Hannibal

Vi har en häst på stallet som heter Hannibal. Om det är någon häst det namnet passar på, så är det honom. Han är enorm, nästan 180 cm i mankhöjd och med hovar stora som tallrikar, ungefär. När man rider honom känner man verkligen att man rider. En riktgt rödskimrande fux. Han är ståtlig och vacker, det är han. Men han har dessutom attitydproblem. Eleverna får inte göra iordning honom, utan det är min uppgift som stallvärdinna. Han brukar inte vilja bli fångad, han vänder rumpan till och mottar med bakhovarna istället. Det går inte. Och det löser genierna på mitt stall genom att muta honom - han får pellets och så får vi fånga honom. Man kan ju fråga sig varför han aldrig blir bättre.
Nåja, idag skulle han gå och jag lyckades få ut honom i gången och direkt börjar han trilskas. Hugger efter mig, slänger med alla fyra hovar åt olika håll. Och jag, som redan hade ett gott mått frustration i kroppen (mitt jävla liv för tillfället, kan det inte bara lämna mig ifred?) blev bara ännu argare och skrek åt honom. Till slut, när jag kratsar vänster bak på honom, SKARKAR HÄSTJÄVELN MIG på låret! Jag blir ju helt galen och skriker och börja kasta borstar omkring mig och Hannibal står med bakåtstrukna öron. Min lilla publik, bestående av min medstallvärdinna Sara, fritidsledaren, ett par små skötare och tjejen som ska rida, ser storögt på oss. Jag får på honom sadel och träns, men när jag ska spänna sadelgjorden ute på stallplanen börjar han sparka och hugga efter mig och om jag inte varit så rasanda hade jag nog inte fortsatt försöka, för det hade kunnat gå riktigt illa.
När jag berättade för ridläraren att han sparkade mig och att jag inte gillade honom för det, sa hon att hon inte gillade mig för jag sa så för det var ju inte hans fel, han har blivit dåligt behandlad när han var ung och då ska man tycka synd om honom istället. Jag var såå nära att börja snacka en massa natural horsemanship, att de på den här ridskolan verkligen misskötte sina hästar, att det inte var konstigt att de har så många "problemhästar", men inte fan tillrättavisar man sin ridlärare om hästskötsel, så jag ångade därifrån.
Jag höll på att sprängas, jag kunde inte prata med någon, jag bara plockade fram mp3-spelaren, satte på Super extra gravity med The Cardigans och började mocka. Super extra gravity är bästa argskivan som finns, när jag inte vet vad jag ska göra av mig själv brukar jag sätta på den på högsta volym och lägga mig på golvet och sjunga mig hes med Nina Persson. Nu hade jag inget golv att lägga mig på, men att mocka hästskit är nästan lika effektivt. Jag mockade två tredjedelar av stallet på samma tid som Sara och Anna mockade resten.
Men sen kom Hannibal tillbaka in och ingen vågade ta av honom hans grejer så jag fick ställa mig där igen med monstret och skrika på honom lite till. Det gjorde mig arg igen, men Super extra gravity var slut så jag satte på The Knifes Deep cuts och började sopa. The Knife är också bra argmusik. Jag sopade tre fjärdedelar av stallgångarna medan Sara och Anna satt och kollade på den pågående lektionen. Jag sopade och lyssnade på "Heartbeats" och kände att i helgen måste jag få dansa, jag behöver göra mig av med all frustrerad energi, jag behöver lite The Knife och electronica på ett mörkt, svettigt dansgolv, jag behöver få stänga ögonen och bara släppa allt. Ute började det snöa, men det smälte till slask och lervälling på stallplanen, så det hjälpte ju inte ett skit.
När jag kom hem hade jag ett präktigt, svullet blåmärke på vänster lår.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback