kameror & starka bioupplevelser

På marknaden i El Alto fanns verkligen allt. En massa antikviteter tillexempel. Bestick och gamla mynt och allmänt skrot, som man kanske skulle kunna bygga en hel bil av, och kameror. Sånadär riktigt gamla kameror. Lådor med en liten lins och plats för en ensam filmplåt. Om jag vetat hur jag skulle få tag i oanvända filmplåtar, hade jag fan köpt en av dessa kameror, bara för sakens skull, för att det skulle vara så coolt. Men jag är lite för funktionsinriktad för att köpa saker som jag med största sannolikhet inte kommer att kunna använda.
Men de fick mig hur som helst att tänka på Maria Larssons eviga ögonblick. Filmen jag gick och såg på bio med pappa bara ett par dagar innan jag satte mig på planet mot New York. Det är därför jag inte har hunnit skriva om den. Det skäms jag lite över, för under normala omständigheter hade jag förmodligen satt mig vid datorn det första jag gjorde när jag kom hem från bion. En sån film var det.

Långsam. Försiktig. Den tog tid på sig att ta sig in, den var lång, den dramaturgiska kurvan var inte alls som i en Hollywoodfilm, den var inte gjord för att tvinga sig på. Spänningen skapade man själv, efter hand, när bilderna spunnit ett nät kring en och fått det försiktiga lilla att växa.
Jag har träffat Maria Hieskanen. Hon är vän med en av min mammas bästa vänner. Hon spelar en arbetarhustru till en aggressiv Mikael Persbrandt. Hon vinner en kamera i ett lotteri och kan efter det inte låta bli att fotografera, trots fattigdomen och makens hårdhänta protester. Och det att både filmens Maria och skådespelaren Maria var finska, jag vet inte, det gjorde det hela bara mer angeläget. Kirkes mamma Mirja rekommenderade Maria Larssons eviga ögonblick för mig, hon sa att hon trodde att jag skulle gilla den. Hon hade rätt.

Och förra måndagen var vi på bio i La Paz. Tjugofem spänn betalade vi för att se The curious case of Benjamin Button. Vi grät, Natalia, Jonna och jag. Cecilia kunde inte riktigt förstå varför vi grät, men hon tyckte om den ändå. Det hjälper inte hur många gånger jag ser Cate Blanchett på bio, hon slutar aldrig slå mig andlös med sina rolltolkningar och sin skönhet. Och Brad Pitt, han har inte bara det där akillesutseendet, han kan spela också. Hans utseende sätter krokben för honom tycker jag, det är så lätt att glömma hur skickligt han kan gestalta bara han får chansen.
Den här filmen, den var vacker. Det är en sån film där man genom den excentriske huvudkaraktären Benjamin Button får träffa en rad andra excentriska karaktärer som bygger upp en hel syn på människan, livet och kärleken som är som honung för själen. Trots den melankoliska baktonen. Som på vingar gick jag ut ur biosalongen, allting tycktes så klart. Livet är inget att leka med. Det är värt att ta på allvar.
Ett par dagar innan jag lämnade Sverige kom min moster Kaarina på besök och hade med sig en termos med sitt specialte på färsk ingefära, citron och honung, och ett USB-minne med en nedladdad version av The curious case of Benjamin Button. Jag var snuvig och hade ont i halsen, och hon sa att jag skulle dricka teet, som medicin för kroppen, och se på filmen, som medicin för själen.
Sen hann jag inte se filmen ändå, i all packningsstress. Men jag såg den nu istället. Och som vanligt hade Kaarina rätt - den var medicin för själen.

Dessa två finska stenbrudar, Mirja och Kaarina, som genom sina filmrekommendationer lyckats få mig att växa. Jag måste se till att ha med mig något riktigt fint åt dem båda när jag kommer hem till Sverige igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback