[under uppförande]

Isla del Sol är en stor ö som ligger i den bolivianska sidan av Titicacasjön. Enligt den gamla inkalegenden, är det platsen för jordens födelse, och de två första inkorna kom till där. Och det är inte speciellt svårt att förstå hur det kan ha blivit så. Jag har ju redan skrivit om Titicacasjöns skönhet, och Isla del Sol är en bergig ö som lyfter sig upp ur vattnet med svindlande höjder. Jag kan bara inte låta bli att fascineras av tanken på hur dessa höjdskillnader en gång i tiden kom till, vilka krafter som finns i jorden som ibland, på vissa ställen, bara spränger över alla kanter. Anderna är ett sånt ställe.
 
Efter båtturen över från Copacabana gick vi till den stora inkaruinen som ligger på öns nordspets. Det är en stor stenlabyrint som kramlar sig fast på bergssidan med utsikt ner över sjön och långt bort mot kustremsans toppar. Vi sprang runt och gick vilse bland gångarna, Natalia och Jonna lite mer än oss andra, sen satte vi oss på en gräsplätt mitt i labyrinten och åt lite matsäck.
Där satt jag, på en gräsplätt mitt i en gammal inkaruin, och åt mango. Solen sken, och molnen som dröjde sig kvar över fastlandet gav himlen en sån dramatisk känsla. Det kändes overkligt. Att jag verkligen satt där. Att det verkligen var jag som. Helt ofattbart.
 
Sen började den långa vandringen från nordspetsen till sydspetsen, där alla hotell ligger. Stigen slingrade sig fram högst uppe på bergskammen, det gick upp och ner och solen gassade på som om det vore dess sista dag. Cecilia lyckades bränna sig riktigt ordentligt på näsan.
När vi kom fram till vårt hostel var vi alla helt slut och bestämde oss för att ha fri lek fram till middagen. Jag satte mig på terassen och läste. Vårt hostel låg allra högst upp på berget, och nedanför terassen stupade det så brant att det skulle krävas en ordentligt vågad klättring för att ta sig ner till den lilla viken med strand och små fiskebåtar som låg nedanför.
Det blev också en såndär ofattbar stund, när jag satt där, såg solen gå ner över de gröna terrasserna där det odlades potatis och bergen på andra sidan Titicacasjön, lyssna på fågelsången och åsnornas makalösa skrik (det finns verkligen åsnor ÖVERALLT på Isla del Sol), och läsa om skeppsbrott och lurendrejeri i "Rosen på Tistelön" av Emilie Flygare-Carlén. Det kändes som ett såntdär fullkomligt ögonblick. Ingenting saknades.
Och så ringde telefonen. Det var mamma. Äntligen lyckades min mobiltelefon få kontakt med omvärlden. Och att det var mamma också. I tre minuter pratade vi. Vad mycket man hinner säga på tre minuter. Sen gick jag och var sådär villkorslöst glad resten av kvällen.
 
Efter middagen kom vi ut på backen och träffades av stjärnhimlen. Det gick inte att komma ifrån, vi var bara tvugna att lägga oss i gräset och titta på stjärnorna, Natalia, Cecilia, Jonna och jag. (Edvard spelar för det mesta Nintendo DS när vi inte gör något sådär bestämt.) Vi började leta efter stjärnbilder, försöka väcka upp minnen från naturkunskapen i gymnasiet och Eva Allards (rolig grej, att både jag och Natalia och Cecilia haft henne i naturkunskap, trots att vi gick på olika linjer) entusiastiska undervisning. Men grejen var ju den att vi var på södra halvklotet nu, så det mesta var ju bara helt uppochnervänt ändå.
Orion lyckades vi hitta i alla fall, där stod han ståtlig med pilbåge och svärd och vakade över jorden. Natalia ville hitta Södra korset, hon var helt övertygad om att en av stjärnorna i Orions bälte var del av det för hon lyckades få till ett kors där vi andra inte såg ett jota. Hon började förklara hur vi skulle titta:
"Jo, men Jesus högra hand ligger på Orions bälte, och den vänstra..." (Jesus skulle symbolisera korset, då.)
"Vad ska hända här inatt?" undrade jag då.
Och ungefär där tappade vår stjärnspaning allt sitt allvar och utvecklade till en diskussion om att Orions svärd (bildligt talat) försvunnit någonstans och att Jesus hade väldigt väldigt lång, ja, så vidare fromma kan man inte säga att vi var. Men skratta gjorde vi i alla fall, så att vi fick ont i magen, och med en känsla som om vi utfört ett helt core-pass gick vi och la oss. Jag sov som en stock, trots kratern i min skumgummimadrass och mögellukten i rummet.

Andra dagen på Isla del Sol ägnade vi åt att leta efter ett sätt att ta oss ner till en strand - och det var inte lätt ska ni veta. Halva dagen tog det, och vi hann både gå ner och upp för de gamla inkatrapporna (en riktig mardröm att gå upp för, ni anar inte) och dricka vatten ur inkakällan (som tydligen skulle skänka kärlek, hälsa och evig ungdom, vi får väl se hur det går med det) innan vi gav upp och bestämde oss för att helt sonika klättra ner. Så det gjorde vi, till de betande åsnornas avmätta förvåning.
Och nu, gott folk, ska ni få höra något som kommer att berättas för barnbarnen, om det nu blir några såna. När vi kom ner var vi riktigt genomsvettiga, och vi skulle bada. Alla hade med sig badkläder, men fan, man är väl skandinav. Natalia, Jonna, Cecilia och jag näckade helt enkelt i Titicacasjön. Underbart förfriskande var det efter den långa vandringen, om än en aning kallt för att vara riktigt behagligt, och att det ställde sig andra, mer propra turister en bit bort och glodde på oss gjorde saken bara lite roligare.
Edvard badade också, men han hade badbyxor på sig. Inte riktigt lika coolt alltså.
 
På natten var det åskoväder. Det regnade, något som denna snustorra ö verkligen behövde, och blixtarna lyste upp hela vårt rum. Jag var ju bara tvungen att gå ut och kolla, bli dyblöt i regnet bara för att se blixtrarna slingra sig genom molnen över den peruanska kusten. Såna åskoväder ser man sällan i Sverige.
Dagen efter, när vi skulle åka hem, var det elavbrott på både Isla del Sol och i Copacabana. Så helt harmlös hade stormen inte varit.