[under uppförande]

Jag läser böcker och det är så lätt att se. När de är skrivna, av vem, utan att läsa på baksidan. Det märks i orden. Mentaliteten. Mentaliteten skriker om en tidsanda. Jag vet inte om litteraturen säger något om sin samtid egentligen, jag menar, författarna är ju ändå bara människor. Men om böckerna som ges ut nu säger något om oss, så lever vi i bitterhetens epok. Böckerna handlar om tjugo-, trettio-, fyrtioåriga män som tappat tron och som anstränger sig till sitt yttersta för att sprida sin frätande sjukdom. Det ter sig förstås inte som om de anstränger sig, de gör raka motsatsen - ingenting. Men det är just det som är grejen. De ser på människor bara för att uppmärksamma tillkortakommandena och det ska kallas realism.
Som om världen skulle vara ful. Det är så det är, idiot, ta det eller packa in dig själv i en låda med bomull och rosa glitter.
Jag vill aldrig bli bitter. Jag vill aldrig se en människa för första gången och tänka: Hon försöker för mycket, vad är det hon döljer? Jag vet inte om det är möjligt, jag känner att jag står på gränsen. Men att skriva böcker som dryper av förakt och dystopier, det gör inte världen till en bättre plats åtminstone.
Den dagen jag ger mig in i den moderna realismens träsk, skjut mig!