[under uppförande]

Jag har nästan läst ut Kafka på stranden av Haruki Murakami nu. Det är många som pratar om den. Att den ska vara så genial. Murakami är allmänt i skriket nu.
Och jag börjar misstänka att jag är lite dum. Inte alls så smart som jag lyckats inbilla både mig själv och min omgivning. För jag förstår verkligen inte det geniala i Kafka på stranden. Det är en bra bok, jag tycker om den, men det är snarare för att jag tycker om det surrealistiska och lite galna, inte för att jag kan se någon stor, allmänmänsklig vishet i den. Den tilltalar mig, men inte på ett sätt som jag tänker mig skulle kunna tilltala sådär jättemånga andra. Speciellt inte recensenter.

Jag förstod inte heller Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita eller Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. Den första uppskattade jag ändå, för det surrealistiska och skruvade som så lätt får mig på fall, men den andra kände jag mig mest bara bedrövad över. Visst uppfattade jag de filosofiska och moraliska resonemangen, men den excentriska Raskolnikov och jag klickade inte alls, och så var ju själva språket så omständigt och inte alls vackert.
Men båda dessa anses som två av världslitteraturens stora mästerverk. Jag kallar mig för någorlunda upplyst vad gäller litteratur, jag känner att jag har koll. Men är det så att jag egentligen bara ljuger för mig själv? Egentligen kanske jag bara är en stor bluff som gömmer mig bakom böcker jag inte förstår för att jag inte pallar inse att jag är lite korkad.

Eller så är jag bara lat...