den långa färden till Copacabana
I måndags var det meningen att vi skulle ta bussen till Copacabana, men det höll på att inte bli av. Vi hade nämligen fått sagt till oss att bussen skulle gå åtta, men att vi borde vara på plats halv. Så klockan fem i sju ringde vi efter en taxi. Som inte kom. Och inte kom. Och fortfarande inte kom. Vi ringde och frågade om var den var, och den skulle tydligen komma om bara tre minuter, men nej. Tjugo över sju lyckades vi vinka till oss en taxi från gatan som körde oss på omvägar in till stan. Ungefär halvvägs ringde de från turistbyrån vi skulle åka med och sa att nu går bussen, var är ni. Då var klockan halv åtta. Och jag som har hört att den latinamerikanska tidsuppfattningen ska vara baserad på mañana mañana-mentaliteten och allt för det mesta vara försenat (så har det ju varit hittills med alla bussar vi åkt med). Men inte då. Vilken tur att vi har Natalia, annars skulle vi inte ha överlevt en dag här. Hon lyckades övertyga turistbyrån att det faktiskt stod åtta på våra biljetter och att vi hade rätt att komma med på bussen, trots att vi BARA var tjugofem minuter i tid.
Så när vi kom fram till Plaza San Francisco, där bussen skulle ha gått, stod där en turistbyråflicka och satte oss i en taxi, som körde oss till bussterminalen, där vår buss stod och väntade på oss.
Det var lite för mycket dramatik för att utspela sig före åtta på morgonen för oss ledighetsvana backpackers, så det var väldigt skönt att bara sätta sig ner i den lilla bussen och lyssna på våra MP3-spelare och försöka sova. Det skulle väl vara dramatik så att det räckte för den dagen.
Men tji fick vi. Lite mer än halvvägs från La Paz till Copacabana måste man åka över ett sund i Titicacasjön, då Copacabana ligger på en udde där bara spetsen tillhör Bolivia, resten tillhör Peru. Bussen körs då ner på en motordriven flotta, medan människorna i den ombes stiga av och åka motorbåt över. När vi steg av båten blev vi stoppade av en kort, robust polis som ville se våra pass. Cecilia, Jonna och Edvard gick förbi utan problem med sina pass, men när det blev min och Natalias tur skakade han bara på huvudet och bad oss följa med in i den lilla migrationsbyggnaden bredvid bryggan.
Jag och Natalia hade nämligen följt Lauris råd och inte haft med oss våra riktiga pass. Natalia hade istället med sig ett svenskt ID-kort, och jag hade en papperskopia av fotosidan i mitt pass. Vi skulle ju ändå inte åka över någon gräns, och så hade jag dessutom åkt över precis samma sund på vägen till La Paz, utan att behöva visa något alls. Men så funkade det tydligen inte den här gången.
Migrationsstugan var bara en liten låda med ett skrivbord för polisen och två olyckliga stolar för de passlösa turisterna. Jag försvann mig snabbt i polisens förklaringar om varför det skulle vara så nödvändigt att visa pass trots att vi inte åkte över någon gräns, men så mycket förstod jag att mina alternativ var att betala en straffavgift på trehundra bolivianos (drygt trehundra kronor, mycket pengar i bolivianska mått mätt) eller återvända de tre timmarna till La Paz för att hämta mitt pass och komma tillbaka imorgon. Inget kändes speciellt lockande. Jag satt där och tittade ut på Titicacasjön medan Natalia lyssnade på polisens utläggningar och kände mig som en lite extra korkad turist. Står det kanske inte överallt att man ska ha med sig sitt pass jämnt? Man vet aldrig när man kan behöva bevisa sin lagliga vistelse i ett land. Jag hade blivit alldeles förslappad av mitt omhuldade liv i ett EU-land.
Det var två andra stackars turister som också hade något fel med sina pass, så medan polisen pratade med dem, gick jag och Natalia ut i solen en kort stund och såg bedrövade på varandra. Där försvann vår vecka i Copacabana och på Isla del Sol.
Sen blev vi inkallade igen och polisen såg en sista gång på våra bristfälliga personbevis, skakade lite på huvudet, log svagt och sa något på spanska som jag inte ens försökte förstå, så trött var jag på allting. Men lyssnat borde jag ha gjort, för rätt som det var plockade Natalia upp en femtilapp ur fickan och gav honom, och sen fick vi springa till bussen och så bar det av mot Copacabana som om inget hänt.
På bussen berättade Natalia vad det var jag missat. "Men jag ska vara snäll", hade polisen sagt. "Jag låter er gå, för den här gången. Men ni kan väl vara lite snälla mot mig, nu när jag varit snäll mot er." Och så hade han fått femtio bolivianos för sitt besvär.
Med andra ord, vi hade mutat en boliviansk polis. Så kan det gå.
Det var vår resa till Copacabana, det.
Så när vi kom fram till Plaza San Francisco, där bussen skulle ha gått, stod där en turistbyråflicka och satte oss i en taxi, som körde oss till bussterminalen, där vår buss stod och väntade på oss.
Det var lite för mycket dramatik för att utspela sig före åtta på morgonen för oss ledighetsvana backpackers, så det var väldigt skönt att bara sätta sig ner i den lilla bussen och lyssna på våra MP3-spelare och försöka sova. Det skulle väl vara dramatik så att det räckte för den dagen.
Men tji fick vi. Lite mer än halvvägs från La Paz till Copacabana måste man åka över ett sund i Titicacasjön, då Copacabana ligger på en udde där bara spetsen tillhör Bolivia, resten tillhör Peru. Bussen körs då ner på en motordriven flotta, medan människorna i den ombes stiga av och åka motorbåt över. När vi steg av båten blev vi stoppade av en kort, robust polis som ville se våra pass. Cecilia, Jonna och Edvard gick förbi utan problem med sina pass, men när det blev min och Natalias tur skakade han bara på huvudet och bad oss följa med in i den lilla migrationsbyggnaden bredvid bryggan.
Jag och Natalia hade nämligen följt Lauris råd och inte haft med oss våra riktiga pass. Natalia hade istället med sig ett svenskt ID-kort, och jag hade en papperskopia av fotosidan i mitt pass. Vi skulle ju ändå inte åka över någon gräns, och så hade jag dessutom åkt över precis samma sund på vägen till La Paz, utan att behöva visa något alls. Men så funkade det tydligen inte den här gången.
Migrationsstugan var bara en liten låda med ett skrivbord för polisen och två olyckliga stolar för de passlösa turisterna. Jag försvann mig snabbt i polisens förklaringar om varför det skulle vara så nödvändigt att visa pass trots att vi inte åkte över någon gräns, men så mycket förstod jag att mina alternativ var att betala en straffavgift på trehundra bolivianos (drygt trehundra kronor, mycket pengar i bolivianska mått mätt) eller återvända de tre timmarna till La Paz för att hämta mitt pass och komma tillbaka imorgon. Inget kändes speciellt lockande. Jag satt där och tittade ut på Titicacasjön medan Natalia lyssnade på polisens utläggningar och kände mig som en lite extra korkad turist. Står det kanske inte överallt att man ska ha med sig sitt pass jämnt? Man vet aldrig när man kan behöva bevisa sin lagliga vistelse i ett land. Jag hade blivit alldeles förslappad av mitt omhuldade liv i ett EU-land.
Det var två andra stackars turister som också hade något fel med sina pass, så medan polisen pratade med dem, gick jag och Natalia ut i solen en kort stund och såg bedrövade på varandra. Där försvann vår vecka i Copacabana och på Isla del Sol.
Sen blev vi inkallade igen och polisen såg en sista gång på våra bristfälliga personbevis, skakade lite på huvudet, log svagt och sa något på spanska som jag inte ens försökte förstå, så trött var jag på allting. Men lyssnat borde jag ha gjort, för rätt som det var plockade Natalia upp en femtilapp ur fickan och gav honom, och sen fick vi springa till bussen och så bar det av mot Copacabana som om inget hänt.
På bussen berättade Natalia vad det var jag missat. "Men jag ska vara snäll", hade polisen sagt. "Jag låter er gå, för den här gången. Men ni kan väl vara lite snälla mot mig, nu när jag varit snäll mot er." Och så hade han fått femtio bolivianos för sitt besvär.
Med andra ord, vi hade mutat en boliviansk polis. Så kan det gå.
Det var vår resa till Copacabana, det.
Kommentarer
Trackback