måndag kväll, 22:42
Den flyter där, strax ovanför mitt huvud. Tanken. Insikten. Precis utom räckhåll. Men den färgar ändå av sig, ögonen känns milda och tunnelbanan rör sig smidigt, Ed Harcourt sjunger "The birds will sing for us, and we all die in the end". Vad är det han förstått som jag inte lyckats fånga än?
Att gå på stan med mamma i snöslasken, vi letade efter en klänning åt henne men istället hittade jag en åt mig. Lång, svart och jag tänkte "jag ska våga vara vacker lite oftare". Och fick den i nittonårspresent av mamma.
Brevid sitter en kvinna med mobiltelefon. Den här tunnelbanenatt också. Hon pratar franska. Jag förstår vad hon säger. Hon har en hemsk svensk brytning, men jag förstår. På rutigt mattepapper över fönstret står det "Kan du bli Nobelpristagare..." och vem vet. Alla möjligheter finns. Och tiden. Jag vet inte vad som ska bli. Jag vet bara att det kommer att bli som jag vill det.
Jonatan är den bästa kusinstorebrorsan man kan tänka sig. Sandra visar mig nya saker, varje dag. Och det snöar, igen.
Natt med gammelfarmor Sonjas spegel
Att gå på stan med mamma i snöslasken, vi letade efter en klänning åt henne men istället hittade jag en åt mig. Lång, svart och jag tänkte "jag ska våga vara vacker lite oftare". Och fick den i nittonårspresent av mamma.
Brevid sitter en kvinna med mobiltelefon. Den här tunnelbanenatt också. Hon pratar franska. Jag förstår vad hon säger. Hon har en hemsk svensk brytning, men jag förstår. På rutigt mattepapper över fönstret står det "Kan du bli Nobelpristagare..." och vem vet. Alla möjligheter finns. Och tiden. Jag vet inte vad som ska bli. Jag vet bara att det kommer att bli som jag vill det.
Jonatan är den bästa kusinstorebrorsan man kan tänka sig. Sandra visar mig nya saker, varje dag. Och det snöar, igen.
Natt med gammelfarmor Sonjas spegel
Kommentarer
Trackback