oskuld

Jag har nu ett tag gått och funderat över att jag kanske borde skaffa mig en blogg. Det är ju den nya skönlitteraturen och snart kommer det väl inte publiceras några böcker längre, för allt kommer att finnas på internet. Den nya romanen kommer bestå av riktiga människors riktiga funderingar, vilket väl romanen också är egentligen. Det kommer att vara osammanhängande och inte innehålla någon som helst dramaturgisk struktur, inte den där Aristoteles-kurvan med början, problem, klimax, lösning och slut. För vems liv består egentligen av det? Inte ens döden är en punkt. Jag har tänkt på det den senaste veckan. Min mormor dör, det är en fråga om veckor, i lungcancer (ödets ironi, hon har aldrig rört en cigarett, druckit en droppe alkohol i hela sitt liv. Hon är en strängt kristen, finsk landsortsfru), och jag har tänkt att inte ens för henne är hennes död ett slut. Hon upphör. Det känns som att det ligger i ordet slut att det ska innehålla någon sorts medvetenhet.

Det som till slut fick mig att bestämma mig att följa strömmen var Bodil Malmsten. Jag lånade en bok på skolbiblioteket, den hade ett så fint guldskimrande omslag och innehöll så många fina fotografier (det var länge sen det var okej att läsa böcker med bilder i, någon gång ska jag göra en bilderbok för vuxna med mina egna fotografier i). "Hör bara hur mitt hjärta bultar i dig" hette den och bestod bara av material från hennes blogg. Märkte jag efter ett tag. Förstod jag efter ett tag. Om jag förstått det innan jag började läsa hade jag antagligen inte börjat läsa den. Men nu gjorde jag det, och märkte att jag älskade det. Hon tänker ju som jag tänkte jag och skrattade och kände att dethär vill jag också göra. Och nu sitter jag här. För om Bodil, som är över sextio, så kan jag också. Det blir nog egentligen inte en så stor skillnad från att skriva dagbok på helgon.net eller journal på last.fm. En liten justerad mottagaranpassning bara.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback