madeleinekakor, marsipan och ketchup

Jag är mitt i His dark materials' slutstrid. Dr. Mary Malone sitter vid lägerelden och berättar för Lyra och Will om sin första förälskelse, på ett födelsedagskalas när hon var tolv, And he took a bit of marzipan and he just gently put it in my mouth - I remember trying to smile, and blushing, and feeling so foolish - and I fell in love with him just for that, for the gentle way he touched my lips with the marzipan. Och att hon sen många år senare fick en bit marsipan på en restaurang i Portugal och smaken fick henne plötligt att minnas den där tolvåringens förälskelse, ett minne som hon glömt att hon bar inom sig.
Och är den inte underbar, den subtila parallellen till Prousts madeleinekakor? Philip Pullman är ingen vanlig barnförfattare.

Och den där enda lilla rörelsen, gesten med marsipanen mot hennes läppar, som fick den tolvåriga Mary Malone att förälska sig för första gången, fick mig i min tur att minnas.
Det var en nyårsnatt. Festen var slut. De flesta gästerna hade åkt hem, eller så hade de slocknat på soffan eller i badkaret. Världen kändes overkligt tyst efter alla fyrverkerier. Vi var bara ett par stycken som fortfarande var vakna, sittandes kring köksbordet. Vi hade kokat pasta och skulle äta, ja, vad kallas en måltid som infinner sig runt fem på morgonen innan man går och lägger sig?
Det hade varit en dramatisk natt för mig. Jag var helt slut, men inte av trötthet, där jag satt med min skål spagetti. Jag kände mig ganska förvirrad och bortkommen. Mitt emot mig satt en ung man. Han var mitt inne i samtalet som pågick kring bordet, som jag bara nästan lyssnade på, och utan att vända sig från det tog han ketchupflaskan som stod bredvid hans skål och räckte det över bordet till mig. Utan att jag behövde be om det, utan att han knappt ens behövde tänka på det, såg det ut som. Som en ren reflex, att ta ett steg åt sidan för att inte tappa balansen om man blir puttad. Efter en av de värsta nätterna i mitt liv, då ingen lyssnat på mig, då det känts som att jag blivit hänsynslöst överkörd utan att någon brydde sig om att ta reda på hur det gått med mig, kunde denna unga man se att det jag saknade just där, just då var ketchup. Och räcka mig det. Som om det var en självklarhet, inte ens i närheten av en ansträngning. Den gesten. Jag föll som en fura.
Det kanske låter konstigt. Att jag lyckades tolka in så mycket i en överräckt ketchupflaska. Men klockan var fem och jag var helt borttappad och tänkte att den där gesten sa något viktigt om den här mannen. Äntligen var det någon som såg mig.

Så jag har också varit där. Sett den där enda gesten som räcker för att vända upp och ner på världen. Det är ett minne jag gärna plockar fram. (Sen gick det ju åt skogen med den unga mannen, eller kanske snarare med mig, så som det för det mesta gör, men det är en helt annan historia.)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback