vad ska man göra av allt?

Bodil Malmsten hade länkat till en kolumn i DN. Jag läste den. Jag fick andnöd.

Jag mindes resan jag blev skickad på i tvåan i gymnasiet. Studierektorn knackade på dörren till vårt klassrum och bad att få prata med Katja. Ett sus gick genom klassen. Med hjärtat i halsgropen gick jag ut ur klassrummet och hon frågade om jag ville åka på en antirasistisk studieresa till Berlin, tema förintelsen.
En dryg månad senare satt jag på en skraltig buss med ett trettiotal andra gymnasieungdomar på väg genom ett regnigt novembersverige. Vi besökte koncentrationsläger, fick träffa överlevande, gick på museer och såg på filmer. I mitten av veckan, på väg till ännu ett studiebesök, såg vi Hotel Rwanda. Det blev för mycket för mig. För mycket med tortyrredskap, propaganda och bombade hus. För mycket med Sachsenhausen, arbetslägret dit hela min lillebrors morfarsfars familj skickades efter kristallnatten, varifrån morfarsfadern tack vare sin svenska fru blev släppt och kunde fly till Sverige. Men sån tur hade inte resten av hans släkt, de blev efter ett par månader skickade vidare till Auschwitz. Och blev dödade. Varenda en. Och så nu Rwanda. Kanske drabbades jag extra hårt för att jag har ett så känslomässigt förhållande till Afrika. När vi kom fram till Wannsee-huset grät jag hela föreläsningen igenom. Så att jag skakade. Tyst, såklart, men mer kunde jag inte behärska mig. Allting var så frunktansvärt. Mänskligheten. Vad den är kapabel till. Mina medresenärer kastade sidoblickar på mig men jag bara kröp ihop i min stol.
Mjölken från lastbilen som sprutar på de ihjälskjutna judiska barnens ben i God afton, Herr Wallenberg.
Babel. Rukajärven tie - filmen om fortsättningskriget i Finland som hade kunnat vara om min morfar. The Last King of Scotland.
Igår var jag på fest. Jag började prata böcker med en främling. Mörkrets hjärta kom på tal. Ännu ett bevis - den västerländska civilisationens enorma, kolsvarta baksida.

Såna uppvaknanden får mig att känna att jag måste göra något. Jag kan inte nöja mig i en hemtrevlig förort med spetsdukar och söndagspromenader. Men sen blir jag alldeles för överväldigad och vet inte vad jag ska göra av den kunskapen.


arbeit
På grinden till Sachsenhausen

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback