Längtans blåa blomma
På vägen ut från Skarpnäcks bibliotek häromveckan föll min blick på en riktigt tjock bok. Och jag kunde inte motstå frestelsen, den var så vacker, en andra upplaga av Alice Lyttkens Längtans blåa blomma från nittonhundrafyrtiotalet, jag var bara tvungen att låna den. De gjorde så vackra böcker förr, ingraveringar i guld och matta färger. Hemlighetsfulla. Inte alls som dagens böcker som skriker ut vilken sort de är redan innan man ens hunnit röra vid dem.
Och jag måste säga, att jag inte var beredd på vad jag fick läsa. Jag har svaga minnen av filmatiseringen av Längtans blåa blomma med Eva Röse som visades i SVT när jag var liten. Jag minns den som en tragisk kärlekshistoria. Och visst, det var boken också, men den var samtidigt som en historielektion i det tidiga 1800-talets Stockholm, dess sociala förhållanden och kultur, finska kriget och de omänskligt hårda kraven på uppförande och sedlighet som låste in kvinnorna i medel- och överklassen.
Ska jag vara ärlig så vet jag inte så mycket om Sveriges historia. Världen i övrigt kan jag någorlunda, franska revolutionen och klappjakten efter Afrika, världskrigen. Men Sveriges historia fram till förra sekelskiftet är en blind punkt för mig. Finland däremot har jag stenkoll på. Det försäkrade de sig om på min grundskola, Sverigefinska skolan i Stockholm. Jag har läst både historieböcker och Fänrik Ståls sägner av J. L. Runeberg om den finska synen på kriget de kallar "sverigekriget" 1808-09, då den svenska ockupationen byttes ut till en rysk. Det här var första gången som jag läste något om den här perioden i den svenska historien från ett svenskt perspektiv. Det var mycket intressant.
Men den här boken hade så mycket mer. Den var otroligt vacker. Otroligt sorglig. Så att det värker i hjärtat. Betty, som mötte sin Claes första gången när hon var nitton, målas upp så att man skulle kunna ta på henne. Och hon tänker mycket. I sin dagbok skriver hon: "Är det månne så att all mänsklig strävan har sin största tjusning just när den strävar som bäst? Vid nära beskådande motsvarar det slutliga uppnådda målet alls inte de frodiga, färgrika längtansfulla drömmarna. Plockad och avbruten visar sig måhända längtans blåa blomma inte vara någonting annat än en vissen, föga skimrande stackars blomkalk..."
Jag är svag för det lite omständiga, gammaldags språket, de väl genomarbetade historierna och personporträtten. Som om författarna var bättre på att skriva om gripande människoöden förr.
Och jag måste säga, att jag inte var beredd på vad jag fick läsa. Jag har svaga minnen av filmatiseringen av Längtans blåa blomma med Eva Röse som visades i SVT när jag var liten. Jag minns den som en tragisk kärlekshistoria. Och visst, det var boken också, men den var samtidigt som en historielektion i det tidiga 1800-talets Stockholm, dess sociala förhållanden och kultur, finska kriget och de omänskligt hårda kraven på uppförande och sedlighet som låste in kvinnorna i medel- och överklassen.
Ska jag vara ärlig så vet jag inte så mycket om Sveriges historia. Världen i övrigt kan jag någorlunda, franska revolutionen och klappjakten efter Afrika, världskrigen. Men Sveriges historia fram till förra sekelskiftet är en blind punkt för mig. Finland däremot har jag stenkoll på. Det försäkrade de sig om på min grundskola, Sverigefinska skolan i Stockholm. Jag har läst både historieböcker och Fänrik Ståls sägner av J. L. Runeberg om den finska synen på kriget de kallar "sverigekriget" 1808-09, då den svenska ockupationen byttes ut till en rysk. Det här var första gången som jag läste något om den här perioden i den svenska historien från ett svenskt perspektiv. Det var mycket intressant.
Men den här boken hade så mycket mer. Den var otroligt vacker. Otroligt sorglig. Så att det värker i hjärtat. Betty, som mötte sin Claes första gången när hon var nitton, målas upp så att man skulle kunna ta på henne. Och hon tänker mycket. I sin dagbok skriver hon: "Är det månne så att all mänsklig strävan har sin största tjusning just när den strävar som bäst? Vid nära beskådande motsvarar det slutliga uppnådda målet alls inte de frodiga, färgrika längtansfulla drömmarna. Plockad och avbruten visar sig måhända längtans blåa blomma inte vara någonting annat än en vissen, föga skimrande stackars blomkalk..."
Jag är svag för det lite omständiga, gammaldags språket, de väl genomarbetade historierna och personporträtten. Som om författarna var bättre på att skriva om gripande människoöden förr.
Kommentarer
Trackback