mina väskor. När sköterskan försökte fläkta mig med en solfjäder haremstyle så fick det vara nog, jag sa till, allt kändes så överdivet. Så sjuk var jag väl inte.
Jag hade fått akut blodtrycksfall, berättade sköterskan. Marie hette hon. Eftersom jag i vanliga fall har helt normalt blodtryck, så berodde detta blodtrycksfall antagligen på vätskebrist. Trots att jag druckit flera glas vatten innan jag åkte hemifrån. Men, det är ju sommar...
Marie satt med mig i två timmar medan blodet fick strömma från mina fötter till mitt huvud och vi pratade om utlandsresor, studier, busiga hästar, ljumma sommarnätter, sjuksköterskeyrket och Sveriges utbildningsväsende. Det var riktigt trevlig. Mitt illamående försvann nästan direkt efter att jag fick lägga mig på båren, men mitt blodtryck tog bevisligen mycket längre tid på sig att stabiliseras.
När jag sent omsider kom därifrån hade jag, trots mattheten, fått tillbaka lite av gnistan som nästan omärkligt runnit ur mig under det senaste året. Kanske skulle jag ta och bli sjuksköterska, eller till och med läkare? Jag har nästan bestämt mig för att jag ska ansöka om att få vara med i ett utbytesprogram med Indien med inrikting på mänskilga rättigheter och jämställdhet och åka till Indien i januari i tre månader. Och fylld av den där känslan som kontakt med en total främling kan ge, samhörigheten, insikten om att vi är nog inte så olika ändå.

Och jag tänker att jag kanske borde ta avstånd. Att det kanske är det som den här sommaren ska handla om. Att jag ska skaffa mig en uppfattning om vem jag är, nu, idag, denna nittonåriga Katja, innan jag börjar tvinga på den på andra. Att jag ska göra det fullt ut, inte slarva, inte låta andra lägga sig i med sina smutsiga ord, hur lena de än är. Att jag ska ta chansen nu när jag har den, en helt ledig sommar, en stuga i Södermanland med hängmatta, sjö och roddbåt. En familj med åtta hästar som behöver ridas, helt gratis, hur mycket jag vill, på en kort cykelbits avstånd. Kanske är det det jag ska göra i sommar.

Det är så mycket med den här studentskivan. Just nu känns det nästan som att det inte kommer vara värt besväret. Det kommer att gå åt helvete ändå. Men något gott har det åtminstone kommit ur det. Något mycket positivt. Något som faktiskt kompenserar för det mesta, både med skivan och skit runtomkring. Det förde ihop mig med Anna och Sandra. Vem hade kunnat tro det, i början av ettan? Några så olika personer är svårt att tänka sig. Men just därför går det. Vi konkurrerar liksom inte ut varandra. Vi har våra egna grejer. Men vi kan kommunicera. Vårt vertikala och horrisontella möte går bra ihop, som Sandras projektarbete hade uttryckt det.

Det är underligt hur jag, nu när både mormor och farmor är döda, har börjat känna av likheterna. Försent liksom. Om det har med släktskap att göra eller bara råkar bli så vet jag inte, men det känns nästan lite för påtagligt för att bara vara ren slump. Grejen med att jag stickar - mormor var känd för sina raggsockor och farmor stickade underbart färggranna koftor. Det var av farmor jag lärde mig att virka, och när finmotoriken var upptränad fick jag lära mig att sticka av mormor. Men det är ju inte förrän på senare år som jag börjat göra det till en riktig hobby. Böcker läser jag på rullande band, och farmor var bibliotikarie. Mitt matlagningsintresse, kanske mest inriktat på konstiga tårtor iförsej, men tänk vad mycket jag hade kunnat lära mig av mormor, som var kock, om jag kommit på det lite tidigare. Jag har börjat titta på hus. Det känns så olikt mig, verkligen, men jag går runt och tittar på arkitekturen och det är ju nästan bara det som jag fotat under mina stockholmsutflykter. Och det var precis vad farmor brukade göra. Hon borde ha blivit arkitekt, hon skulle ha blivit det om hon varit född i en annan familj eller en senare tid. Och nu senast växterna. Det kan vara en kombination av Maries fina plantbilder på sin blogg och att jag läser om Bodil Malmstens lilla trädgård i Frankrike, jag har plötsligt blivit så sugen på att plantera växter. Gräva i jorden och se allt bli grönt. Äta egna potatisar. Mormor hade en alldeles fantastisk trädgård. Jag minns den från när jag var liten. Rabatterna bokstavligt svämmade över av blommor och vi kunde äta egen potatis, lök och morötter nästan varje dag, och plocka jordgubbar och svartvinbär till efterrätt. Sen blev hon äldre och orkade inte ta hand om grönsakerna längre och nu står det vita huset på kullen tomt. Jag vet inte om jag vågar åka dit i sommar.
Jag var för liten för att ta vara på allt de hade att berätta, visa när de fortfarande kunde. När jag började öppna ögonen för annat än lego, lekkamrater och hästar, så hade farmor blivit så vimsig och mormor fått så ont. Och det känns så bortkastat på något sätt. Jag hade kunnat bli så rik. Nu får jag bara höra spridda minnen om dem och vet inte riktigt vad jag ska göra av det.

Jag tror att mina föräldrar kommer att vara bra morföräldrar. Pappa som har så mycket att berätta, och mamma som är så bra på att lyssna. Det skulle vara så synd om mina barn gick miste om att få lära känna dem. Därför tror jag att jag ska försöka få dem tidigt, barnen. Eller åtminstone inte alltför sent. Så nu är det bara att börja leta...

Jag har skrivit en novell. Och mer än någonsin funderar jag på vad som är okej att skriva om. Hur mycket man får skriva om människor som verkligen finns. Eller kanske hur mycket man får ljuga om verkligheten. Jag har liksom ingen distans till det jag skriver, jag blandar in mig själv helt okontrollerat och människor i min omgivning åker med av bara farten. Självklart hittar jag på saker, självklart är det fiktion. Det är inte helt självbiografiskt. Men det är känslor som får mig att skriva, och eftersom jag inte med säkerhet kan veta något om någons känslor förutom mina egna, om ens det, så blir jaget i berättelsen alltid mer eller mindre jag. Och känslorna jag vill beskriva uppstår oftast i mötet med någon annan. Alltså hamnar människor i min omgivning i det jag skriver. För egen del bryr jag mig inte, jag har ingen integritet, jag vränger med glädje ut och in på mig själv för att få ur mig ett par snyggt sammansatta ord, men jag tror inte att så många andra känner så. Och någonstans vill jag inte att folk ska feltolka mig heller. Jag vill inte att de ska bilda sig en bild av mig som personen i mina texter, inte bara. För jag ser ett mönster. En obotlig romantiker. Melankolisk och nostalgisk. Sentimental. Alltid den där distansen till omvärlden, betraktarögonen, inte delaktig. Jag vill inte vara den personen. Jag är inte den personen, inte bara.

Så nu undrar jag om jag ska våga lägga upp den här novellen någonstans. Om den kommer att förstöra något. Den kanske bara är menad för mina ögon, terapi för mig.
Men jag vill ju bli läst. Jag vill avslöja mig själv. Jag vill inte sitta på mitt rum och fylla sida efter sida med känslor som jag sen ställer undan, låser in tills känslorna ändå blivit skrumpna höstlöv. Att skriva dagbok är bland det mest värdelösa som finns. Dagböcker är till för att tjuvläsas. En gång tjuvläste jag min mammas dagbok, jag var tolv och städade och hittade en anteckningsbok och förstod inte att det var mammas dagbok förrän jag läst en sida och blev så generad att jag trodde att jag aldrig skulle kunna se mamma i ögonen igen. Men det kunde jag. Och det gjorde mamma mänskligare.

Kan man göra sönder något med en prosatext? Kan jag skada en person genom att beskriva mina egna känslor? Jag har alltid funderat över hur det kan vara att vara någons musa, vad kände Shakespeares kvinnor? Karin Boyes? Åsa Ericsdotters män? Just den här gången är det inte riktigt frågan om samma sorts känslor, men det är inspiration jag hämtat från verkligheten och jag kan inte avgöra vad som skulle kunna skada. Var gränsen går. Jag vet verkligen inte.

I fredags började bläcket i min favoritpenna blekna. Förskräckt slutade jag skriva och förträngde hela grejen. Men när jag alldeles nyss plockade fram anteckningsboken för att skriva ner ett litet diktalster jag påtat på medan jag stickade, så räckte bläcket inte ens till att skriva dagens datum. Detta är en sorgens dag. Den här pennan har varit mig trogen så länge att jag inte längre minns när jag först tog den i min hand. Den har suttit på mina anteckningsböcker, snällt hoppat över till en ny när den gamla blivit full. Jag har fyllt minst fyra stycken med dess bläck. Den har varit skön i handen, stabil och sval oavsett om jag precis börjat skriva eller redan vräkt ur mig flera sidor. Ett pålitligt, jämt flöde med bläck som aldrig kladdade, aldrig trilskades med att lämna tomma luckor. Så mycket som jag skriver, och jag skriver fortfarande helst mina texter för hand först, så har den här pennan blivit som en kär vän. Och nu är bläcket slut. Det blir en brytpunkt i mitt skrivande. Jag kommer känna mig vilsen, jag måste finna en ny penna att lita på, det kommer att kräva mycket energi och eftertanke. Jag kommer sakna min gamla penna. Det är alltid svårt att förlora en vän. Detta är en söndagkväll med sorglig efterklang.

Förövrigt så har jag träningsvärk. Igår fick jag ett infall och tog på mig mina pumps med åtta centimeter höga stilettklackar när jag skulle dra till puben. Ridningen har gett mig en schysst balans, så att gå med dem var inget problem, och jag fick inte heller ont i fötterna. Men när jag gick runt en fjärdedel av Södermalm utmed vattnet med Kirke och Zorro idag, i mina gula gummistövlar, drog det i smalbenen. Jag visste inte ens att man hade muskler framme på smalbenen, men dem hade jag träningsvärk i. Då vet jag det. En kväll i åtta centimeter höga stilettklackar ger träningsvärk i smalbenen. Alltid lär man sig nåt nytt. Livet är fullt av överraskningar. Och en massa andra sånadär klyschor.

Jag har börjat förväxla U och Y. Det är inte okej. Svenska har alltid varit ett av mina starka sidor. Och nu skriver jag U där det ska vara Y och måste sitta och uttala orden tyst för mig själv i evigheter innan jag kan bestämma mig för vilket av dem det ska vara, och ändå är jag osäker. Inte i alla ord, såklart, det finns ord som sitter i ryggmärgen som man stavar på ren vana snarare än rättstavningsförmåga. Men nya ord, ord som jag inte använder dagligen. Det har börjat bli krångligt.

Det måste vara min finska. I finskan uttalas U som O och Y är en blandning mellan det svenska U:et och Y:et. Jag har alltid trott att det är min finska som fått lida av min svenska, aldrig att det skulle vara tvärtom. Aldrig slutar man förvånas. Folk reagerar redan på mitt sätt att uttala vissa ord. Tillexempel persilja. Jag betonar på I:et, medan mina svenska vänner säger att det är E:t som är det rätta. Men då blir ju ordet persilja fult, PÄSCHilja. Inte så attraktivt. Men är det inte konstigt att det hoppar fram nu, förvirringen med mina två modersmål, när jag knappt pratar det längre. I nio år gick jag i en finsk skola, och i gymnasiet läste jag modersmål ABC i två och ett halvt år. I julas tog den sista finskakursen slut. Och nu hoppar mina invandrarfasoner fram. Det är pinsamt.

Den flyter där, strax ovanför mitt huvud. Tanken. Insikten. Precis utom räckhåll. Men den färgar ändå av sig, ögonen känns milda och tunnelbanan rör sig smidigt, Ed Harcourt sjunger "The birds will sing for us, and we all die in the end". Vad är det han förstått som jag inte lyckats fånga än?
Att gå på stan med mamma i snöslasken, vi letade efter en klänning åt henne men istället hittade jag en åt mig. Lång, svart och jag tänkte "jag ska våga vara vacker lite oftare". Och fick den i nittonårspresent av mamma.
Brevid sitter en kvinna med mobiltelefon. Den här tunnelbanenatt också. Hon pratar franska. Jag förstår vad hon säger. Hon har en hemsk svensk brytning, men jag förstår. På rutigt mattepapper över fönstret står det "Kan du bli Nobelpristagare..." och vem vet. Alla möjligheter finns. Och tiden. Jag vet inte vad som ska bli. Jag vet bara att det kommer att bli som jag vill det.
Jonatan är den bästa kusinstorebrorsan man kan tänka sig. Sandra visar mig nya saker, varje dag. Och det snöar, igen.

Jag sitter och pluggar religion ? hinduismen. Kastsystemet, ?under alla omständigheter är tanken om att människor är ordnade i grupper, med olika möjligheter i livet och samhället, djupt rotat i Indien?. Det står i kontrast till ?Till världskapitalismens försvar? som jag nyss läst ut. Och det får mig att fundera.

 

Jag tänker: PARADIGM. Detta underbara ord som ligger så runt och gojsigt i munnen, som vi fick lära oss på filosofin i höstas ? att all vetenskaplig forskning ingår i ett eller annat system (paradigm) där de regler och samband man tror på stämmer sinsemellan, men bryter helt mot andra paradigms. Anhängare av de olika paradigmen har svårt att kommunicera, de förstår helt enkelt inte varandra för de talar inte samma språk. Båda tycker att den andra är helt dum i huvudet. Men egentligen handlar det om att de har helt olika utgångspunkter. Kanske gäller det i annat än vetenskap också? Politik tillexempel. Eller religion. Jag som är född och uppfostrad av mer eller mindre vänsterradikala, miljömedvetna feministföräldrar och deras likasinnade systrar och vänner, kanske är det inte så konstigt att jag har svårt att förstå mig på moderatungar eller Johan Norberg. Kanske är det inte så konstigt att vi inte förstår hur indierna kan leva med sitt kastsystem. Varifrån hela logiken kommer. Vi är alla helt enkelt anhängare av olika paradigm.

 

Nu märker jag att mitt resonemang liknar den där kända relativismen som är så poppis på universiteten nuförtiden, enligt min gamla filosofilärare. Relativismen ? allting är relativt och sanningen beror på vem du är, din bakgrund och övertygelse och så vidare. Relativismen ? det finns ingen sanning, alltså är det helt onödigt att överhuvudtaget diskutera någonting, eftersom alla ändå alltid har rätt. Och det är ju lite av en återvändsgränd, det måste medges. Men jag tänker det som att det här med kulturella, politiska, religiösa paradigm inte egentligen handlar om vad som är sant, utan snarare är en förklaringsmetod för varför det är så svårt att förstå varandra ibland. Som en förklaring för mig varför jag blir så provocerad av Johan Norbergs idéer, trots att jag samtidigt klart och tydligt ser att hans argumentation håller, it makes sense som man säger på engelska. Varför jag håller stenhårt fast i mina gamla värderingar, trots att jag i ?Till världskapitalismens försvar? fann mycket goda argument för varför jag borde vara nyliberal istället. Enligt paradigmteorin skulle det bero på att vi är anhängare av olika paradigm, som håller i sig men bryter totalt mot varandra sinsemellan. Mm. Intressant vilsegång i mina tankar. Men det är ju bara en teori?

Jag har jobbat lite, jag gör ju frågor till ett resespel. Jag har gjort lite research. Läst nationalencyklopedin och wikipedia och resereportage på DN.se. Och gud vad jag vill åka. Tasmanien, Galapagos, Zanzibar, Indien. Det var så länge sen jag var långt borta. Jag vill värmen och smutsen och nya människor. Jag vill gå på nya gator. Jag vill sitta på en sten och känna lukten av träd som inte växer i Sverige. Men jag kan inte. Tänk på koldioxiden, tänk på ozonlagret, tänk på allt vatten som kommer dränka Venedig och Holland och Indonesien. Hur ska det gå att leva med det dåliga samvetet? Hur ska jag utan att ständigt känna behov av att gömma mig under täcket i fosterställning och skrika i kudden? Jag vet inte vad annat jag kan göra än att förneka och fortsätta promenera.

När jag vaknade ett par minuter i tolv sken solen och jag bestämde mig för att åka in till stan och promenera lite. Men när jag gick nerför backen mot tunnelbanan ändrade jag mig och svängde ut på Rusthållarvägen istället. Jag har i många år tänkt att jag skulle gå från Bagarmossen ända in till stan. Idag, årets andra dag, bestämde jag mig för att verkligen göra det.
Medan jag gick där genom Kärrtorp och Björkhagen och Hammarbyhöjden funderade jag på ifall det är bäst att gå med eller utan ett mål. Jag tänkte att utan mål kanske man är mer öppen för nya möjligheter, man kan hitta nya vägar och se nya saker på ett sätt som promenaden med ett mål inte riktigt ger plats för. Samtidigt är målet en motivation. Jag kan motivera mig själv till att gå nästan hur långt som helst, bara jag bestämt mig för att jag ska komma fram någonstans till slut, om jag har ett mål. Om jag inte haft stan som mål idag, hade jag slutat gå vid Skärmarbrink, för där började jag bli lite trött i benen. Kanske kan man kombinera det lite? Att bestämma sig för att dit ska jag, men tillåta sig själv att komma på villovägar om de verkar mer spännande.
Efter flera timmar och både Daniels och Siris blandband kom jag fram till Slussen. Himlen var rosa och jag satte mig på en bänk för att vila fötterna lite och tittade på människorna som gick förbi. Sen tog jag tunnelbanan hem igen.