Ofelia
Idag är det exakt två år sen som satmarorna Lamprechts sa upp mitt hyrkontrakt på Ofelia.
Det var kanske inte kärlek vid första ögonkastet, hon var ingen vacker ponny, Ofelia, när hon kom. Hon var mest lönnfet och tufsig. Men det var kärlek vid första ritten. Och det var inte bara jag som märkte det, min ridlärare Malin var också alldeles fascinerad över hur bra jag passade ihop med denna alldeles outbildade, omöjliga blandrasponny. Så, hastigt och lustigt, började jag hyra henne. Och det var den där sortens häftiga kärleksförhållande där hon blev sur på mig och jag blev sur på henne och allting blev bara pannkaka, men hela tiden fanns den där första förståelsen och kontakten där, aldrig kände jag att kärleken höll på att svalna. Det blir väl så med hästtjejer och deras hästar. Hästarna är så rakt igenom ärliga att det inte kan bli några missförstånd.
Med mig blev Ofelia en stabil ridskolehäst med musklerna på rätt ställen. Det tog mer än ett år, men gud vad fin hon var att rida, då hösten 2004. Det var hon som fick mig att stå ut med Lamprechts infall och respektlöshet. Jag sa flera gånger till Frida, min stallkompis, och mina föräldrar att om det inte vore för Ofelia skulle jag sluta på Farsta direkt. Och det gjorde jag. Lamprechts tyckte inte om mig, de sa upp mitt hyrkontrakt efter att först ha låtit mig kämpa med att göra Ofelia ridbar i två år. Jag kontrade med att sluta rida där. Efter att ha tillägnat fyra och ett halvt år av mitt liv till den där ridskolan. Som ambitiös hästskötare och en av de mest aktiva och seriösa ledamöterna i ungdomssektionen. Och de tackade mig genom att säga upp min stora kärlek. Jag kan fortfarande få släng av bitterhet gentemot Lamprechts. Dem kommer jag aldrig kunna förlåta.
Och jag tänkte på det när jag vaknade imorse. Jag kom ihåg tredje januari för två år sedan, när jag blev väckt av pappa som kom in med ett öppnat brev från Farsta Ridskola och sa "Katja, nu kommer jag berätta något tråkigt". Vad jag grät. Vad tom jag kände mig. Veckorna efter, vad meningslöst mitt liv kändes. Hela den våren var ett enda stort sökande efter mig själv.
Ofelia och jag, sommaren 2004
Det var kanske inte kärlek vid första ögonkastet, hon var ingen vacker ponny, Ofelia, när hon kom. Hon var mest lönnfet och tufsig. Men det var kärlek vid första ritten. Och det var inte bara jag som märkte det, min ridlärare Malin var också alldeles fascinerad över hur bra jag passade ihop med denna alldeles outbildade, omöjliga blandrasponny. Så, hastigt och lustigt, började jag hyra henne. Och det var den där sortens häftiga kärleksförhållande där hon blev sur på mig och jag blev sur på henne och allting blev bara pannkaka, men hela tiden fanns den där första förståelsen och kontakten där, aldrig kände jag att kärleken höll på att svalna. Det blir väl så med hästtjejer och deras hästar. Hästarna är så rakt igenom ärliga att det inte kan bli några missförstånd.
Med mig blev Ofelia en stabil ridskolehäst med musklerna på rätt ställen. Det tog mer än ett år, men gud vad fin hon var att rida, då hösten 2004. Det var hon som fick mig att stå ut med Lamprechts infall och respektlöshet. Jag sa flera gånger till Frida, min stallkompis, och mina föräldrar att om det inte vore för Ofelia skulle jag sluta på Farsta direkt. Och det gjorde jag. Lamprechts tyckte inte om mig, de sa upp mitt hyrkontrakt efter att först ha låtit mig kämpa med att göra Ofelia ridbar i två år. Jag kontrade med att sluta rida där. Efter att ha tillägnat fyra och ett halvt år av mitt liv till den där ridskolan. Som ambitiös hästskötare och en av de mest aktiva och seriösa ledamöterna i ungdomssektionen. Och de tackade mig genom att säga upp min stora kärlek. Jag kan fortfarande få släng av bitterhet gentemot Lamprechts. Dem kommer jag aldrig kunna förlåta.
Och jag tänkte på det när jag vaknade imorse. Jag kom ihåg tredje januari för två år sedan, när jag blev väckt av pappa som kom in med ett öppnat brev från Farsta Ridskola och sa "Katja, nu kommer jag berätta något tråkigt". Vad jag grät. Vad tom jag kände mig. Veckorna efter, vad meningslöst mitt liv kändes. Hela den våren var ett enda stort sökande efter mig själv.
Ofelia och jag, sommaren 2004
Kommentarer
Trackback